Beethovens pianosonater

Jag fixar nya flyttkartonger och då drar flyttcirkusen igång igen. Om vädret imorrn inte blir lika fint som idag så blir det till att vara inne och börja packa ner alla mina prylar och kläder som jag för inte alltför länge sedan packade upp. Ja, ja det ska kännas att göra misstag. Kosta på både ekonomiskt, fysiskt och mentalt. Men så är det väl för att avskräcka en för att göra dem igen och förhoppningsvis tänka till en extra gång före i framtiden när jag fattar beslut. Är det något jag har lärt mig så är det att hädanefter inte vara så snabb med att själv fatta beslut utan att ha pratat om saken med andra och inhämtat deras synpunkter och åsikter.
På måndag drar studierna igång igen, med en förhoppning om en plats på kursen Socialpsykologi A. Jag står som första reserv men har ännu inte blivit kallad. Dock litar jag inte på postgången när jag har hattat runt på adresser den senaste tiden så jag åker dit på måndag och pratar med dem direkt istället för att invänta något brev som kanske kommer fram x antal månader senare med eftersändning. Ska bli en intressant kurs att läsa, och om jag kan prata med någon förståndig studievägledare kanske jag kan finna några alternativ att använda den kursen och mina tidigare i en framtida examen. Det får visa sig så småningom.

Lyssnar på sändningen av Filharmonikernas konsert från Sjöhistoriska museet i somras som just nu visas på SVT2. Jag märker hur mycket jag tycker om klassisk musik, och saknar att spela det själv som jag tidigare gjorde när jag aktivt spelade klarinett. Klassisk musik är som balsam för själen. Istället för min vanliga spellista på Spotify satte jag på Beethovens pianosonater i eftermiddags när jag kom hem efter en tur till farmor.
Sol, värme och en kopp kaffe på farstubron, ett ögonblick i livet.

Jag är värdefull

Jag börjar närma mig ett beslut, men egentligen har det inte varit så mycket att fundera på utan svaret har hela tiden funnits inom mig. Sen är det upp till mig att våga lyssna till, och följa min intuition. Den blir tydligare i samtal med andra nära, och kloka, vänner. Att högt reflektera kring saker hjälper en att skapa tydligare konturer kring sina diffusa aningar och funderingar.
Återstår den jobbigaste biten i hela cirkusen: att berätta för föräldrarna hur läget är och vad jag bestämt mig för. Jag kan bara ana deras häftiga reaktion. Inget som jag ser framemot då jag är en väldigt konflikträdd person och helst bara vill vara alla andra till lags, men jag behöver ta tjuren vid hornen och stå mitt kast. Ja, jag har gjort ett grovt och förhastat misstag men jag kan inte fullfölja det jag föresatt mig bara för att leva upp till andras förväntningar.
Det är ok att göra misstag, om än väldigt obekvämt och obehagligt.
Här gäller att återigen skilja mellan det jag gör och den jag är.

Och jag är värdefull oavsett yttre omständigheter.

Ovärderlig vänskap

Vad skulle jag göra utan min älskade vän?
Hon som alltid finns där.
Bryr sig.
Lyssnar.
Stöttar.
Kommer med kloka råd.

Och Dig har jag flyttat ifrån...

Virvelvind

Mitt inre är i uppror. Tankarna virvlar runt utan början och utan slut. Känns som att hela min framtid står på spel. Vad ska jag göra av situationen? Hur ska jag välja att gå vidare? Lyssna på min magkänsla eller köra på det jag bestämt sedan tidigare och se vart det leder?
Valet står mellan att börja på arbetsterapeutprogrammet vid KI och se vad jag tycker om det, eller att läsa socialpsykologi A vid UU och då pendla den första tiden tills jag fixat nytt boende i Uppsala. Innerst inne känner jag att jag inte är en storstadstjej och inte vill bo i Stockholm eller i dess kranskommuner, jag trivs inte med tempot och den splittrade atmosfären som råder. Jag vill bo i en mindre stad som är greppbar och där tempot är lite lugnare. Uppsala. Börjar jag på en 3-årig utbildning är jag fast här, vare sig jag vill eller inte. Det känns inte bra att göra det om jag inte kan tänka mig att fullfölja den. En termin på arbetsterapeutprogrammet går inte att tillgodoräkna sig i någon annan utbildning. Om jag väljer att istället ännu en termin läsa en lös kurs, kan jag tänka mig att börja på sjukgymnast i Uppsala till våren istället. Det som jag egentligen sökt i första hand redan nu till hösten men ändrade.

Bostadssökande

Någon som kan tipsa om ledigt boende i Uppsala?
Allt av intresse mottages tacksamt!

Hemlängtan

Det börjar nu gå upp för mig vad jag har gjort, dvs lämnat Uppsala för att bosätta mig i en förort till Stockholm. Frivilligt. Vad tänkte jag?? Jag som avskyr stressen i Stockholm, avskyr att vara beroende av pendeltåg, tunnelbana och buss. Avskyr den täta trafiken och anonymiteten. Men det är här jag är nu och det är bara att gilla läget. Njae, kanske inte gilla men åtminstone för tillfället acceptera att det är här jag ska bo nu ett tag framöver. Kontrasterna är stora i jämförelse med att bo i mitt tidigare studentboende i Uppsala till att nu bo i botten av en villa i ett stort villaområde en bit ifrån centrum. Det känns en smula ensamt och ödsligt, det går inte att komma ifrån. Visserligen är det skönt att ha sitt eget krypin istället för att dela med två andra tjejer som tidigare, men desto tystare. Tankarna mal varför varför jag var så snabb med att ändra mina planer mitt i sommaren och nu hamna här, Var beslutet verkligen så genomtänkt som jag inbillade mig? Var jag medveten om vad det var jag gav upp?
För att svara på era frågor: jag gjorde en snabb u-sväng i mina planer efter att ha kommit hem från semestern i sommar och sökte, och kom in, på arbetsterapeutprogrammet på KI i höst istället för att läsa till sjukgymnast i Uppsala som jag tidigare tänkt. Så det är vad som nu väntar mig. Om två veckor drar det igång, och innan dess kan jag inte göra en rättvis bedömning av situationen. Kanske att det kommer att kännas bättre när skolan drar igång, jag träffar nya kursare och blir mer hemtam här. Men jag kommer onekligen att fortsätta sakna Uppsalas atmosfär och charm. Här finns ingenting av det. Jag är ingen Stockholmstjej har jag insett nu.
För mig själv håller jag i det dolda tummarna för att min kötid i Uppsalahem ska räcka till en lägenhet snart, snart. Får jag ett alternativ att flytta tillbaka till så tar jag det. Tjejen jag köpte kurslitteratur till skolstarten av bodde i Uppsala och hade pendlat in till KI den första tiden och det hade funkat enligt henne. Det skulle kunna vara ett alternativ även för mig, om jag bara hittar ett boende i Uppsala igen. Lättare sagt än gjort.

Men.

Nu är jag här. Och nu.

Imorgon hoppas jag min hyresvärd klättrar på taket och försöker fixa tv-antennen åt mig så att jag kan få igång tvn.

Spontanitet är att leva i nuet

Nu ska jag sova sött efter en intensiv dag med packning, städning och sedan upp-packning och mera städning. Men jag har börjat komma i ordning, eller åtminstone fått in grejerna i skåp och lådor. Sedan återstår det större arbetet med att göra sig hemmastadd och fixa det hemtrevligt i lägenheten. Det får bli en annan dag, för nu är jag helt slut och ska nyduschad krypa ner i sängen. Tv fungerar inte så jag lyssnar på p2 på radion, lite lugn och harmonisk klassisk musik som har positiv påverkan på mitt sinne inför natten.
Imorgon ska jag utforska omgivningarna lite bättre på cykel, spana in var man närmast kan storhandla och kanske ta en sväng till IKEA om andan faller på. Annars nöjer jag mig med att fortsätta pyssla i lägenheten och boa in mig. Det får morgondagen utvisa.
Jag försöker att föra in mer spontanitet i mitt liv och inte alltid bestämma vad och hur jag ska göra saker på förhand utan istället lyssna till vad kropp och själ vill i stunden. Det kan man aldrig förutspå eller veta i förväg. För det krävs medveten närvaro.
 

Bye bye

Nu lämnar jag Uppsala för den här gången. När och om jag bosätter mig här igen får framtiden utvisa. Ingenting är definitivt och som jag känner för staden kan jag mycket väl tänka mig att bo här igen.

Med fullastad bil körde jag till IKEA och hängde på låset när de öppnade i morse för att inhandla ett vädringsställa då det bara finns en pytteliten garderob i nya lägenheten. Och jag som har så mycket kläder! Kanske dags att rensa lite... En badrumsspegel, diskborste och diskställ slank ner i shoppingkassen innan jag var klar. Hade kunnat handla så mycket mer, som så brukligt är när man är på IKEA, men tack och lov hade jag inte tid att dröja mig kvar där idag. Nu sitter jag med datorn, stol och ett bord som sällskap i rummet som i övrigt ekar tomt. Väntar på att föräldrarna ska dyka upp med den stora bilen för att lasta in möblerna och sedan bege oss söderut igen.
Ser inte framemot flyttcirkusen det alltid innebär när man anländer till det nya boendet och allt ska ut ur bilarna och i på 33 kvm. Kaos, brukar vara ett passande ord i sammanhanget. Flyttkartonger och sopsäckar med kläder överallt. Ingen ordning på någonting. Sådant stressar mig, som är en utpräglad ordningsmänniska, oerhört. Det faktum att inte ha koll på saker och att sakerna inte har fått sin självklara plats. Den här gången ska jag försöka att inte låta det yttre kaoset smitta av sig på mitt inre.
Lugn. Allt behöver inte ske på en gång. Att bo in sig och veta vad och hur man vill ha det är även det en process som kräver tid och tålamod.

Vemod

Håkan Jurholt pratar om vemod på tv. Likaså var det ett tema som Owe Wikström berörde i sitt sommarprat i p1 för några veckor sedan. Vemod är bland annat vad jag känner just nu, sista natten i Uppsala. Imorgon går flyttlasset och jag lämnar denna stad som jag bara bott i ett år men trivts så bra i. Den är, i mina ögon, lagom på alla sätt och vis. Närhet till det mesta på cykeln eller till fots. En lugn och avspänd atmosfär genomsyrar vardagen här. Det finns plats och utrymme för alla, ingen enhetlig mall som försöker sätta gränser för vad som är acceptabelt eller rätt.
Det är med ett tungt och vemodigt sinne jag konstaterar att jag har gjort mitt val och att det innebär att jag också tvingas lämna allt detta. Tvingas lämna finaste vännerna jag har här i stan. Man ska följa sitt hjärta, tjatas det om, men om man inte vet vad hjärtat säger? Ena stunden känns ett beslut bra för att i nästa ögonblick ge ångest. Det är i ångestens landskap jag ikväll befinner mig. Tvivel, rädsla och oro. Ånger. Vad har jag gett mig in på? Hur kunde jag vara så dum som sagt upp allt jag byggt upp under det gångna året? Jag sa till mig själv att jag aldrig skulle bosätta mig i Stockholm, ändå är det till en förort jag nu styr mitt pick och pack. Nej, det känns inte bra just nu.
Jag vet att dessa känslor samtidigt kan spela mig ett spratt, då de delvis är resultatet av all den oro och osäkerhet en förändring i sig innebär. Jag lämnar det trygga och invanda mot någonting som ännu är diffust, nytt och oförutsägbart. Det i sig skapar oro. Jag är en trygghetsnarkoman och när marken gungar under uppbrott slår ångesten till och vill få mig att fly tillbaka in mot den välbekanta stranden. Men den som inte vågar sig ut på nytt vatten utvecklas heller inte särskilt mycket eller får se andra delar av livet. Därför är det kanske nyttigt för mig, detta uppbrott. Jag ska ge det en höst, se vad jag tycker om det och hur jag kommer att trivas med utbildning och boende. Inte förrän efter att minst åtta veckor har gått ska jag stanna upp och utvärdera det. Först har jag givit det en ärlig chans.
Jag hoppas såklart att det ska bli bra. Jag vill att det ska bli så bra som jag önskar. Jag vill att det ska kännas bra, för det gör det inte nu.
Jag lugnar mig i stunden och tänker att en höst inte är en evighet. Den kommer att gå fort, och nästa termin finns möjligheter till att styra livet i en annan riktning om jag så önskar. Men det kan jag inte veta nu. En dag i taget gäller fortfarande...

Till Helena

Tillbaka.

Med stor bokstav i början av meningen. Ordentligt.
Jag har faktiskt saknat bloggandet, eller snarare den del i en gemenskap det faktiskt innebär. Jag får den förmånen att ta del av andras innersta tankar, rädslor, glädje och erfarenheter, så lite orättvist kan jag känna att det är att då inte själv dela med mig. Livet är ett givande och tagande. Jag försöker bära med mig orden: "Ge, så ska du få". 

Det som delvis hindrat mig från att återuppta mitt skrivande här på bloggen är till stor del en prestationsångest. Det finns så många otroligt, kloka, fina och duktiga tjejer som på så vackra och talande sätt förmedlar känslor i ord. Med dem kan jag inte mäta mig. Min blogg kommer inte att innehålla lika vackra bilder, lika snygg layout eller lika inspirerande eller intressanta inlägg. Men det tänker jag strunta i. Jag tänker skriva här för min skull, och för att bloggen utgör en plattform för andra att kunna ta del av mina tankar och på så sätt vara en del i utbytet av livserfarenheter där vi tillsammans kan hämta kraft och styrka att leva.

mod att leva

återigen en lång tystnad. det är så mycket annat som tar all tid och kraft. sista rycket, räknar ner dagarna till måndag då det värsta är över. då jag kan pusta ut lite och ge mig själv en klapp på axeln för att jag, förmodligen, tagit mina 30p den här terminen också. jag har stängt av allt annat de senaste veckorna för att orka. för att hålla ihop. jag är rädd vad som kommer att hända när jag sedan lättar på locket, när jag inte längre kan gräva ner mig i studier. om det är jobbigt nu är det inget emot vad jag har att vänta.
så, vad väntar jag på? jo, att den här terminen ska vara över, att kraven och alla måsten lättar och att det ska bli sommar.
sen sen sen. en ständig flykt och jakt på en annan tillvaro. jakten på någonting som inte existerar. det gör endast nuet.
ja, det krävs mod att våga leva.

 för alltid i mitt hjärta

störtskön läkare

gick ut ifrån läkarhuset med ett leende på läpparna. träffade en riktigt skön läkare, och vi pratade mer om annat än om det jag var där för. men jag fick svar på mina frågor också :)
tänk vad ett trevligt bemötande och lite småprat kan göra. det krävs bara att vi tar oss tid och är närvarande i möten med varandra. ser individen som den unika person den är, inte bara en utbytbar kugge i samhällsmaskineriet. 

when, tell me when

det var allt en dålig comeback. skyller på att det är mer än mycket att göra så här de sista veckorna på terminen. skolkade från kvällens föreläsning och prioriterade att sitta hemma och plugga istället. jobba med de uppgifter som ska in, prioritering av tid och energi. två veckor till, sen är den tyngsta biten gjord och jag kan börja se framemot sommaren.
men nu har jag gjort kväll. sitter med fönstret öppet och släpper in kvällens dofter och ljud. en och annan mygga letar sig in. hör sorlet av ett gäng ungdomar som grillar i parken utanför, men överröstad av musiken från musikalen "chess" som spelas på spotify. åh, vad tycker mycket om den musikalen! skulle mer än gärna se den igen om den spelades här i sverige, med samma ensemble som senast.
känner mig upprymd. ingen aning om varför. är det kanske känslan av sommar? en uppsluppen stämning som genomsyrar staden. vårkänslor. korridorgrannen som svävar på små rosa moln och sjunger för sig själv. kärlek. önskar jag också var kär, eller åtminstone hade någon att drömma om och som fick det att pirra i magtrakten. istället får jag nöja mig med att le åt hennes förälskelse. men när, om inte på våren/sommaren önskar man som hetast att man själv förälskad gick hand i hand med någon längs vattnet?

en dag är det min tur att möta någon. en dag... när?

vardagslyx

guldkorn i vardagen är att hitta kallrökt lax till extrapris i mataffären.
åh, vad mycket gott man kan göra av det!

stressallergi

ja, jag känner mig allergisk mot stress. det utlöser en kraftig negativ reaktion hos mig. kan inte alls hantera det. känns som att hela världen ska rasa ihop, som en mardröm där man springer och springer för att undkomma det som jagar en men benen känns som bly och det går i slow motion. vill bara lägga mig ner och gråta. låta hopplösheten och ångesten härja bäst den vill, tills den lämnar mig och drar vidare. funderar på att hoppa av ena kursen jag läser. jag orkar inte.

vem är det egentligen jag försöker bevisa någonting för? mig själv. jag vill visa att jag klarar av att studera. att jag kan skaffa mig ett liv. men i den strävan lurar jag samtidigt mig själv eftersom jag prioriterar fel. så länge jag inte gör mig fri från ätstörningen och finner en balans i kropp och själ kan jag aldrig tro att jag ska lyckas på andra områden i livet. man kan inte börja bygga taket på ett hus...
misslyckande. ja, nog är det ett sådant att behöva hoppa av en kurs. inte ta alla poängen som jag föresatt mig. men att tacka nej till en sak öppnar för att tacka ja till annat. att nedprioritera en uppgift gör att andra kan prioriteras upp. viktigare saker.
vad vinner jag på att bita ihop och kämpa mig blodig för att det ska ge fler poäng i studiemappen och se bra ut på ett cv?

tro

jag tror så mycket. tror mig veta hur verkligheten fungerar. vilka konsekvenser det ena eller det andra handlingsalternativet ger. hur jag kommer att reagera. hur andra kommer att reagera. vad det sedan kommer att leda till. osv. osv. att tro är en aktivitet man kan ägna sig åt i all oändlighet utan att komma verkligheten, eller "sanningen" för den delen, närmare. tro blir en inskränkande och bindande boja om man inte sätter den i ett större sammanhang. testar den mot det som omger den. livet utanför. verkligheten. är du tillfreds och nöjd i din tillvaro, byggd på din tro, så är det väl bra så. men är du fast i ett fängelse är det kanske dags att testa denna tros giltighet. det är annars som att sitta instängd i en fängelsecell som man tror är låst, medan nyckeln i själva verket sitter i och bara är att vrida om för att komma ut. tror du att dörren är låst, och nöjer dig med det, så är den också det. men vågar du prova om det faktiskt är så, eller om det finns alternativa tolkningar av verkligheten, så finner du en möjlighet till frigivning. du byter då din tro mot en annan. en mer funktionell och gångbar en.
men tron kan bara testas i verkligheten, i sitt sammanhang. att testa dess giltighet i teorin gör ingen skillnad, ger inget resultat.

positivt besked

yes, sommarjobbet är fixat!
ett frågetecken och orosmoment som kan rätas ut.

du-jag

vissa dagar är bara så fruktansvärt tråkiga, som denna måndag. våren lyser med sin frånvaro, känns som höstvindar ute. jag gick t o m ner och hämtade upp min skidjacka från förrådet för att ha när jag ger mig iväg till skolan senare. kvällsföreläsning på schemat. gillar det inte då dagen blir så lång och seg. sitter hemma och försöker plöja lite kurslitteratur men koncentrationen vill inte infinna sig, vilket resulterar i att jag städar och målar naglarna istället. väldigt ineffektivt, särskilt när resten av veckan är fullspäckad och det inte finns tid för egen inläsning. ja,ja, det ordnar sig alltid i slutändan. jag har ju läst all kurslitteratur hittills, troligen den enda som har en sådan uselt studieteknik... fyra veckor kvar, sen är det över för den här terminen.
vill egentligen inte alls tänka på framtiden. just nu går ingenting att planera. jag vet varken ut eller in. vet inte hur jag ska gå vidare, vad nästa steg ska bli. jag behöver nog sätta mig ned och tänka. bolla tankarna med någon, för ensam går jag lätt vilse i mina egna tankar och invanda spår. ibland behöver man bara höra andras åsikter eller syn på saker och ting. utan att de kommer med några svar, bara erbjuda en ny infallsvinkel. samtal kan leda till nya möjligheter, att nya tankar och vägar öppnar sig för en.
utbyte. samspel.
det behövs ett det-du för att man ska uppleva sitt jag.

ge sig själv tid

motivationen för plugg är på nedåtgående, som för många andra i dessa tider. bara fyra veckor kvar av terminen. maj går nog fort, åtminstone om det stämmer att "tiden går fort när man har mkt att göra" ( eller var det roligt? ;p). jag ska klara av den här terminen också, ta mina 30 p som jag föresatt mig att göra. men det känns inte bra. långtifrån. innerst inne går jag emot mina värderingar. jag prioriterar fel, för prioritera tvingas jag göra. nu har jag försökt detta i snart ett år, dvs både kämpa med studier och mot anorexin. två var för sig stora och krävande projekt. för stora för att jobba med samtidigt. åtminstone för mig. det är dags att inse det, inse mina begränsningar. inse att det är så jäkla tufft för mig att göra mig fri från ätstörningen att jag behöver ha 100% fokus på det, och bara det, om jag ska vinna den kampen. hur gärna jag än vill gå vidare med livet så är jag inte mogen för det ännu. det där med en sak i taget, det är inte min starka sida. jag har så jäkla bråttom med allt, springer från det ena till det andra utan att löpa hela linan ut. så fort det börjar kännas lite bättre, ja då tolkar jag det som att det är dags att börja ta itu med nästa uppgift istället för att stanna i det som är och bygga en solid grund att senare, när jag är redo, gå vidare utifrån.
att ge sig själv tid. det är att vara snäll mot sig själv och ödmjuk inför livet.

en fortsättning

ett långt uppehåll från bloggen. funderingar på att lägga ner den, men jag märker samtidigt att jag saknar det lite. saknar kontakten med andra här. därför är jag tillbaka, men i vilken omfattning och med vilken kvalitet på inläggen får vi se. jag skriver främst för min egen skull.
mår, till skillnad från majoriteten av uppsalas studentinvånare, rätt bra idag trots en heldags valborgsfirande. skönt. högtider måste inte innebära stora mängder alkohol och redlös berusning. det är inte allt eller inget.
cyklade genom uppsalas skräpfyllda gator nu på förmiddagen för att sätta mig på universitet och plugga. skriva klart den där essän som ska in. flydde från korridoren som stinker av gammal fylla, avslagen öl, matrester, diverse kroppsodörer och diskberg. det där får nån annan ta hand om. hoppas jag.
behöver knappast trängas med andra om utrymme på universitetet. det ekar tomt i lokalerna, bara jag och en kinesisk utbytesstudent i hela huset. öde. studiero åtminstone.
vad mycket mer man får gjort när man inte är utslagen dagen efter festande, men så kan man ju festa på olika nivåer...
nu kommer regnet.

inget mer än siffror

det förutspådda hoppet kom. herregud. som om jag inte mådde tillräckligt dåligt redan.
äsch, då kan det lika gärna späs på med lite viktångest.
förbannade siffror. förbannade tekniska apparat. vad säger den egentligen? nej, den är inte ett hjälpmedel i kampen mot friskhet. framsteg behöver inte nödvändigtvis, kan egentligen inte, mätas på en våg.
det är nu det gäller att ha is i magen och bara fortsätta göra det jag måste göra. inte låta några intetsägande siffror få mig att köra av vägen. mitt grepp om ratten är krampaktigt. jag stirrar rakt fram, mot ett diffust mål någonstans långt där framme. så långt bort i horisonten att jag ännu inte skymtar det. men det finns där.

vad är svaghet?

så svårt att våga visa sig svag. håller uppe fasaden utåt. glättig. känner mig falsk. om ni bara visste...
det är inte så jag ser på andra som vågar visa sin bräcklighet, tvärtom ser jag dem som modiga. där har vi det. jag är inte modig nog att erkänna min egen svaghet. jag har svårt nog att tro på att folk vill umgås med mig ändå, hur skulle det då bli om jag dessutom lät fasaden rämna?
"man ska ju inte belasta andra med sina problem"
stämmer i viss utsträckning, men kanske inte alltid. livets svårigheter och motgångar är oundvikligen en del av mig och mitt liv. och visst är det enbart jag som kan ta itu med dem, men det behöver inte innebära att låtsas att allt är bra och inte prata om problemen. inte ens för mig själv kan jag fullt ut erkänna min egen svaghet.

ödmjukhet
stolthet

det gäller att särskilja dessa två. släppa på stoltheten och vara ödmjuk inför livet. ödmjuk inför hur svårt vissa saker faktiskt är och låta det vara det. ta det på allvar och erkänna mina egna begränsningar. jag klarar inte av allt på en gång. det är tuffare än jag vill tro att ta mig ur detta. bara att acceptera, att detta tar all kraft och energi hur banalt det än kan te sig för andra, oinvigda.
antingen ser jag det som ett misslyckande att jag inte klarar av att göra allt samtidigt, eller så ser jag det som ett framsteg att jag väljer att bara göra en enda sak just nu. det jag undvikit längst. det som skrämmer mig mest. det som får mig att må som sämst.

när man redan är mätt slutar mat att vara god

jag är konstant mätt. ibland illamående. det är ingen dans på rosor att gå upp i vikt. tvinga i kroppen mer än den vill ha. när man kommer till det stadiet slutar mat att vara god. det är bara att tugga och svälja.
isolerar mig och äter. lever efter klockan. liknar mycket tiden som inlagd, då allt kretsade kring måltider och att hantera ångesten och mättnaden däremellan. skillnaden är att jag nu gör det på egen hand. sätter mig i det tillståndet fast jag inte längre är skyddad av sjukhusets väggar. jag väljer att tvinga i mig mat. mycket mat. jag väljer att dricka näringsdrycker fast det vänder sig i magen. jag väljer att må dåligt. nu. för att må bättre sen. ett sen jag inte vet någonting om. men jag tänker ta mig dit, och det är genom detta helvete.
orkar inte bry mig om så mycket annat just nu. detta tillstånd tar all kraft och energi. det är tröttsamt att må dåligt, att ha ångest och vara mätt jämt. psykiskt tärande. får skuldkänslor för att jag stänger in mig i min bubbla igen och vänder mig ifrån livet därute, men kanske är det det jag måste göra en tid för att kunna ta del av livet fullt ut sedan. att göra båda delarna har jag provat hela hösten, inbillat mig att det går att kombinera att leva underviktig och samtidigt bygga upp ett liv. på allvar har det visat sig inte vara faktum, därför måste jag nu välja. och jag har gjort mitt val och tar konsekvenserna det innebär av tillfällig ensamhet och ångest. den här kampen är en kamp som jag måste utkämpa ensam. och det gör förbannat ont. tankar om hur det aldrig kommer att bli bättre, hur det kommer att vara så här för evigt far genom huvudet. att jag hade det bättre i höstas. men det är en falsk illusion skapad av ätstörningen. den är hotad. vill få mig att ge vika.
men inte den här gången. om jag så ska avlida av ångest och ensamhet.

ordens begränsningar

en lång söndag. en grå söndag. jag funderar. alldeles för mycket. fastnar i mina egna tankegångar som korsar varandra tills de blivit till ett hårt hårt nystan. fullt av knutar. hur löser man upp dem? hur hittar man en tamp att varsamt börja lirka?
man kan tänka för mycket. men man kan inte känna för mycket. inte egentligen. det är inte känslorna i sig som gör ont. det är ens tolkningar av dem som gör dem till smärtsamma eller lustfyllda upplevelser. tolkningar av verkligheten. tolkningar från sinnesintryck. ord. ord som bara är just det, ord. dess innebörd som aldrig egentligen kan förstås. de är bara omskrivningar och metaforer för en persons upplevelser och känslor. dem kan man aldrig sätta sig in i. kan aldrig känna vad en annan människa känner. bara gissa eller tro att man känner likadant.
att gå bortom orden. inte söka svar i form av ord. inte tro på ord som lösningar. de blir bara ytterligare en illusion, ytterligare ett skal som döljer det innerliga.
så det är dags att sluta tänka mer just nu. jag kommer inte någonstans, hur gärna jag än vill. nystanet dras bara åt.
istället sätter jag mig på sängen med gitarren i knäet. slår an på några strängar. lyssnar på toner, darriga ackord. inget sammanhang. inget mål. bara lyssnar. inåt.

landa i verkligheten

när verkligheten kommer ikapp. då för det ont. förbannat ont.
jag blir så arg på allt som sjukdomen förstör. att den omöjliggör nära relationer. vänskapsrelationer såväl som kärleksrelationer. även om den inte alltid tar sig uttryck så finns den ändå där, med någon slags diffus närvaro. antingen accepterar jag att det här är villkoren som gäller om jag ska leva med den, eller så gör jag mig av med den fullt ut.
om jag inte vill bli ensam för resten av mitt liv så finns det bara ett alternativ. det som gör ont är att jag inte idag kan vara där jag önskar att jag vore. tiden är en faktor jag måste ta hänsyn till, men som jag till viss del kan påverka. jag kan inte göra mig av med ätstörningen på en vecka, på en månad. men det behöver heller inte ta år.
jag landade i verkligheten idag med en smäll. tvingades inse faktum. tvingas ta konsekvenserna som ett liv med en ätstörning ger.

ensamhet.

för anorexin är inget sällskap, ingen vän.
jag kan inget annat göra än att acceptera situationen som den är nu. däremot kämpa för att komma dit jag vill. snart.

födelse

tittar på en serie på tv4 play där man får följa vardagen på en förlossningsavdelning. jag ler med hela hjärtat när ett nytt liv kommer till världen, och drömmer om den dagen då det är jag som ligger där med mitt barn tätt tryckt mot bröstet. tills dess får jag nöja mig med att ta del av andras lycka.
det räcker åtminstone för ikväll.

självbedrägeri eller överlevnadsstrategi

jag vill inte känna så mycket mer nu. det är nog jobbigt som det är. var hittar jag paus-knappen nånstans? men bara för vissa känslor, inte alla. jag vill aldrig mer tillbaka i det tillståndet jag befunnit mig i av totalt likgiltighet, avtrubbning. jag känner hellre mycket än ingenting alls, även fast det gör ont. att känna är ett tecken på att jag är levande, oavsett vad jag tycker om livet eller tillvaron. jag finns till, och jag är tacksam över det.
men det är svårt att inte ta livet för givet, när man har det så bra. det är inte förrän jag upplever fragment av motsatsen, obehagliga sensationer, som allvaret blir påtagligt. först då som jag verkligen kan ta in allvaret mer än endast på ett intellektuellt plan. först då som jag kan känna allvaret.
varför ska det behöva vara så att jag blir skrämd för att ta till mig en verklighet, ett faktum, som omgivningen ser som uppenbar? för att använda rädslan som drivkraft krävs det dock att jag känner, att jag inte stänger av när det blir för jobbigt. använda mig av känslorna, även de svåra.
vi människor är genetiskt programmerade att fly eller fäkta när vi blir rädda. eller spela död, men den strategin kan man säga att jag provat och inte lyckats särskilt bra med. att fly har jag gjort alldeles för länge, i hopp om att vara mer framgångsrik med den metoden om jag bara sprang snabbt nog. inte heller det gav framgång.
återstår att stanna kvar, mobilisera mina krafter och slåss.
jag känner rädslan. den här gången stannar jag. känner, känner, känner men fortsätter att veva min inövade serie av sparkar och slag.

men det fulla allvaret i situationen, på vilken skör tråd jag balanserade/balanserar, kommer jag inte att inse förrän långt senare. även det en slags försvarsmekanism, för just nu tar kampen all kraft. om jag kunde ta in och se samma sak som omgivningen gör kanske jag inte skulle orka vidare.

jag väljer ett utgångsläge som är bättre än verkligheten. självbedrägeri eller överlevnadsstrategi? 

kloka måndagsord

Läste några kloka måndagsord på mindfulnessmamma som jag gärna vill sprida till fler:

"
En sak i taget.
Här och nu.
Var sak har sin tid.
Var nöjd med det du hinner med istället för att se allt du har kvar att göra.
Ta det lugnt.
Måndagsord som hjälper mig när det känns som om det finns hur mycket att göra som helst.

Att känna efter vad jag behöver-verkligen lyssna till det och sedan göra vad jag kan för att jag ska få det känns bra.
Att ta befälet.
Göra något åt saken. 
 "

monday monday

jag tar mig väl i kragen och uppdaterar lite här, även fast jag inte känner att jag har något vettigt att komma med. dagarna rullar förbi i makligt tempo. skönt att vi nu är inne i mars=vårmånad! det finns hopp om livet :) igår satte jag mig på en parkbänk nere vid ån på vägen hem från stan och njöt av solen i ansiktet. det blir så tydligt hur människor tinar upp efter en lång och kall vinter. folk stannar upp överallt, riktar ansiktet mot solen och ler. värmer huden, värmer själen. så även jag. ljuset letar sig in i kroppens alla celler. jag ser positivt på tillvaron just nu. allt kommer att ordna sig. det måste bara få ta den tid det tar. vissa saker kan inte stressas fram. precis som ett frö behöver ljus och värme för att spira och slå ut, och genomgå alla faser innan det är en färdig blomma eller frukt. på tal om blommor, så kom mamma och räddade min orkidé i sista stund då jag höll på att låta den dö av törst. jag måste nog börja ta hand om mina växter lite bättre, ge dem näring och prata snällt med dem precis som med mig själv. det är mindre skillnad på oss människor och växter än vi kanske tror.
väntar middagsbesök ikväll och jag har skurit blommor av tomathalvorna. finess i vardagen! efter att ha suttit och pluggat själv en hel dag är det välkommet med lite sällskap. det behöver inte alltid vara så avancerat och uppstyrt när man bjuder nån på middag. sällskap är gott nog. det är ibland skönt att bara komma iväg till ett dukat middagsbord, oavsett vad som bjuds eller om det är måndag eller lördag. kanske en måndag det uppskattas som allra mest, veckans tråkigaste dag. fast när man pluggar är måndag inte alltid så jobbig,.då man sprider ut arbetet och kan lägga upp pluggandet som man vill blir en arbetsvecka inte samma sak, på gott och ont. jag kan ju heller aldrig riktigt känna mig ledig, något jag saknar med att arbete. men allt har sina för- och nackdelar. tids nog kommer jag att få nog av arbetsveckor och kanske längta tillbaka till studietiden.
dags att sätta igång med middagen om det ska bli något käk ikväll, och lika bra att lägga beslag på köket innan någon av de andra gör det!

att reparera

en kort men intensiv arbetsvecka som avslutats med finbesök av mamma. två riktiga kvalitetsdagar, då jag blivit ordentligt bortskämd på alla sätt och vis. med omtänksamhet, närhet, god mat och sällskap. kärlek.
jag glädjs så över att vår relation håller på att repareras, något jag trodde jag hade förstört alla möjligheter till. jag har fått ännu en chans. vilken i ordningen? men jag kan innerligt ärligt säga att det är annorlunda nu, utan att precisera det närmare. det finns en stabilare grund att bygga på. en solid grund. sen är tiden en orubblig faktor, bara att acceptera. det tar tid. det måste få ta tid. men jag vet att det är möjligt.
det är dessa två dagar ett viktigt bevis på.
ett bevis på att jag har de bästa föräldrar jag kan önska.
ett bevis på att relationer kan repareras, med tid och tillit. det försöker jag ha i åtanke vid andra familjerelationer. det kan bli bättre. det kan bli bra.
bra blir det alltid, som det står på bilden ovanför mitt nattduksbord. kloka ord av en klok person.

grädde vs morötter

vad skönt det har varit att vara ensam i korridoren några dagar, men nu är huset fullt igen. kom ganska snabbt att önska iväg min ena rumskompis på resa igen, när hon med anklagande min tittar på mig och undrar vad som har "hänt med hennes citronplanta" som hon har i köksfönstret. vad då? undrar jag. jo, det visar sig att ett litet blad som hade börjat skjuta upp i toppen nu är borta, och hon kan inte hitta det vare sig i krukan eller på fönsterbänken. (vad hon nu skulle med det tappade bladet till, tejpa fast det igen??). jag sa som det var, att enda jag gjort var att flytta krukan till köksbordet några timmar en dag när jag ställde mat på kylning i fönstret. men nåt tappat blad vet jag inte mycket om, dock kan jag ta på mig ansvaret om hon nu vill det. är ju bara jag som varit hemma och således kan vara den skyldige plantmarodören. om hon nu var så förbannat rädd om den kunde hon väl låst in den på sitt rum medan hon var borta? ibland tryter mitt tålamod med vissa personer, och ikväll är ett sådant tillfälle.
dagen började heller inte felfritt. lite småstressad för att hinna till föreläsningen, samtidigt som det är mycket som rör sig och grubblas på inombords. mitt i morgonbestyren börjar jag plötsligt blöda näsblod. suck. kroppen talar verkligen sitt tydliga språk, och säger ifrån på ett effektivt sätt. för när blodet rinner kan jag ju inte göra annat än att släppa allt jag har för händerna och lägga mig på sängen och vänta på att det ska sluta. bara att glömma att försöka skynda sig iväg till skolan. jag kan se en tydlig trend i näsblod när jag är stressad, både tidsmässigt men också på ett djupare plan. det kommer alltid som mest olämpligt, eller är det kanske då jag behöver stanna upp? efter några minuters "time-out" på morgonen kom jag iväg, kanske lite mindre stressad eftersom jag redan accepterat att jag skulle bli sen. inte hela världen.
lite av en mellanvecka schemamässigt den här veckan, vilket passar mig bra. särskilt eftersom jag får finbesök av mamsen mot slutet av veckan!

tittar på halv åtta hos mig och kvällen som går i lchf-dietens tecken. kan inte låta bli att fråga mig var måttan med allt tog vägen? lite av varje, varför ska det vara så fel? att frossa i smör, grädde och kokosfett måste bli rätt trist i längden det med, precis som att bara äta morötter och broccoli.
vad mycket man går miste om av livets goda, om man inte "får" äta bröd, pasta, ris, potatis etc.!
nej, jag har förvägrat mig livets goda alltför länge, så nån lchf-diet är inget för mig! 

chilla frilla

måendet går upp och ner, men det är bara att acceptera att det är det som är livets spelregler. då känner man sig åtminstone levande, till skillnad mot tidigare då ingenting spelade mig någon roll, då jag helt enkelt inte orkade bry mig överhuvudtaget. så egentligen ska jag väl se det som något positivt att jag faktiskt har min toppar och dalar nu, att tillvaron inte alltid känns så kul eller inspirerande. jag är inne i en mental svacka just nu, vilken kommit lite tidigt kan jag tycka med tanke på att det bara gått en månad in på vårterminen. rätt mycket i skolan, och när stressen och prestationskraven kommer in genom ena änden går lusten ut i andra. jag blir mest tvär, trött, oinspirerad och less när det blir för mycket. andra kan chilla, skjuta saker på framtiden och göra arbeten i sista minuten. inte jag. därför kan jag redan nu stressa upp mig för arbeten som ska in senare. att ta en sak i taget, och lita på att det ordnar sig är inte min starka sidan. dock någonting jag behöver träna på, så även att "misslyckas" eller att inte göra allting som "man ska". good enough, var går den gränsen??
en fredag nio till fem i skolan, illa schemalagt... men sen är det återigen helg. veckorna går fort, som alltid när man har mycket att göra. inte mycket planerat i helgen, den får bli som den blir beroende på väder och humör.
just nu går mina tankar till en annan vän vars tillvaro skakar i sina grundvalar...

personlighet

så var helgen förbi, lika fort som den kom. ett tecken på att man har haft roligt? ja, lördagen var helgens höjdpunkt, som vanligt när jag umgås med människorna jag trivs som bäst tillsammans med. att det kan kännas så otvunget och kravlöst att vara tillsammans med andra, det trodde jag inte. det har jag inte riktigt haft erfarenhet av tidigare.
gjorde en fuling idag på eftermiddagen och smet iväg efter halva filmvisningen. den gav mig ingenting, och vi behöver heller inte följa upp den med något arbete. gick därför hem och satte mig att läsa istället. det gäller att prioritera här i livet. göra det som passar en själv bäst, inom ramarna för vad som är acceptabelt förstås.
gör i i ordning för att gå iväg på releasefest för ett radioprogram på studentradion. känner inte alls för det egentligen, är trött och inte alls på något vidare partyhumör men eftersom halva klassen ska dit så hänger jag på. kan gå dit en stund iaf, då kan jag ju åtminstone säga att jag var där.
när ska lusten att festa infinna sig? kommer den alls att göra det, frågar jag mig själv? det är inte vad jag ser livskvalitet i nu, och tveksamt är om jag kommer att göra det i framtiden. min personlighet är en del utav mig. den kommer inte att förändras, bara (förhoppningsvis) komma fram mer när jag låter den göra det på bekostnad av ätstörningen och undervikten.
nu, på med termobrallorna och ut i kylan och mörkret. det blir nog bra när jag kommer iväg.

de kastrerar grisar på tv och jag stänger av ljudet...
kastrering för oss konsumenter, för att köttet ska smaka godare.
den konsumtionen tänker jag inte vara en del utav.

vardagslyx

vardagslyx är det att tillbringa torsdagskvällen på detta sätt: med fantastiskt god sushi och en annorlunda men rolig teaterföreställning, allt i sällskap med en god vän. det var ett tag sedan jag skrattade så spontant och från hjärtat som under kvällen föreställning. en positiv och överraskande upplevelse, då jag inte förväntat mig någonting. gratis är gott, som det så sant heter, och dessa biljetter hade jag kommit över genom studentkåren. teater är underskattat, iaf komedier! och då menar jag inte fars, utan komedi med en kritiskt underton och ett budskap att fundera kring.
en lyckad torsdagskväll utöver det vanliga. då jag inte har något schemalagt mer denna vecka känns det som att helgen tjuvstartat. dock väntar en del plugg imorrn framför datorn, men jag kan lägga upp dagen om jag själv vill. frihet. ser även framemot att min ena lägenhetskompis drar utomlands en vecka, då hon börjar gå mig en aning på nerverna. egentligen har jag mig själv att skylla, att jag inte står upp för mina åsikter och sätter ned foten. samtidigt blir det åtminstone ordentligt gjort när jag gör det, så allt orkar jag inte tjafsa om.
nu ska jag fortsätta kvällen i samma feel good-anda och lägga mig på sängen och bläddra i några magasin jag "lånade" med mig från institutionsbiblioteket. det var inte senaste numren, jag lovar...

kallare än kallast

- 21 grader visat termometern. vart tog våren vägen??
bara att dra på sig termobrallorna, fälla upp huvan och ge sig ut i kylan...

att vara, inte göra

ett nästa steg att ta är att utvidga min trygghetszon. det blir ganska uppenbart när jag är borta en helg, att det inte alls är lika enkelt att lyssna till kroppen och mig själv då jag är bland andra. att vara social och samtidigt känna in och tillgodose mina behov är två saker som var för sig kräver mycket av mig. så mycket att det ena sker på bekostnad av det andra. det ska inte behöva vara så. livet är inte varken eller utan både och. jag tar med mig erfarenheterna och insikterna efter helgen att jobba vidare med. det är bra att jag faktiskt själv kan iaktta och reflektera över mitt agerande. medvetenhet är det första steget för att få tillstånd en förändring av någonting. framstegen på hemmaplan, i min trygghetszon, behöver jag ta med mig ut i livet. mitt mål är att det inte ska behöva spela någon roll var jag befinner mig eller vilka de yttre omständigheterna är, för att jag ska vara trygg i mig själv och i första hand lyssna till mina behov. det har ingenting med egoism att göra, tvärtom. för att kunna vara till glädje för andra behöver jag först ta hand om mig själv. det handlar inte om att göra utan om att vara. genom att själv vara i balans kan jag få andra att må bra i min omgivning.

på väg

sitter hemma i föräldrarnas hus med en hund snusandes vid mina fötter. annars tystnad. lugn. de övriga är iväg och åker skidor. jag tog en promenad längs med vattnet istället. njöt av solen och den underbara naturen jag saknar i uppsala. satte mig på en bänk och lät solens strålar värma mitt ansikte. tankade livskraft och ljus.
hela familjen med respektive är samlade för en söndagsmiddag tillsammans. vid sådana här tillfällen kan jag se vilka framsteg jag faktiskt gjort den senaste tiden, och tillåta mig att glädjas över dem. jag kan utan alltför många störande tankar äta mammas (underbart goda) hemmagjorda semla. jag får inte längre panik över att det kommer att bjudas på mycket god mat som jag inte alls har någon kontroll över. jag kan släppa taget om den kontrollen, och lämna över den till min kropp istället. försöka lita på att den säger till vad den vill ha, och när den är mätt. äta med alla sinnen istället för med huvudet. tillåta mig att njuta av livets goda.
en sådan här avslappnad inställning har jag inte haft tidigare. det är en bit på vägen mot frihet, men endast en bit. det finns mycket kvar att jobba med. dock är det här ett kvitto på att ingenting är omöjligt. det kan bli bättre. jag kommer att ta mig ur ätstörningen. det kommer att ta tid, men det måste det få ta. huvudsaken att jag tror på mig själv och min inneboende styrka. jag kommer att fixa det här, med giselas råd och ovärderliga vänners stöd.
jag är på väg.

och nästa vinter ska jag vara ute i skidspåret med de andra, med en stark och välmående kropp!

sunday roast

så var det vinter igen. snö var väl inte vad jag gick och längtade efter direkt, tvärtom så trodde jag, eller snarare hoppades, på att våren var på väg. ja, ja, den som väntar på nåt gott...
lugn fredagskväll i mitt krypin. blockljuset har snart brunnit ned, jag som alltid glömmer bort att köpa nytt när jag är och handlar. det ljuset brinner varje kväll hos mig. ljus är liv. mer levande än en lampa. sitter här med en kopp kaffe och choklad och är rätt nöjd med vad jag uträttat under dagen. däremot besviken över vad faktorer som ligger utanför min möjlighet att påverka har visat sig innehålla. inte mycket att ha för min del. inte vad jag hade hoppats på, trots att förhoppningarna inte var särskilt höga. ok, då vet jag åtminstone det. det behöver inte vara något negativt.

bra blir det alltid

nybakade bröd ligger och svalnar i köksfönstret. ska ta med mig några till farmor imorgon när jag åker söderut för en helg hos föräldrarna. familjemiddag står på agendan på söndag.
kan inte låta bli att fundera över när den dagen kommer då jag också har en pojkvän vid min sida, på middag hos föräldrarna...

seg i kolan

tror jag har några baciller i kroppen som ligger och lurar. känner mig så där off, satt som bedövad under dagens föreläsning och gick därifrån undrades vad det hade handlat om. är inte på topp just nu, och tror att flera andra orsaker har sitt finger med i spelet. mycket bra samtal med två viktiga personer i mitt nätverk. kanske ska jag se det som något positivt att saker och ting är i gungning. endast i rörelse sker förändringar.
spontan middagsbjudning med flygande jakob satte guldkant på en annars trist, men dock solig, tisdag. lyx att bli bjuden på middag!
huvudvärken vägrar ge med sig och jag är minst sagt seg i kolan. dags för sängen, med andra ord. spelar ingen roll att klockan nyss passerat nio-strecket. sömn botar mycket.
godnatt!

en sån där dag

... då jag bara vill krypa upp i någons famn och låta tårarna rulla nerför kinderna. släppa taget om allt. släppa taget om kampen. idag är inte min dag. jag är trött, less, arg och allting känns oöverstigligt. livet känns för jobbigt, för motigt. en sådan där dag då det är jag mot världen och ingenting känns bra.
det har delvis sina orsaker, bland annat en natt utan sömn. grannen i korridoren bredvid, som jag bor vägg i vägg med, hade fest halva natten lång. eftersom det är papperstunna väggar hade de lika gärna kunnat befunnit sig inne hos mig. jag hör varje ord de säger, för att inte tala om att mitt rum gungar i takt med dunkandet i musiken. efter nån timme tappade jag humöret och gick över för att be dem sänka. ett tröstlöst försök att få fulla ungdomar att visa lite hänsyn. det blev en lång natt med andra ord, som resulterar i en förjävlig dag. egentligen vore det bästa att acceptera att jag har en pissdag och låta det vara så. lägga mig på sängen istället för att försöka ta mig igenom en alldeles för avancerad artikel. tillåta mig att vara liten, ledsen och trött. skjuta alla måsten och borden, allt plugg framför mig. till en annan dag med bättre förutsättningar. ingenting blir bättre av att jag försöker tvinga mig till att göra något vettigt. tvärtom känns allting bara ännu värre, svårare och hopplöst. jag skiter i den här förbannad artikeln nu. inget kommer att hända bara för att jag inte har läst den inför föreläsningen imorrn. möjligtvis blir morgondagen bara lite bättre för att jag vilade upp mig istället för att banka huvudet i väggen gång på gång. 
imorgon är en annan dag

jo, det skulle faktiskt kunna bli lite värre.
om jag förlorade dig...

la dolce vita

champagne. svamprisotto. ostbricka. nybakat bröd. creme brulée med ädelost och kardemummamarinerade päron. vin och mera vin.
en försenad julklapp från syster, middagsbjudning hemma hos dem. min lillasyster är helt fantastiskt duktig på att laga mat! bättre julklapp hade jag inte kunnat få. det var en mycket trevlig kväll hos dem, tillsammans med andra syrran och hennes kille som fått samma julklapp. en smak av la dolce vita. men deras värld är inte min värld. kändes som jag bara var på besök i deras tillvaro, som ligger långt ifrån min egen vardag. att smita in på operakällaren för en glas champagne en fredagseftermiddag, bara för att man känner för det, existerar inte ens i fantasin i min verklighet.
jag kan inte undgå att känna mig malplacerad och lite utanför i deras sällskap. systrarna har så mycket mer gemensamt och delar en verklighet som är långt borta för mig. känner mig otillräcklig, som att jag är där på nåder. jag och mitt liv är totalt ointressant i det sammanhanget, och jag har svårt att passa in.
missförstå mig inte, jag tycker väldigt mycket om mina systrar och de är väldigt fina människor. min känsla av utanförskap och missanpassning kommer inte så mycket av deras agerande som utav underliggande känslor och förnimmelser. ibland tror jag att jag tänker och känner alldeles för mycket. är det något negativt? kanske, kanske inte. beror vad man gör av sina känslor, hur man styr sina tankar.
efter en sådan här kväll rörs mycket känslor upp inombords. det är så mycket enklare att bara stänga in sig i sin bubbla, leva i sin egen skyddade vardag och inte konfronteras med andras verkligheter. men det är ingen lösning. det har jag provat, och se vart det har lett mig. när man inte vet var man har sig själv, sina gränser och sina uppfattningar är det kanske inte så konstigt att det blir oroligt i möten med andras. då känner jag mig som en liten sliten eka utan åror ute på ett stormigt hav. kastas fram och tillbaka. hur balanserar man på vågorna?
förvirrat inlägg. så är det just nu.

begär

klockan är bara fem men jag skulle lugnt kunna gå och lägga mig som det känns. en lång och rolig gårdag tillsammans med kursarna, sätter sina spår. en natt fylld av mat och musik och alldeles för lite sömn. tre timmar är en tredjedel av vad jag egentligen skulle behöva sova, därav mitt zombieliknande tillstånd idag. tack och lov att vi har egen inläsningtid både idag och imorrn. känner mig gammal när det tar tid att återhämta sig efter partaj, innan jag blir människa igen.
det var riktig klassresa-déja vú. kan sakna sådana här lägervistelser från barndomens engagemang i idrottsföreningar. det har sin charm, men en övernattning är fullt tillräckligt. det blev mycket mat, musik och bastubad, som avslutades med en isande dusch eftersom varmvattnet snabbt tog slut. uppiggande var ordet!
som vanligt följs en dag med festligheter och avsteg från vardagens rutiner med ångest. inte fylleångest som för många andra, utan matångest. förbannad ätstörningsångest som inte lämnar mig någon ro varken i kropp eller själ. vill bara glömma, kunna radera ut alla info om allt jag åt igår. det där ordet lagom är en fantasi som inte existerar i verkligheten. det är som att något inom mig säger att jag måste "passa på" att äta när jag hamnar i sådana här sammanhang, när jag vågar släppa lite på kontrollen. då tappar jag den istället. hunger- och mättnadskänslor kopplas bort till förmån för begäret som verkar omättligt. tre portioner efterrätter, alla tillräckligt stor nog i sig, bara för att det stod framme på buffébordet och jag inte kunde bestämma vilket av dem jag skulle ta. sedan en jäkla paltkoma, eller chokladkoma kanske är ett mer passande namn. innan kvällen (natten) var över hade buffébordet länsats en andra gång. jag äter bara för själva ätandet, inte för att kroppen är hungrig och signalerar efter mat. kommer jag någonsin hitta tillbaka till ett normalt förhållningssätt till mat och ätande?

klassresa

idag står sociala aktiviteter på schemat. inte alla kurser som har det inskrivet i planeringen! vi ska iväg till en kursgård här i närheten där vi ska umgås och övernatta. får flashbacks från klassresor i grundskolan. kan nog bli rätt kul, om inte annat ett tacksamt avbrott i pluggandet. underbart vårväder är det dessutom ute, vilket gör mig lätt i sinnet. det finns hopp om vår i år också. sådana här dagar skulle jag vilja ta en solstol och sätta mig mot en husvägg. vända ansiktet mot solen. sluta ögonen och bara lyssna. känna. känna värmen. känna livet. jag ska nog ta och leta upp en egen plats att ta min tillflykt till och njuta av våren. den är på gång, det är ju redan februari! så skönt att veta att januari nu ligger bakom mig, en tung och lång månad. nu kan det bara bli ljusare och varmare.
passade på att vädra sängkläderna idag när solen skiner och det fläktar lite. ska nog gå och ta in dem nu så jag inte glömmer dem ute när jag drar iväg...

surar

nej, livet blir inte alltid som man tänkt sig. istället för att tillbringa måndagskvällen i stan på intressant event tillsammans med en härlig tjej sitter jag på mitt rum med pluggböckerna uppslagna. jag surar. jag är besviken, men har ingen eller inget att vara besviken på. ingen att klandra. det blev bara inte som jag hade planerat. sånt är livet ibland. en dödsolycka på tågspåret i knivsta satte stopp för mina planer. inställt tåg, inga ersättningsbussar i sikte. bara att ta sitt pick och pack och cykla hem igen. surt. varför händer det alltid saker när just jag ska åka?? så tänker nog var och varannan person... jag ska vara glad att det inte var jag som blev påkörd och miste livet.

ingenting kan tas för givet, inte ens livet

ingen ursäkt att inte ta itu med plugget alltså, så jag har suttit och läst största delen av kvällen. det minst jobbiga, men imorrn måste jag sätta igång med skrivandet också som jag skjutit på länge nog. trögstartat. noll inspiration. går inte att vänta på att den ska dyka upp, det gör den inte.
lite besviken över att en av kursarna jag trivts bäst med hoppat av kursen. vi är många som tycker att tempot och svårighetsgraden på b-kursen är högre än vi väntat oss, men jag håller i än så länge. tar en vecka i taget. det räcker så.

inget färdigt koncept

medan andras kväll börjar ta form, är min på upphällningen. musiken dunkar från övervåningen. spring i trapphuset. klackar mot stentrappen. klirrande flaskor i purpurfärgade systempåsar. själv börjar gäsparna komma med tätare mellanrum. jag kurar under filten och tittar på änglaspelet som snurrar. tar in ögonblicket. stillheten som råder i mitt rum, trots allt liv utanför. men jag är inte utanför livet. jag lever mitt i det. jag lever mitt liv. och ikväll är jag fullt nöjd med att tillbringa den med själv med några avsnitt av in treatment. en serie jag blivit helt fast vid, fascinerad av.
jag börjar acceptera att jag inte behöver leva mitt liv "som alla andra" för att det ska vara ok. endast jag kan bestämma mig för hur mitt liv ska se ut, endast jag väljer vad som ska finnas där och inte. jag väljer hellre kvalitet framför kvantitet. några noga utvalda vänner som får mig att må bra och som jag blir glad av att umgås med. aktiviteter som jag tycker om och som jag har energi att uppskatta och vara närvarande i, istället för att hänga på så mycket som möjligt bara för att passa in.
det är en process som tar tid, att bygga upp sitt liv. en process som måste få ta sin tid, om bygget ska vila på en solid grund. en grund baserad på mina genuina värderingar, viljor och känslor. att köpa ett färdigt koncept är en snabb, men inte långsiktigt hållbar lösning. men i slutändan hoppas och tror jag att det kommer att vara värt allt slit, att ha byggt sitt eget "hus" sten för sten.

kyckling på fredag

himlen hade sådan vacker färg i rosa toner idag när jag gick hem efter en lång dag i skolan med seminarium om vetenskapsteori. inte många fungerande hjärnceller kvar nu, men tack och lov är det fredag och jag behöver inte använda dem igen på ett tag ;)

har inte följt med i handbolls-vm överhuvudtaget, men nu när det är sista (?) matchen så kanske det är dags att se den. lite käk och sen iväg till en kursare och för att titta på matchen där. sport är så mycket roligare att se tillsammans! en annan kursare har utflyttningsfest som vi styr mot lite senare. jag har gått på inflyttningsfester tidigare, men utflyttningsfest blir först gången. trevligt. sen är det skönt att det är nära mig också, fördelen med denna stad att avstånden inte är så stora.

nu ropar middagen i ugnen, klyftpotatis och kyckling på fredag.

stresskänslig

vad gör man när man inte orkar plugga? jo, man åker och handlar istället. lika bra att passa på nu när det är bra underlag på cykelbanorna. plogade och inte halkiga, det vet man aldrig hur länge till de är. jag skjuter upp läsandet till imorgon kväll istället och hoppas att koncentrationen är väsentligt bättre då. hmm, hoppas kan man alltid...
efter dagens föreläsning om diskursanalyser är jag på det klara med att jag inte ska läsa någon kurs i vetenskapsteori, hur intressant och fascinerande föreläsaren än försökte intyga att det var. jag ser ingen framtid för mig inom den akademiska världen. visst tycker jag att det är väldigt intressant och lärorikt det jag studerar nu, och jag tycker om att få lära mig saker, suga åt mig ny kunskap och insikter. men allt detta presterande och inpassning i ramar och regelverk trivs jag inte med. överhuvudtaget har jag väldigt svårt att förhålla mig till bedömande aktiviteter. varför måste man jämt och ständigt prestera och bli bedömd? jag önskar jag bara kunde läsa den här kursen för att det är så roligt att lära sig nya saker, bara gå på föreläsningarna och seminarierna utan att känna pressen att det ska leda någonstans. tror faktiskt att jag skulle få ut minst lika mycket av det då, om enbart lusten fick driva lärandet och inte pressen eller kraven. men så ser inte den verklighet vi lever i ut i. och det är bara att gilla läget och anpassa sig till det.
dock frågar jag mig själv om jag någonsin kommer att kunna hantera stress och krav på ett bra sätt? kanske kommer jag alltid att vara mer stresskänslig än andra, och behöva acceptera att jag inte kan ha lika många järn i elden OCH samtidigt må bra i mig själv.
ätstörningen har alltid fungerat som en bra ursäkt i den här frågan, då jag kunna skylla på den för att slippa krav, främst från mig själv, på att prestera och duga. men det går inte att leva livet hela livet med en ursäkt. jag måste stå för den jag är, utan en ätstörning till mitt försvar. jag behöver acceptera mina egna begränsningar och hitta mitt sätt att leva, min balans i livet. jag kommer inte att kunna vara lika "duktig" och högpresterande som många andra i samhället, men jag kanske har en plats där ändå.
kanske kan jag duga ändå...

styra inåt

en vecka har snabb passerat. inget bloggande. istället väldigt mycket plöjande av kurslitteratur. har inte haft någon inspiration att skriva någonting när kvällen kommit. jag har varit någon annanstans i tankarna, långt bort ifrån mig själv och mitt inre centrum. jag försöker nu styra tillbaka in mot mitten. i periferin är jag bara vilsen.
balansen i tillvaron är inget varaktigt tillstånd, endast ett ytterst flyktigt sådant. men svängningarna behöver inte vara så stora, inte pendla så långt ut i ytterligheterna. livet är inte antingen-eller. livet är både och. samtidigt. det går inte att försöka "göra klart " eller "få något undanstökat". det kommer alltid mer, nytt. livet går inte ut på att få saker gjorda. jag tror det går ut på att uppleva. vara i det som är, oavsett vad.
just nu glädjes jag åt att jag har fått uppleva vad verklig vänskap kan innebära. med vänner tar man sig igenom det mesta i livet. en särskild sorts kärlek. en av många sorters kärlek. oersättlig.
du vet.

yttre turbulens

en helg som bara svischat förbi. en toppenhelg tillsammans med flera härliga personligheter och andra ingredienser som gör livet värt att leva. det är vad jag har gjort, levt. närvarande i nuet. lördagen innebar socialt umgänge i 12 timmar (som kändes som 2...). söndagsförmiddagen tillbringades i stallet och på hästryggen, en härlig uteritt i snölandskap. precis den mix av aktiviteter som jag mår bra av, som jag vill ha mer av i mitt liv.
vet inte om det beror på att jag har haft det så bra dessa dagar, som ångesten nu slår till med full kraft. som om det inte kan få vara bra för länge. många yttre samverkande faktorer spelar också in, när jag tittar närmare på ångestkänslorna. kursen börjar imorgon, och jag oroas återigen över att jag inte ska klara av studierna. samtidigt är det rockad här i lägenheten. en ny tjej har installerat sig, och hon verkar vara ok om än ta mycket plats och vilja styra och ställa. hon har redan förvarnat om att hon tillbringar mycket tid i köket (detta blir en utmaning att samsas...) och tydligt talat om att hon var korridorchefen i sitt förra hem. jag gillar inte att bli bossad över, utan vi bor här alla tre på lika villkor. jag hoppas att det så kommer att förbli. återstår att se vem den tredje tjejen blir.
jag vet med mig att jag blir påverkad av oroligheter/förändringar i omgivningen, och det blir uppenbart i denna stund. småsaker förstoras upp och jag går händelser i förväg. tänk om... osv. befarar det värsta i alla situationer. det är då jag behöver stanna upp. acceptera att det känns jobbigt, att jag inte vet hur saker och ting kommer att arta sig men att jag aldrig kommer att kunna ha den kontrollen heller. lita på att livet tar den väg den gör, och att det blir bra. att allt ordnar sig, vad som än händer. jag behöver bara ta en timme i taget. ett steg. och sen nästa. och nästa.
nu fokuserar jag på morgondagens studiestart, en heldag från 9 till 21. rivstart med andra ord.
hur livet blir senare, det visar sig då.

nya grannar

jaha. jag kanske gnällde lite för högt över mina korridorgrannar häromdagen. på måndag bor jag med två helt nya tjejer, ingen aning om vilka de kommer att bli. livet tar snabba vändningar, bjuder ständigt på överraskningar när man slagit sig till ro. bara att acceptera och lära sig att "böja på knäna" för att hänga med i svängarna.
att en ny tjej kommer till helgen visste jag sedan tidigare, men så berättade den andra grannen att även hon flyttar till helgen efter att i sista minuten bestämt sig för ett studieuppehåll (inkl en långresa till bali vilket låter som ett mkt klokt beslut ;p).
när man bara bor tre tillsammans så här så hänger mycket på att man fungerar bra ihop. därför är jag lite spänd inför vilka som ska flytta in. även fast de nuvarande grannarna har haft sina egenheter så har det fungerat friktionsfritt emellan oss och det har varit en lugn och avslappnad stämning i lägenheten. så viktigt för att man ska känna sig hemma och trivas. jag hoppas verkligen att den rådande atmosfären kommer att bestå och att det ska gå smidigt att bo ihop sig med dem som kommer. jag får nog bereda mig på att samsas om utrymmet i köket... ;p som det är nu har de andra inte varit alltför förtjusta i att laga mat, inte mig emot!

tänk att en dag kan gå så fort! pratade bort halva dagen på kafé med efterlängtad vän som kommit tillbaka till studieorten. ser framemot helgen tillsammans! jag har lite social abstinens efter den här veckans sysslolöshet, men det ska det rådas bot på. efter att studierna satt igång nästa vecka kommer det att vara annat ljud i pipan.
nu dags för en kopp kaffe och tv soffan framför halv åtta hos mig.

hushållsnära tjänster

korridorens hushållerska, that´s me. men så är jag inte på praktik eller i skolan hela dagarna som de andra två invånarna. jag tar frivilligt på mig den rollen, då jag har lite högre krav på vilken nivå städningen ska ligga på. tur att vi bara är tre i hushållet åtminstone. vågar inte tänka på hur det skulle ha sett ut om vi vore 7-10 i korridoren som i många andra fall. för att jag ska trivas vill jag ha det hyfsat rent och fräscht runtomkring mig. särskilt i köket, där jag ska laga mat. det går inte om hela köksbänken är full med gammal disk, matrester och brända spisplattor. alltså blir jag den som får hålla rent, även efter andra. men jag klagar inte. vissa saker är det ingen idé att slösa negativ energi på. det går fortare och smidigare att själv städa, särskilt eftersom det bara är jag som vill ha en lite högre nivå på renhållningen. 
visst längtar jag efter en egen lägenhet, där jag får inreda och pyssla som jag vill. där ingen är i köket och slamrar med bakning klockan fyra på morgonen (i måndags natt den ena av grannarna och så inatt den andra. herregud, när sover folk egentligen??). där jag inte behöver trängas med någon annan i köket när jag ska laga mat. där jag kan gå på toa när jag vill utan att behöva vänta en halvtimme bara för att någon har satt sig tillrätta med en tidning därinne. jag låter som en riktig gnällkärring nu, och det vill jag inte vara. vissa saker får man finna sig i, och jag accepterar detta. men visst drömmer jag emellanåt om att ha en egen lägenhet, det erkänner jag. 
på lördag är det skiftbyte här i bregottfabriken. ena tjejen flyttar ut och in kommer en ny hyresgäst. vet bara att det också är en tjej. det blir nog bra. det är samtidigt nyttigt att "tvingas" bo tillsammans med andra människor man själv inte valt eller känner på förhand. en övning i social kompetens, hänsyn och respekt. men också en träning i att stå upp för sig själv och sätta sina gränser. våga ta konflikter. 
jo, jag är glad som har ett så bra boende. man lär sig någonting av varje livssituation.

ty det går emot ljusare tider

seg dag. nu längtar jag efter att komma igång med studierna igen, få lite snurr på vardagen. känner mig väldigt lat och oproduktiv när jag går hemma ledig hela dagarna denna vecka medan alla runt omkring mig redan är tillbaka på jobb och skola. försöker förbereda det jag kan inför kursstarten. hittade ena kurslitteraturen på google books och satte mig att läsa första kapitlet i eftermiddags. jag vet att jag kommer att behöva läsa om det sen igen inför skrivuppgifter, men det skadar inte att ha skummat lite redan. sitter också och tragglar lite italienska, men det är rätt oinspirerande att göra det själv utan någon att öva på att tala det med. disciplinen är väl inte så hög, fast vem säger att den måste vara det? jag försöker ju lära mig språket för min egen skull, för att jag så gärna skulle vilja tala det flytande. det kan jag göra i min takt, jag behöver inte prestera något. just dessa studier ska drivas av lust och nyfikenhet.
mörkret har lagt sig över stan, men det märks ändå att det har vänt och att vi går emot ljusare tider. jag var ute på en promenad mitt på dagen för att tanka solljus, det bästa medlet mot trötthet och deppighet. ett annat bra medel mot det är umgänge. senare blir det alltså kaffe och prat på mysigt fik nere på stan. 

ett leende

har ni tänkt vad mycket endast ett litet leende kan göra? jag slås ofta av det när jag möter människor på stan eller på en promenad. det behövs inga ord, bara ett leende som återgäldas och så går jag vidare med lättare steg, varmare om hjärtat. en känsla av att vara mindre ensam. så enkelt. så effektivt för att sprida glädje och kärlek.
prova själv att ge någon du möter ett leende, och du ska se att du får ett tillbaka. sedan går båda vidare åt varsitt håll, påfylld av en liten dos kärlek som den i sin tur kan ge till någon annan. som en krusning på vattenytan.
att le är en träningssak har jag märkt, särskilt när man har varit avtrubbad från omvärlden och allt vad känslor heter. jag fik i början aktivt tänka på att le när man "ska" le, som när man ser/hör något roligt eller "borde" vara glad. efterhand kom det mer och mer naturligt, och nu ler jag ofta från hjärtat. det är ännu en bit kvar innan jag hittar tillbaka till det där genuina och hejdlösa skrattet, men ett leende är ett steg på väg.
att le för sig själv är att ta hand om sig själv, att smörja sin insida. att träna hjärtat i medkänsla och glädje. kärlek till sig själv, kärlek till livet. det finns så mycket att glädjas åt, så mycket vackert. bara vi stannar upp och tillåter oss att se det, att verkligen känna det.
att le är att bekräfta sig själv och sin del i allt det.

söndag på olika sätt

en söndag kan spenderas på många olika sätt. när jag redan har varit uppe och igång i fem timmar kommer min korridorgranne släpandes ut i köket likt en zombie, grabbar juicen i kylen, och återvänder till sin säng. en kväll med lite för mycket whiskey, fick jag till förklaring åtskilliga timmar senare. själv har jag fått ganska mycket gjort idag, vardagssysslor. tog den tidiga tiden i tvättstugan, passade på att tvätta alla handdukar och liknande i lägenheten, gick till ica maxi och handlade (cykeln var inte ett alternativ idag då det var rena isgatan), laddade frysen, satte en surdeg på tillväxt, besökte biblioteket och lånade lite ny läsning denna sista vecka innan kurslitteraturen slukar all tid, och mediterade en stund på eftermiddagen. jag tycker om att vara sysselsatt, det får dagen att gå lite fortare. annars kan en söndag som denna vara rätt seg. jag försöker att inte se dessa aktiviteter som en flykt, utan istället vara närvarande i det jag gör utan att jäkta eller att i tankarna redan vara ett steg före. förresten är det inte så mycket som det låter, inte med tanke på att det vakna dygnet har åtminstone 14 timmar.

dagens positiva:
1. fina vännen har återvänt till staden       
2. jag får krypa ner i nybäddad säng med rena lakan

egoshopping

varför kan jag inte bli sådär LAGOMT mätt?? antingen är jag lite småsugen eller så är jag proppmätt. kände mig inte riktigt nöjd efter middagen, så med giselas ord i huvudet gick jag och tinade en lussekatt som jag avslutade måltiden med. nu är jag istället mätt, väldigt mätt. kan en lussekatt verkligen göra så stor skillnad? den här mättnaden får det att krypa i kroppen. samtidigt blir jag rastlös av att vara småhungrig också. var finner man det där jämviktsläget någonstans? kanske är det dags att sluta vara rädd för hungers- och mättnadskänslorna och ta dem för vad de är. hungrig=ät, mätt=koncentrera mig på andra saker som ingår i livet förutom mat.
har spenderat eftermiddagen på stan vilket resulterade i egoshopping och fika med en vän. köpte bara saker till mig, vilket ger mig dåligt samvete. "borde" inte slösa pengar på mig själv, är egentligen bara onödigt... men lite glad är jag över den svarta kjolen som satt fint, och hårinpackningen samt hårfönen behövde jag faktiskt.
behöva. behov. konsumtion. lyxkonsumtion.
tack gode gud, nu verkar grannen har lagt ifrån sig gitarren. han verkar ha gett som nyårslöfte att bli lite mer musikalisk, och går in hårt för att öva på sin bas. tyvärr fortplantar bastonerna sig, med lite hjälp av förstärkaren, väldigt lätt och högljutt in till mig så att det inte är någon idé att ha på ljudet på tvn. men nu kan jag alltså göra ett försök till tvtittande, om det nu är något värt att se på de tre kanalerna. annars får det bli en bok på sängen.
en lördagskväll kan spenderas på olika sätt.

huset fullt

hemma.
mitt hem.
nåja, nästan mitt eget. mitt rum åtminstone.
hela lägenheten fullbebodd igen. tillbaka till vardagen. åter in i rutiner och struktur. men jag har faktiskt drygt en vecka kvar tills allvaret börjar. mjukstartar hjärncellerna med att försöka lära mig italienska på egen hand. dags att skärpa studiedisciplinen. jag ska använda de här lediga dagarna till att ge mig en skjuts framåt i alla avseenden. skaffa mig bra förutsättningar inför kommande termin. fokusera på det som är viktigast just nu. ge mig möjligheter till att må bättre på lång sikt, inte endast lindring för stunden.
ska lägga mig på sängen nu och läsa ut julklappsboken. en bok som av olika anledningar nog var den bästa julklappen. 

det som är det är

sista dagen hos föräldrarna, sen återvänder jag till mitt place. hade egentligen tänkt åka redan idag, men det är inte något vidare resväder i den här snöstormen så jag skjuter på hemfärden tills imorgon istället. blev en längre vistelse här än vad jag hade planerat. har tankat på familjekontot under den här julledigheten, både med syskonen och föräldrarna. nu behöver jag landa i mig själv igen. kommer inte ifrån den ständigt närvarande känslan av otillräcklighet när jag är med familjen. en känsla som kommer inifrån mig, skapad av mig och mina tankar och önskningar kring hur jag borde vara istället för att acceptera nuet med allt vad det innebär. just nu är det så här, oavsett om jag vill kännas vid det eller ej. jag är ett benrangel. jag skäms när jag ser mig själv i spegeln eller på fotografier. men hur mycket jag än skäms så förändrar det ingenting. det är som det är. därmed inte sagt att det är ett konstant tillstånd.

allt är föränderligt

har passat på att utnyttja föräldrarnas bastu och drömt mig bort i den ångande värmen. en dröm om framtiden jag ännu inte vågar dela med mig utav, men inom mig lever och gror den. när tiden är mogen blir den till ett nu. inte ännu.

långa ledigheter har aldrig riktigt varit min grej. ska bli rätt skönt att återvända till min vardag imorgon, tillbaka på spåret som leder framåt där jag kan ta i med alla krafter och kämpa.
vidare.
uppför krönet.
sikta mot horisonten.
där solen går upp.
där solen går ned.

år 2011

nyårsafton 2010 är nu avklarad. skönt att det dröjer ett helt år tills nästa gång.
dagen/kvällen/natten var ok och jag är nöjd med min egen insats. började dagen med att bli upplockad i stan av tre främmande killar, vänner till festfixarna, för bilfärd ut till skärgården. spontant stopp för lunch på mcdonalds, och jag bangade inte utan satte i mig en hamburgare som de andra grabbarna. dagens första utmaning-check. sen en rolig tur på skidor i längdspåret. skoj! jag som inte har stått på ett par längdskidor på flera år. nu märkte jag hur mkt jag saknat det, och hur roligt det är att åka när det inte är prestation som driver en framåt i spåret. njöt av vinterlandskap, snötyngda grenar och decembersol. ett bra avslut på året. efter det en kväll full av god mat, vin, skumpa och fest. håll i gång, men inte hela natten lång för min del. jag kroknar rätt fort, så vid två-tiden kastade jag in handduken. det fick räcka för mig. är nöjd över mig själv, att jag bestämde mig för att gå på festen, att jag åt och drack som alla andra utan undantag och att jag inte slog knut på mig själv för att vara andra till lags eller passa in. jag lade ribban på en rimlig nivå. jag passade inte riktigt in bland resten av sällskapet, det är inte min umgängeskrets helt enkelt. utifrån det gjorde jag det bästa av dagen och kvällen. jag kan bara vara den jag är, istället för att försöka passa in bland andras värderingar och normer. alla lever vi olika liv, och i en värld där status och pengar är det viktiga trivs inte jag. så mycket har jag lärt mig om mig själv. jag är glad att jag har mina vänner därhemma, personer som jag mår bra av att umgås med.

år 2011
vad har det att erbjuda? vad väljer jag att fylla det året med?
jag har mina drömmar, mina framtidsplaner som jag än så länge väljer att behålla för mig själv. dock är jag övertygad om att det kommer att bli ett händelserikt och spännande år, med nya utmaningar, erfarenheter och upplevelser.