självbedrägeri eller överlevnadsstrategi

jag vill inte känna så mycket mer nu. det är nog jobbigt som det är. var hittar jag paus-knappen nånstans? men bara för vissa känslor, inte alla. jag vill aldrig mer tillbaka i det tillståndet jag befunnit mig i av totalt likgiltighet, avtrubbning. jag känner hellre mycket än ingenting alls, även fast det gör ont. att känna är ett tecken på att jag är levande, oavsett vad jag tycker om livet eller tillvaron. jag finns till, och jag är tacksam över det.
men det är svårt att inte ta livet för givet, när man har det så bra. det är inte förrän jag upplever fragment av motsatsen, obehagliga sensationer, som allvaret blir påtagligt. först då som jag verkligen kan ta in allvaret mer än endast på ett intellektuellt plan. först då som jag kan känna allvaret.
varför ska det behöva vara så att jag blir skrämd för att ta till mig en verklighet, ett faktum, som omgivningen ser som uppenbar? för att använda rädslan som drivkraft krävs det dock att jag känner, att jag inte stänger av när det blir för jobbigt. använda mig av känslorna, även de svåra.
vi människor är genetiskt programmerade att fly eller fäkta när vi blir rädda. eller spela död, men den strategin kan man säga att jag provat och inte lyckats särskilt bra med. att fly har jag gjort alldeles för länge, i hopp om att vara mer framgångsrik med den metoden om jag bara sprang snabbt nog. inte heller det gav framgång.
återstår att stanna kvar, mobilisera mina krafter och slåss.
jag känner rädslan. den här gången stannar jag. känner, känner, känner men fortsätter att veva min inövade serie av sparkar och slag.

men det fulla allvaret i situationen, på vilken skör tråd jag balanserade/balanserar, kommer jag inte att inse förrän långt senare. även det en slags försvarsmekanism, för just nu tar kampen all kraft. om jag kunde ta in och se samma sak som omgivningen gör kanske jag inte skulle orka vidare.

jag väljer ett utgångsläge som är bättre än verkligheten. självbedrägeri eller överlevnadsstrategi?