när man redan är mätt slutar mat att vara god

jag är konstant mätt. ibland illamående. det är ingen dans på rosor att gå upp i vikt. tvinga i kroppen mer än den vill ha. när man kommer till det stadiet slutar mat att vara god. det är bara att tugga och svälja.
isolerar mig och äter. lever efter klockan. liknar mycket tiden som inlagd, då allt kretsade kring måltider och att hantera ångesten och mättnaden däremellan. skillnaden är att jag nu gör det på egen hand. sätter mig i det tillståndet fast jag inte längre är skyddad av sjukhusets väggar. jag väljer att tvinga i mig mat. mycket mat. jag väljer att dricka näringsdrycker fast det vänder sig i magen. jag väljer att må dåligt. nu. för att må bättre sen. ett sen jag inte vet någonting om. men jag tänker ta mig dit, och det är genom detta helvete.
orkar inte bry mig om så mycket annat just nu. detta tillstånd tar all kraft och energi. det är tröttsamt att må dåligt, att ha ångest och vara mätt jämt. psykiskt tärande. får skuldkänslor för att jag stänger in mig i min bubbla igen och vänder mig ifrån livet därute, men kanske är det det jag måste göra en tid för att kunna ta del av livet fullt ut sedan. att göra båda delarna har jag provat hela hösten, inbillat mig att det går att kombinera att leva underviktig och samtidigt bygga upp ett liv. på allvar har det visat sig inte vara faktum, därför måste jag nu välja. och jag har gjort mitt val och tar konsekvenserna det innebär av tillfällig ensamhet och ångest. den här kampen är en kamp som jag måste utkämpa ensam. och det gör förbannat ont. tankar om hur det aldrig kommer att bli bättre, hur det kommer att vara så här för evigt far genom huvudet. att jag hade det bättre i höstas. men det är en falsk illusion skapad av ätstörningen. den är hotad. vill få mig att ge vika.
men inte den här gången. om jag så ska avlida av ångest och ensamhet.