tag:blogger.com,1999:blog-68609458272305548712024-03-13T05:44:37.256+01:00En ny vägjohannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.comBlogger227125tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-77476119297358517012011-08-27T20:43:00.000+02:002011-08-27T20:43:58.591+02:00Beethovens pianosonaterJag fixar nya flyttkartonger och då drar flyttcirkusen igång igen. Om vädret imorrn inte blir lika fint som idag så blir det till att vara inne och börja packa ner alla mina prylar och kläder som jag för inte alltför länge sedan packade upp. Ja, ja det ska kännas att göra misstag. Kosta på både ekonomiskt, fysiskt och mentalt. Men så är det väl för att avskräcka en för att göra dem igen och förhoppningsvis tänka till en extra gång <i>före</i> i framtiden när jag fattar beslut. Är det något jag har lärt mig så är det att hädanefter inte vara så snabb med att själv fatta beslut utan att ha pratat om saken med andra och inhämtat deras synpunkter och åsikter.<br />
På måndag drar studierna igång igen, med en förhoppning om en plats på kursen Socialpsykologi A. Jag står som första reserv men har ännu inte blivit kallad. Dock litar jag inte på postgången när jag har hattat runt på adresser den senaste tiden så jag åker dit på måndag och pratar med dem direkt istället för att invänta något brev som kanske kommer fram x antal månader senare med eftersändning. Ska bli en intressant kurs att läsa, och om jag kan prata med någon förståndig studievägledare kanske jag kan finna några alternativ att använda den kursen och mina tidigare i en framtida examen. Det får visa sig så småningom.<br />
<br />
Lyssnar på sändningen av Filharmonikernas konsert från Sjöhistoriska museet i somras som just nu visas på SVT2. Jag märker hur mycket jag tycker om klassisk musik, och saknar att spela det själv som jag tidigare gjorde när jag aktivt spelade klarinett. Klassisk musik är som balsam för själen. Istället för min vanliga spellista på Spotify satte jag på Beethovens pianosonater i eftermiddags när jag kom hem efter en tur till farmor.<br />
Sol, värme och en kopp kaffe på farstubron, ett ögonblick i livet.<br />
<br />
johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-46597029910328105882011-08-18T21:11:00.000+02:002011-08-18T21:11:32.962+02:00Jag är värdefullJag börjar närma mig ett beslut, men egentligen har det inte varit så mycket att fundera på utan svaret har hela tiden funnits inom mig. Sen är det upp till mig att våga lyssna till, och följa min intuition. Den blir tydligare i samtal med andra nära, och kloka, vänner. Att högt reflektera kring saker hjälper en att skapa tydligare konturer kring sina diffusa aningar och funderingar.<br />
Återstår den jobbigaste biten i hela cirkusen: att berätta för föräldrarna hur läget är och vad jag bestämt mig för. Jag kan bara ana deras häftiga reaktion. Inget som jag ser framemot då jag är en väldigt konflikträdd person och helst bara vill vara alla andra till lags, men jag behöver ta tjuren vid hornen och stå mitt kast. Ja, jag har gjort ett grovt och förhastat misstag men jag kan inte fullfölja det jag föresatt mig bara för att leva upp till andras förväntningar.<br />
Det är ok att göra misstag, om än väldigt obekvämt och obehagligt. <br />
Här gäller att återigen skilja mellan det jag <i>gör </i>och den jag <i>är.</i><br />
<br />
Och jag är värdefull oavsett yttre omständigheter. johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-19007918340792537532011-08-16T21:13:00.000+02:002011-08-16T21:13:01.107+02:00Ovärderlig vänskapVad skulle jag göra utan min älskade vän?<br />
Hon som alltid finns där.<br />
Bryr sig.<br />
Lyssnar.<br />
Stöttar.<br />
Kommer med kloka råd. <br />
<br />
<i>Och Dig har jag flyttat ifrån...</i>johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-50595342334571210822011-08-16T20:29:00.001+02:002011-08-16T20:48:50.636+02:00VirvelvindMitt inre är i uppror. Tankarna virvlar runt utan början och utan slut. Känns som att hela min framtid står på spel. Vad ska jag göra av situationen? Hur ska jag välja att gå vidare? Lyssna på min magkänsla eller köra på det jag bestämt sedan tidigare och se vart det leder?<br />
Valet står mellan att börja på arbetsterapeutprogrammet vid KI och se vad jag tycker om det, eller att läsa socialpsykologi A vid UU och då pendla den första tiden tills jag fixat nytt boende i Uppsala. Innerst inne känner jag att jag inte är en storstadstjej och inte vill bo i Stockholm eller i dess kranskommuner, jag trivs inte med tempot och den splittrade atmosfären som råder. Jag vill bo i en mindre stad som är greppbar och där tempot är lite lugnare. Uppsala. Börjar jag på en 3-årig utbildning är jag fast här, vare sig jag vill eller inte. Det känns inte bra att göra det om jag inte kan tänka mig att fullfölja den. En termin på arbetsterapeutprogrammet går inte att tillgodoräkna sig i någon annan utbildning. Om jag väljer att istället ännu en termin läsa en lös kurs, kan jag tänka mig att börja på sjukgymnast i Uppsala till våren istället. Det som jag egentligen sökt i första hand redan nu till hösten men ändrade.johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-67842109860900813702011-08-16T17:03:00.000+02:002011-08-16T17:03:00.887+02:00BostadssökandeNågon som kan tipsa om ledigt boende i Uppsala?<br />
Allt av intresse mottages tacksamt!johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-45952459815946999202011-08-15T20:27:00.000+02:002011-08-15T20:27:51.834+02:00HemlängtanDet börjar nu gå upp för mig vad jag har gjort, dvs lämnat Uppsala för att bosätta mig i en förort till Stockholm. Frivilligt. Vad tänkte jag?? Jag som avskyr stressen i Stockholm, avskyr att vara beroende av pendeltåg, tunnelbana och buss. Avskyr den täta trafiken och anonymiteten. Men det är här jag är nu och det är bara att gilla läget. Njae, kanske inte gilla men åtminstone för tillfället acceptera att det är här jag ska bo nu ett tag framöver. Kontrasterna är stora i jämförelse med att bo i mitt tidigare studentboende i Uppsala till att nu bo i botten av en villa i ett stort villaområde en bit ifrån centrum. Det känns en smula ensamt och ödsligt, det går inte att komma ifrån. Visserligen är det skönt att ha sitt eget krypin istället för att dela med två andra tjejer som tidigare, men desto tystare. Tankarna mal varför varför jag var så snabb med att ändra mina planer mitt i sommaren och nu hamna här, Var beslutet verkligen så genomtänkt som jag inbillade mig? Var jag medveten om vad det var jag gav upp?<br />
För att svara på era frågor: jag gjorde en snabb u-sväng i mina planer efter att ha kommit hem från semestern i sommar och sökte, och kom in, på arbetsterapeutprogrammet på KI i höst istället för att läsa till sjukgymnast i Uppsala som jag tidigare tänkt. Så det är vad som nu väntar mig. Om två veckor drar det igång, och innan dess kan jag inte göra en rättvis bedömning av situationen. Kanske att det kommer att kännas bättre när skolan drar igång, jag träffar nya kursare och blir mer hemtam här. Men jag kommer onekligen att fortsätta sakna Uppsalas atmosfär och charm. Här finns ingenting av det. Jag är ingen Stockholmstjej har jag insett nu.<br />
För mig själv håller jag i det dolda tummarna för att min kötid i Uppsalahem ska räcka till en lägenhet snart, snart. Får jag ett alternativ att flytta tillbaka till så tar jag det. Tjejen jag köpte kurslitteratur till skolstarten av bodde i Uppsala och hade pendlat in till KI den första tiden och det hade funkat enligt henne. Det skulle kunna vara ett alternativ även för mig, om jag bara hittar ett boende i Uppsala igen. Lättare sagt än gjort.<br />
<br />
Men.<br />
<br />
Nu är jag här. Och nu.<br />
<br />
Imorgon hoppas jag min hyresvärd klättrar på taket och försöker fixa tv-antennen åt mig så att jag kan få igång tvn.johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-89724545552612150522011-08-14T21:18:00.000+02:002011-08-14T21:18:20.680+02:00Spontanitet är att leva i nuetNu ska jag sova sött efter en intensiv dag med packning, städning och sedan <i>upp</i>-packning och mera städning. Men jag har börjat komma i ordning, eller åtminstone fått in grejerna i skåp och lådor. Sedan återstår det större arbetet med att göra sig hemmastadd och fixa det hemtrevligt i lägenheten. Det får bli en annan dag, för nu är jag helt slut och ska nyduschad krypa ner i sängen. Tv fungerar inte så jag lyssnar på p2 på radion, lite lugn och harmonisk klassisk musik som har positiv påverkan på mitt sinne inför natten.<br />
Imorgon ska jag utforska omgivningarna lite bättre på cykel, spana in var man närmast kan storhandla och kanske ta en sväng till IKEA om andan faller på. Annars nöjer jag mig med att fortsätta pyssla i lägenheten och boa in mig. Det får morgondagen utvisa.<br />
Jag försöker att föra in mer spontanitet i mitt liv och inte alltid bestämma vad och hur jag ska göra saker på förhand utan istället lyssna till vad kropp och själ vill i stunden. <i>Det </i>kan man aldrig förutspå eller veta i förväg. För det krävs <i>medveten närvaro.</i><br />
<i> </i>johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-41233924276928185542011-08-14T11:15:00.000+02:002011-08-14T11:15:23.131+02:00Bye byeNu lämnar jag Uppsala för den här gången. När och om jag bosätter mig här igen får framtiden utvisa. Ingenting är definitivt och som jag känner för staden kan jag mycket väl tänka mig att bo här igen.<br />
<br />
Med fullastad bil körde jag till IKEA och hängde på låset när de öppnade i morse för att inhandla ett vädringsställa då det bara finns en pytteliten garderob i nya lägenheten. Och jag som har så mycket kläder! Kanske dags att rensa lite... En badrumsspegel, diskborste och diskställ slank ner i shoppingkassen innan jag var klar. Hade kunnat handla så mycket mer, som så brukligt är när man är på IKEA, men tack och lov hade jag inte tid att dröja mig kvar där idag. Nu sitter jag med datorn, stol och ett bord som sällskap i rummet som i övrigt ekar tomt. Väntar på att föräldrarna ska dyka upp med den stora bilen för att lasta in möblerna och sedan bege oss söderut igen.<br />
Ser inte framemot flyttcirkusen det alltid innebär när man anländer till det nya boendet och allt ska ut ur bilarna och i på 33 kvm. Kaos, brukar vara ett passande ord i sammanhanget. Flyttkartonger och sopsäckar med kläder överallt. Ingen ordning på någonting. Sådant stressar mig, som är en utpräglad ordningsmänniska, oerhört. Det faktum att inte ha koll på saker och att sakerna inte har fått sin självklara plats. Den här gången ska jag försöka att inte låta det yttre kaoset smitta av sig på mitt inre.<br />
Lugn. Allt behöver inte ske på en gång. Att bo in sig och veta vad och hur man vill ha det är även det en process som kräver tid och tålamod.johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-70160875738279374742011-08-13T20:29:00.000+02:002011-08-13T20:29:19.093+02:00VemodHåkan Jurholt pratar om <i>vemod</i> på tv. Likaså var det ett tema som Owe Wikström berörde i sitt sommarprat i p1 för några veckor sedan. Vemod är bland annat vad jag känner just nu, sista natten i Uppsala. Imorgon går flyttlasset och jag lämnar denna stad som jag bara bott i ett år men trivts så bra i. Den är, i mina ögon, lagom på alla sätt och vis. Närhet till det mesta på cykeln eller till fots. En lugn och avspänd atmosfär genomsyrar vardagen här. Det finns plats och utrymme för alla, ingen enhetlig mall som försöker sätta gränser för vad som är acceptabelt eller rätt.<br />
Det är med ett tungt och vemodigt sinne jag konstaterar att jag har gjort mitt val och att det innebär att jag också tvingas lämna allt detta. Tvingas lämna finaste vännerna jag har här i stan. Man ska följa sitt hjärta, tjatas det om, men om man inte vet vad hjärtat säger? Ena stunden känns ett beslut bra för att i nästa ögonblick ge ångest. Det är i ångestens landskap jag ikväll befinner mig. Tvivel, rädsla och oro. Ånger. Vad har jag gett mig in på? Hur kunde jag vara så dum som sagt upp allt jag byggt upp under det gångna året? Jag sa till mig själv att jag aldrig skulle bosätta mig i Stockholm, ändå är det till en förort jag nu styr mitt pick och pack. Nej, det känns inte bra just nu.<br />
Jag vet att dessa känslor samtidigt kan spela mig ett spratt, då de delvis är resultatet av all den oro och osäkerhet en förändring i sig innebär. Jag lämnar det trygga och invanda mot någonting som ännu är diffust, nytt och oförutsägbart. Det i sig skapar oro. Jag är en trygghetsnarkoman och när marken gungar under uppbrott slår ångesten till och vill få mig att fly tillbaka in mot den välbekanta stranden. Men den som inte vågar sig ut på nytt vatten utvecklas heller inte särskilt mycket eller får se andra delar av livet. Därför är det kanske nyttigt för mig, detta uppbrott. Jag ska ge det en höst, se vad jag tycker om det och hur jag kommer att trivas med utbildning och boende. Inte förrän efter att minst åtta veckor har gått ska jag stanna upp och utvärdera det. Först har jag givit det en ärlig chans.<br />
Jag hoppas såklart att det ska bli bra. Jag <i>vill</i> att det ska bli så bra som jag önskar. Jag vill att det ska <i>kännas</i> bra, för det gör det inte nu.<br />
Jag lugnar mig i stunden och tänker att en höst inte är en evighet. Den kommer att gå fort, och nästa termin finns möjligheter till att styra livet i en annan riktning om jag så önskar. Men det kan jag inte veta nu. En dag i taget gäller fortfarande...johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-75567356144876135962011-08-13T16:59:00.000+02:002011-08-13T16:59:11.220+02:00Till HelenaTillbaka.<br />
<br />
Med stor bokstav i början av meningen. Ordentligt.<br />
Jag har faktiskt saknat bloggandet, eller snarare den del i en gemenskap det faktiskt innebär. Jag får den förmånen att ta del av andras innersta tankar, rädslor, glädje och erfarenheter, så lite orättvist kan jag känna att det är att då inte själv dela med mig. Livet är ett givande och tagande. Jag försöker bära med mig orden: <i>"Ge, så ska du få". </i><br />
<br />
Det som delvis hindrat mig från att återuppta mitt skrivande här på bloggen är till stor del en prestationsångest. Det finns så många otroligt, kloka, fina och duktiga tjejer som på så vackra och talande sätt förmedlar känslor i ord. Med dem kan jag inte mäta mig. Min blogg kommer inte att innehålla lika vackra bilder, lika snygg layout eller lika inspirerande eller intressanta inlägg. Men det tänker jag strunta i. Jag tänker skriva här för min skull, och för att bloggen utgör en plattform för andra att kunna ta del av mina tankar och på så sätt vara en del i utbytet av livserfarenheter där vi tillsammans kan hämta kraft och styrka att leva.<br />
<br />
<br />
johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-84847903618401871422011-05-18T20:01:00.000+02:002011-05-18T20:01:58.725+02:00mod att levaåterigen en lång tystnad. det är så mycket annat som tar all tid och kraft. sista rycket, räknar ner dagarna till måndag då det värsta är över. då jag kan pusta ut lite och ge mig själv en klapp på axeln för att jag, förmodligen, tagit mina 30p den här terminen också. jag har stängt av allt annat de senaste veckorna för att orka. för att hålla ihop. jag är rädd vad som kommer att hända när jag sedan lättar på locket, när jag inte längre kan gräva ner mig i studier. om det är jobbigt nu är det inget emot vad jag har att vänta.<br />
så, vad väntar jag på? jo, att den här terminen ska vara över, att kraven och alla måsten lättar och att det ska bli sommar.<br />
sen sen sen. en ständig flykt och jakt på en annan tillvaro. jakten på någonting som inte existerar. det gör endast nuet.<br />
ja, det krävs mod att våga leva.johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-76634693907878601892011-05-12T20:15:00.000+02:002011-05-13T22:55:41.798+02:00<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://3.bp.blogspot.com/-DlZluEy0h88/TcwkEMGcorI/AAAAAAAAAFI/4d-2toqu5aY/s1600/CIMG7172.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="http://3.bp.blogspot.com/-DlZluEy0h88/TcwkEMGcorI/AAAAAAAAAFI/4d-2toqu5aY/s320/CIMG7172.JPG" width="240" /></a></div><br />
<div style="text-align: center;"> <i>för alltid i mitt hjärta</i></div>johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-69706619145732691232011-05-12T16:08:00.000+02:002011-05-13T22:55:41.878+02:00störtskön läkaregick ut ifrån läkarhuset med ett leende på läpparna. träffade en riktigt skön läkare, och vi pratade mer om annat än om det jag var där för. men jag fick svar på mina frågor också :)<br />
tänk vad ett trevligt bemötande och lite småprat kan göra. det krävs bara att vi tar oss tid och är närvarande i möten med varandra. ser individen som den unika person den är, inte bara en utbytbar kugge i samhällsmaskineriet. johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-7900538195010752522011-05-11T20:25:00.000+02:002011-05-11T20:25:10.405+02:00when, tell me whendet var allt en dålig comeback. skyller på att det är mer än mycket att göra så här de sista veckorna på terminen. skolkade från kvällens föreläsning och prioriterade att sitta hemma och plugga istället. jobba med de uppgifter som ska in, prioritering av tid och energi. två veckor till, sen är den tyngsta biten gjord och jag kan börja se framemot sommaren.<br />
men nu har jag gjort kväll. sitter med fönstret öppet och släpper in kvällens dofter och ljud. en och annan mygga letar sig in. hör sorlet av ett gäng ungdomar som grillar i parken utanför, men överröstad av musiken från musikalen "chess" som spelas på spotify. åh, vad tycker mycket om den musikalen! skulle mer än gärna se den igen om den spelades här i sverige, med samma ensemble som senast.<br />
känner mig upprymd. ingen aning om varför. är det kanske känslan av sommar? en uppsluppen stämning som genomsyrar staden. vårkänslor. korridorgrannen som svävar på små rosa moln och sjunger för sig själv. kärlek. önskar jag också var kär, eller åtminstone hade någon att drömma om och som fick det att pirra i magtrakten. istället får jag nöja mig med att le åt hennes förälskelse. men när, om inte på våren/sommaren önskar man som hetast att man själv förälskad gick hand i hand med någon längs vattnet?<br />
<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"></div><div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://farm4.static.flickr.com/3037/3078851176_8576655e93.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="280" src="http://farm4.static.flickr.com/3037/3078851176_8576655e93.jpg" width="320" /></a></div><div style="text-align: center;"><br />
</div><div style="text-align: center;">en dag är det min tur att möta någon. en dag... när?</div>johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-43025015817542786322011-05-05T20:38:00.000+02:002011-05-05T20:38:03.576+02:00vardagslyxguldkorn i vardagen är att hitta kallrökt lax till extrapris i mataffären.<br />
åh, vad mycket gott man kan göra av det! <br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://www.maxiander.se/wp-content/uploads/2010/05/lax-2.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="240" src="http://www.maxiander.se/wp-content/uploads/2010/05/lax-2.jpg" width="320" /></a></div>johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-24045501011456950942011-05-04T20:22:00.000+02:002011-05-04T20:22:21.729+02:00stressallergija, jag känner mig allergisk mot stress. det utlöser en kraftig negativ reaktion hos mig. kan inte alls hantera det. känns som att hela världen ska rasa ihop, som en mardröm där man springer och springer för att undkomma det som jagar en men benen känns som bly och det går i slow motion. vill bara lägga mig ner och gråta. låta hopplösheten och ångesten härja bäst den vill, tills den lämnar mig och drar vidare. funderar på att hoppa av ena kursen jag läser. jag orkar inte.<br />
<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://motionera.files.wordpress.com/2009/11/stress-and-sleep_60284248.gif?w=400&h=300" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="240" src="http://motionera.files.wordpress.com/2009/11/stress-and-sleep_60284248.gif?w=400&h=300" width="320" /></a></div><br />
<br />
vem är det egentligen jag försöker bevisa någonting för? mig själv. jag vill visa att jag klarar av att studera. att jag kan skaffa mig ett liv. men i den strävan lurar jag samtidigt mig själv eftersom jag prioriterar fel. så länge jag inte gör mig fri från ätstörningen och finner en balans i kropp och själ kan jag aldrig tro att jag ska lyckas på andra områden i livet. man kan inte börja bygga taket på ett hus...<br />
misslyckande. ja, nog är det ett sådant att behöva hoppa av en kurs. inte ta alla poängen som jag föresatt mig. men att tacka nej till en sak öppnar för att tacka ja till annat. att nedprioritera en uppgift gör att andra kan prioriteras upp. viktigare saker. <br />
vad vinner jag på att bita ihop och kämpa mig blodig för att det ska ge fler poäng i studiemappen och se bra ut på ett cv?johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-58329739056404005662011-05-03T20:37:00.000+02:002011-05-03T20:37:05.165+02:00trojag tror så mycket. tror mig veta hur verkligheten fungerar. vilka konsekvenser det ena eller det andra handlingsalternativet ger. hur jag kommer att reagera. hur andra kommer att reagera. vad det sedan kommer att leda till. osv. osv. att tro är en aktivitet man kan ägna sig åt i all oändlighet utan att komma verkligheten, eller "sanningen" för den delen, närmare. tro blir en inskränkande och bindande boja om man inte sätter den i ett större sammanhang. testar den mot det som omger den. livet utanför. verkligheten. är du tillfreds och nöjd i din tillvaro, byggd på din tro, så är det väl bra så. men är du fast i ett fängelse är det kanske dags att testa denna tros giltighet. det är annars som att sitta instängd i en fängelsecell som man tror är låst, medan nyckeln i själva verket sitter i och bara är att vrida om för att komma ut. tror du att dörren är låst, och nöjer dig med det, så är den också det. men vågar du prova om det faktiskt är så, eller om det finns alternativa tolkningar av verkligheten, så finner du en möjlighet till frigivning. du byter då din tro mot en annan. en mer funktionell och gångbar en.<br />
men tron kan bara testas i verkligheten, i sitt sammanhang. att testa dess giltighet i teorin gör ingen skillnad, ger inget resultat.johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-43039318212209309972011-05-02T15:22:00.000+02:002011-05-02T15:22:46.609+02:00positivt beskedyes, sommarjobbet är fixat!<br />
ett frågetecken och orosmoment som kan rätas ut.johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-27035049956119492122011-05-02T14:50:00.000+02:002011-05-02T14:50:47.795+02:00du-jagvissa dagar är bara så fruktansvärt tråkiga, som denna måndag. våren lyser med sin frånvaro, känns som höstvindar ute. jag gick t o m ner och hämtade upp min skidjacka från förrådet för att ha när jag ger mig iväg till skolan senare. kvällsföreläsning på schemat. gillar det inte då dagen blir så lång och seg. sitter hemma och försöker plöja lite kurslitteratur men koncentrationen vill inte infinna sig, vilket resulterar i att jag städar och målar naglarna istället. väldigt ineffektivt, särskilt när resten av veckan är fullspäckad och det inte finns tid för egen inläsning. ja,ja, det ordnar sig alltid i slutändan. jag har ju läst all kurslitteratur hittills, troligen den enda som har en sådan uselt studieteknik... fyra veckor kvar, sen är det över för den här terminen.<br />
vill egentligen inte alls tänka på framtiden. just nu går ingenting att planera. jag vet varken ut eller in. vet inte hur jag ska gå vidare, vad nästa steg ska bli. jag behöver nog sätta mig ned och tänka. bolla tankarna med någon, för ensam går jag lätt vilse i mina egna tankar och invanda spår. ibland behöver man bara höra andras åsikter eller syn på saker och ting. utan att de kommer med några svar, bara erbjuda en ny infallsvinkel. samtal kan leda till nya möjligheter, att nya tankar och vägar öppnar sig för en.<br />
utbyte. samspel. <br />
det behövs ett <i>det-du</i> för att man ska uppleva sitt <i>jag.</i><br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://1.bp.blogspot.com/_qT3EgngTj9s/TAlzSK1RMiI/AAAAAAAAADQ/c9Ry0EusUv0/s1600/deeper-conversation.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="240" src="http://1.bp.blogspot.com/_qT3EgngTj9s/TAlzSK1RMiI/AAAAAAAAADQ/c9Ry0EusUv0/s320/deeper-conversation.jpg" width="320" /></a></div>johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-20142240157753537782011-05-01T19:12:00.000+02:002011-05-01T19:12:24.888+02:00ge sig själv tidmotivationen för plugg är på nedåtgående, som för många andra i dessa tider. bara fyra veckor kvar av terminen. maj går nog fort, åtminstone om det stämmer att "tiden går fort när man har mkt att göra" ( eller var det roligt? ;p). jag ska klara av den här terminen också, ta mina 30 p som jag föresatt mig att göra. men det känns inte bra. långtifrån. innerst inne går jag emot mina värderingar. jag prioriterar fel, för prioritera tvingas jag göra. nu har jag försökt detta i snart ett år, dvs både kämpa med studier och mot anorexin. två var för sig stora och krävande projekt. för stora för att jobba med samtidigt. åtminstone för mig. det är dags att inse det, inse mina begränsningar. inse att det är så jäkla tufft för mig att göra mig fri från ätstörningen att jag behöver ha 100% fokus på det, och bara det, om jag ska vinna den kampen. hur gärna jag än vill gå vidare med livet så är jag inte mogen för det ännu. det där med en sak i taget, det är inte min starka sida. jag har så jäkla bråttom med allt, springer från det ena till det andra utan att löpa hela linan ut. så fort det börjar kännas <i>lite</i> bättre, ja då tolkar jag det som att det är dags att börja ta itu med nästa uppgift istället för att stanna i det som är och bygga en solid grund att senare, när jag är redo, gå vidare utifrån.<br />
att ge sig själv tid. det är att vara snäll mot sig själv och ödmjuk inför livet. <br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://1.bp.blogspot.com/-QKNuyMpDWlo/Tb2UcDMauLI/AAAAAAAAAFE/Sf28PZqjCmE/s1600/springa-759590_108748352.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="293" src="http://1.bp.blogspot.com/-QKNuyMpDWlo/Tb2UcDMauLI/AAAAAAAAAFE/Sf28PZqjCmE/s320/springa-759590_108748352.jpg" width="320" /></a></div>johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-3051492466864109762011-05-01T11:17:00.000+02:002011-05-01T11:17:34.294+02:00en fortsättningett långt uppehåll från bloggen. funderingar på att lägga ner den, men jag märker samtidigt att jag saknar det lite. saknar kontakten med andra här. därför är jag tillbaka, men i vilken omfattning och med vilken kvalitet på inläggen får vi se. jag skriver främst för min egen skull.<br />
mår, till skillnad från majoriteten av uppsalas studentinvånare, rätt bra idag trots en heldags valborgsfirande. skönt. högtider måste inte innebära stora mängder alkohol och redlös berusning. det är inte allt eller inget.<br />
cyklade genom uppsalas skräpfyllda gator nu på förmiddagen för att sätta mig på universitet och plugga. skriva klart den där essän som ska in. flydde från korridoren som stinker av gammal fylla, avslagen öl, matrester, diverse kroppsodörer och diskberg. det där får nån annan ta hand om. hoppas jag.<br />
behöver knappast trängas med andra om utrymme på universitetet. det ekar tomt i lokalerna, bara jag och en kinesisk utbytesstudent i hela huset. öde. studiero åtminstone.<br />
vad mycket mer man får gjort när man inte är utslagen dagen efter festande, men så kan man ju festa på olika nivåer...<br />
nu kommer regnet.johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-787890765843558592011-03-21T09:52:00.000+01:002011-03-21T09:52:55.088+01:00inget mer än siffrordet förutspådda hoppet kom. herregud. som om jag inte mådde tillräckligt dåligt redan.<br />
äsch, då kan det lika gärna späs på med lite viktångest.<br />
förbannade siffror. förbannade tekniska apparat. vad säger den egentligen? nej, den är inte ett hjälpmedel i kampen mot friskhet. framsteg behöver inte nödvändigtvis, kan egentligen inte, mätas på en våg. <br />
det är nu det gäller att ha is i magen och bara fortsätta göra det jag måste göra. inte låta några intetsägande siffror få mig att köra av vägen. mitt grepp om ratten är krampaktigt. jag stirrar rakt fram, mot ett diffust mål någonstans långt där framme. så långt bort i horisonten att jag ännu inte skymtar det. men det finns där.johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com11tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-26382835774431172652011-03-20T15:49:00.000+01:002011-03-20T15:49:51.241+01:00vad är svaghet?så svårt att våga visa sig svag. håller uppe fasaden utåt. glättig. känner mig falsk. om ni bara visste...<br />
det är inte så jag ser på andra som vågar visa sin bräcklighet, tvärtom ser jag dem som modiga. där har vi det. jag är inte modig nog att erkänna min egen svaghet. jag har svårt nog att tro på att folk vill umgås med mig ändå, hur skulle det då bli om jag dessutom lät fasaden rämna?<br />
"man ska ju inte belasta andra med sina problem"<br />
stämmer i viss utsträckning, men kanske inte alltid. livets svårigheter och motgångar är oundvikligen en del av mig och mitt liv. och visst är det enbart jag som kan ta itu med dem, men det behöver inte innebära att låtsas att allt är bra och inte prata om problemen. inte ens för mig själv kan jag fullt ut erkänna min egen svaghet.<br />
<br />
<i>ödmjukhet</i> <br />
<i>stolthet</i><br />
<br />
det gäller att särskilja dessa två. släppa på stoltheten och vara ödmjuk inför livet. ödmjuk inför hur svårt vissa saker faktiskt är och låta det vara det. ta det på allvar och erkänna mina egna begränsningar. jag klarar inte av allt på en gång. det är tuffare än jag vill tro att ta mig ur detta. bara att acceptera, att detta tar all kraft och energi hur banalt det än kan te sig för andra, oinvigda.<br />
antingen ser jag det som ett misslyckande att jag inte klarar av att göra allt samtidigt, eller så ser jag det som ett framsteg att jag väljer att bara göra en enda sak just nu. det jag undvikit längst. det som skrämmer mig mest. det som får mig att må som sämst.johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-57314687102565731372011-03-19T18:24:00.000+01:002011-03-19T18:24:16.994+01:00när man redan är mätt slutar mat att vara godjag är konstant mätt. ibland illamående. det är ingen dans på rosor att gå upp i vikt. tvinga i kroppen mer än den vill ha. när man kommer till det stadiet slutar mat att vara god. det är bara att tugga och svälja.<br />
isolerar mig och äter. lever efter klockan. liknar mycket tiden som inlagd, då allt kretsade kring måltider och att hantera ångesten och mättnaden däremellan. skillnaden är att jag nu gör det på egen hand. sätter mig i det tillståndet fast jag inte längre är skyddad av sjukhusets väggar. <i>jag</i> väljer att tvinga i mig mat. mycket mat. <i>jag </i>väljer att dricka näringsdrycker fast det vänder sig i magen. <i>jag</i> väljer att må dåligt. nu. för att må bättre sen. ett sen jag inte vet någonting om. men jag tänker ta mig dit, och det är genom detta helvete.<br />
orkar inte bry mig om så mycket annat just nu. detta tillstånd tar all kraft och energi. det är tröttsamt att må dåligt, att ha ångest och vara mätt jämt. psykiskt tärande. får skuldkänslor för att jag stänger in mig i min bubbla igen och vänder mig ifrån livet därute, men kanske är det det jag måste göra en tid för att kunna ta del av <i>livet </i>fullt ut sedan. att göra båda delarna har jag provat hela hösten, inbillat mig att det går att kombinera att leva underviktig och samtidigt bygga upp ett liv. på allvar har det visat sig inte vara faktum, därför måste jag nu välja. och jag har gjort mitt val och tar konsekvenserna det innebär av tillfällig ensamhet och ångest. den här kampen är en kamp som jag måste utkämpa ensam. och det gör förbannat ont. tankar om hur det aldrig kommer att bli bättre, hur det kommer att vara så här för evigt far genom huvudet. att jag hade det bättre i höstas. men det är en falsk illusion skapad av ätstörningen. den är hotad. vill få mig att ge vika.<br />
men inte den här gången. om jag så ska avlida av ångest och ensamhet.johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-6860945827230554871.post-90140975724084853072011-03-13T17:18:00.000+01:002011-03-13T17:18:14.855+01:00ordens begränsningaren lång söndag. en grå söndag. jag funderar. alldeles för mycket. fastnar i mina egna tankegångar som korsar varandra tills de blivit till ett hårt hårt nystan. fullt av knutar. hur löser man upp dem? hur hittar man en tamp att varsamt börja lirka?<br />
man kan tänka för mycket. men man kan inte känna för mycket. inte egentligen. det är inte känslorna i sig som gör ont. det är ens tolkningar av dem som gör dem till smärtsamma eller lustfyllda upplevelser. tolkningar av verkligheten. tolkningar från sinnesintryck. ord. ord som bara är just det, <i>ord</i>. dess innebörd som aldrig egentligen kan förstås. de är bara omskrivningar och metaforer för en persons upplevelser och känslor. dem kan man aldrig sätta sig in i. kan aldrig <i>känna </i>vad en annan människa känner. bara gissa eller tro att man känner likadant.<br />
att gå bortom orden. inte söka svar i form av ord. inte tro på ord som lösningar. de blir bara ytterligare en illusion, ytterligare ett skal som döljer det <i>innerliga</i>. <br />
så det är dags att sluta tänka mer just nu. jag kommer inte någonstans, hur gärna jag än vill. nystanet dras bara åt.<br />
istället sätter jag mig på sängen med gitarren i knäet. slår an på några strängar. lyssnar på toner, darriga ackord. inget sammanhang. inget mål. bara lyssnar. inåt.johannahttp://www.blogger.com/profile/15283896221231591978noreply@blogger.com2