inget mer än siffror

det förutspådda hoppet kom. herregud. som om jag inte mådde tillräckligt dåligt redan.
äsch, då kan det lika gärna späs på med lite viktångest.
förbannade siffror. förbannade tekniska apparat. vad säger den egentligen? nej, den är inte ett hjälpmedel i kampen mot friskhet. framsteg behöver inte nödvändigtvis, kan egentligen inte, mätas på en våg.
det är nu det gäller att ha is i magen och bara fortsätta göra det jag måste göra. inte låta några intetsägande siffror få mig att köra av vägen. mitt grepp om ratten är krampaktigt. jag stirrar rakt fram, mot ett diffust mål någonstans långt där framme. så långt bort i horisonten att jag ännu inte skymtar det. men det finns där.

vad är svaghet?

så svårt att våga visa sig svag. håller uppe fasaden utåt. glättig. känner mig falsk. om ni bara visste...
det är inte så jag ser på andra som vågar visa sin bräcklighet, tvärtom ser jag dem som modiga. där har vi det. jag är inte modig nog att erkänna min egen svaghet. jag har svårt nog att tro på att folk vill umgås med mig ändå, hur skulle det då bli om jag dessutom lät fasaden rämna?
"man ska ju inte belasta andra med sina problem"
stämmer i viss utsträckning, men kanske inte alltid. livets svårigheter och motgångar är oundvikligen en del av mig och mitt liv. och visst är det enbart jag som kan ta itu med dem, men det behöver inte innebära att låtsas att allt är bra och inte prata om problemen. inte ens för mig själv kan jag fullt ut erkänna min egen svaghet.

ödmjukhet
stolthet

det gäller att särskilja dessa två. släppa på stoltheten och vara ödmjuk inför livet. ödmjuk inför hur svårt vissa saker faktiskt är och låta det vara det. ta det på allvar och erkänna mina egna begränsningar. jag klarar inte av allt på en gång. det är tuffare än jag vill tro att ta mig ur detta. bara att acceptera, att detta tar all kraft och energi hur banalt det än kan te sig för andra, oinvigda.
antingen ser jag det som ett misslyckande att jag inte klarar av att göra allt samtidigt, eller så ser jag det som ett framsteg att jag väljer att bara göra en enda sak just nu. det jag undvikit längst. det som skrämmer mig mest. det som får mig att må som sämst.

när man redan är mätt slutar mat att vara god

jag är konstant mätt. ibland illamående. det är ingen dans på rosor att gå upp i vikt. tvinga i kroppen mer än den vill ha. när man kommer till det stadiet slutar mat att vara god. det är bara att tugga och svälja.
isolerar mig och äter. lever efter klockan. liknar mycket tiden som inlagd, då allt kretsade kring måltider och att hantera ångesten och mättnaden däremellan. skillnaden är att jag nu gör det på egen hand. sätter mig i det tillståndet fast jag inte längre är skyddad av sjukhusets väggar. jag väljer att tvinga i mig mat. mycket mat. jag väljer att dricka näringsdrycker fast det vänder sig i magen. jag väljer att må dåligt. nu. för att må bättre sen. ett sen jag inte vet någonting om. men jag tänker ta mig dit, och det är genom detta helvete.
orkar inte bry mig om så mycket annat just nu. detta tillstånd tar all kraft och energi. det är tröttsamt att må dåligt, att ha ångest och vara mätt jämt. psykiskt tärande. får skuldkänslor för att jag stänger in mig i min bubbla igen och vänder mig ifrån livet därute, men kanske är det det jag måste göra en tid för att kunna ta del av livet fullt ut sedan. att göra båda delarna har jag provat hela hösten, inbillat mig att det går att kombinera att leva underviktig och samtidigt bygga upp ett liv. på allvar har det visat sig inte vara faktum, därför måste jag nu välja. och jag har gjort mitt val och tar konsekvenserna det innebär av tillfällig ensamhet och ångest. den här kampen är en kamp som jag måste utkämpa ensam. och det gör förbannat ont. tankar om hur det aldrig kommer att bli bättre, hur det kommer att vara så här för evigt far genom huvudet. att jag hade det bättre i höstas. men det är en falsk illusion skapad av ätstörningen. den är hotad. vill få mig att ge vika.
men inte den här gången. om jag så ska avlida av ångest och ensamhet.

ordens begränsningar

en lång söndag. en grå söndag. jag funderar. alldeles för mycket. fastnar i mina egna tankegångar som korsar varandra tills de blivit till ett hårt hårt nystan. fullt av knutar. hur löser man upp dem? hur hittar man en tamp att varsamt börja lirka?
man kan tänka för mycket. men man kan inte känna för mycket. inte egentligen. det är inte känslorna i sig som gör ont. det är ens tolkningar av dem som gör dem till smärtsamma eller lustfyllda upplevelser. tolkningar av verkligheten. tolkningar från sinnesintryck. ord. ord som bara är just det, ord. dess innebörd som aldrig egentligen kan förstås. de är bara omskrivningar och metaforer för en persons upplevelser och känslor. dem kan man aldrig sätta sig in i. kan aldrig känna vad en annan människa känner. bara gissa eller tro att man känner likadant.
att gå bortom orden. inte söka svar i form av ord. inte tro på ord som lösningar. de blir bara ytterligare en illusion, ytterligare ett skal som döljer det innerliga.
så det är dags att sluta tänka mer just nu. jag kommer inte någonstans, hur gärna jag än vill. nystanet dras bara åt.
istället sätter jag mig på sängen med gitarren i knäet. slår an på några strängar. lyssnar på toner, darriga ackord. inget sammanhang. inget mål. bara lyssnar. inåt.

landa i verkligheten

när verkligheten kommer ikapp. då för det ont. förbannat ont.
jag blir så arg på allt som sjukdomen förstör. att den omöjliggör nära relationer. vänskapsrelationer såväl som kärleksrelationer. även om den inte alltid tar sig uttryck så finns den ändå där, med någon slags diffus närvaro. antingen accepterar jag att det här är villkoren som gäller om jag ska leva med den, eller så gör jag mig av med den fullt ut.
om jag inte vill bli ensam för resten av mitt liv så finns det bara ett alternativ. det som gör ont är att jag inte idag kan vara där jag önskar att jag vore. tiden är en faktor jag måste ta hänsyn till, men som jag till viss del kan påverka. jag kan inte göra mig av med ätstörningen på en vecka, på en månad. men det behöver heller inte ta år.
jag landade i verkligheten idag med en smäll. tvingades inse faktum. tvingas ta konsekvenserna som ett liv med en ätstörning ger.

ensamhet.

för anorexin är inget sällskap, ingen vän.
jag kan inget annat göra än att acceptera situationen som den är nu. däremot kämpa för att komma dit jag vill. snart.

födelse

tittar på en serie på tv4 play där man får följa vardagen på en förlossningsavdelning. jag ler med hela hjärtat när ett nytt liv kommer till världen, och drömmer om den dagen då det är jag som ligger där med mitt barn tätt tryckt mot bröstet. tills dess får jag nöja mig med att ta del av andras lycka.
det räcker åtminstone för ikväll.

självbedrägeri eller överlevnadsstrategi

jag vill inte känna så mycket mer nu. det är nog jobbigt som det är. var hittar jag paus-knappen nånstans? men bara för vissa känslor, inte alla. jag vill aldrig mer tillbaka i det tillståndet jag befunnit mig i av totalt likgiltighet, avtrubbning. jag känner hellre mycket än ingenting alls, även fast det gör ont. att känna är ett tecken på att jag är levande, oavsett vad jag tycker om livet eller tillvaron. jag finns till, och jag är tacksam över det.
men det är svårt att inte ta livet för givet, när man har det så bra. det är inte förrän jag upplever fragment av motsatsen, obehagliga sensationer, som allvaret blir påtagligt. först då som jag verkligen kan ta in allvaret mer än endast på ett intellektuellt plan. först då som jag kan känna allvaret.
varför ska det behöva vara så att jag blir skrämd för att ta till mig en verklighet, ett faktum, som omgivningen ser som uppenbar? för att använda rädslan som drivkraft krävs det dock att jag känner, att jag inte stänger av när det blir för jobbigt. använda mig av känslorna, även de svåra.
vi människor är genetiskt programmerade att fly eller fäkta när vi blir rädda. eller spela död, men den strategin kan man säga att jag provat och inte lyckats särskilt bra med. att fly har jag gjort alldeles för länge, i hopp om att vara mer framgångsrik med den metoden om jag bara sprang snabbt nog. inte heller det gav framgång.
återstår att stanna kvar, mobilisera mina krafter och slåss.
jag känner rädslan. den här gången stannar jag. känner, känner, känner men fortsätter att veva min inövade serie av sparkar och slag.

men det fulla allvaret i situationen, på vilken skör tråd jag balanserade/balanserar, kommer jag inte att inse förrän långt senare. även det en slags försvarsmekanism, för just nu tar kampen all kraft. om jag kunde ta in och se samma sak som omgivningen gör kanske jag inte skulle orka vidare.

jag väljer ett utgångsläge som är bättre än verkligheten. självbedrägeri eller överlevnadsstrategi? 

kloka måndagsord

Läste några kloka måndagsord på mindfulnessmamma som jag gärna vill sprida till fler:

"
En sak i taget.
Här och nu.
Var sak har sin tid.
Var nöjd med det du hinner med istället för att se allt du har kvar att göra.
Ta det lugnt.
Måndagsord som hjälper mig när det känns som om det finns hur mycket att göra som helst.

Att känna efter vad jag behöver-verkligen lyssna till det och sedan göra vad jag kan för att jag ska få det känns bra.
Att ta befälet.
Göra något åt saken. 
 "

monday monday

jag tar mig väl i kragen och uppdaterar lite här, även fast jag inte känner att jag har något vettigt att komma med. dagarna rullar förbi i makligt tempo. skönt att vi nu är inne i mars=vårmånad! det finns hopp om livet :) igår satte jag mig på en parkbänk nere vid ån på vägen hem från stan och njöt av solen i ansiktet. det blir så tydligt hur människor tinar upp efter en lång och kall vinter. folk stannar upp överallt, riktar ansiktet mot solen och ler. värmer huden, värmer själen. så även jag. ljuset letar sig in i kroppens alla celler. jag ser positivt på tillvaron just nu. allt kommer att ordna sig. det måste bara få ta den tid det tar. vissa saker kan inte stressas fram. precis som ett frö behöver ljus och värme för att spira och slå ut, och genomgå alla faser innan det är en färdig blomma eller frukt. på tal om blommor, så kom mamma och räddade min orkidé i sista stund då jag höll på att låta den dö av törst. jag måste nog börja ta hand om mina växter lite bättre, ge dem näring och prata snällt med dem precis som med mig själv. det är mindre skillnad på oss människor och växter än vi kanske tror.
väntar middagsbesök ikväll och jag har skurit blommor av tomathalvorna. finess i vardagen! efter att ha suttit och pluggat själv en hel dag är det välkommet med lite sällskap. det behöver inte alltid vara så avancerat och uppstyrt när man bjuder nån på middag. sällskap är gott nog. det är ibland skönt att bara komma iväg till ett dukat middagsbord, oavsett vad som bjuds eller om det är måndag eller lördag. kanske en måndag det uppskattas som allra mest, veckans tråkigaste dag. fast när man pluggar är måndag inte alltid så jobbig,.då man sprider ut arbetet och kan lägga upp pluggandet som man vill blir en arbetsvecka inte samma sak, på gott och ont. jag kan ju heller aldrig riktigt känna mig ledig, något jag saknar med att arbete. men allt har sina för- och nackdelar. tids nog kommer jag att få nog av arbetsveckor och kanske längta tillbaka till studietiden.
dags att sätta igång med middagen om det ska bli något käk ikväll, och lika bra att lägga beslag på köket innan någon av de andra gör det!

att reparera

en kort men intensiv arbetsvecka som avslutats med finbesök av mamma. två riktiga kvalitetsdagar, då jag blivit ordentligt bortskämd på alla sätt och vis. med omtänksamhet, närhet, god mat och sällskap. kärlek.
jag glädjs så över att vår relation håller på att repareras, något jag trodde jag hade förstört alla möjligheter till. jag har fått ännu en chans. vilken i ordningen? men jag kan innerligt ärligt säga att det är annorlunda nu, utan att precisera det närmare. det finns en stabilare grund att bygga på. en solid grund. sen är tiden en orubblig faktor, bara att acceptera. det tar tid. det måste få ta tid. men jag vet att det är möjligt.
det är dessa två dagar ett viktigt bevis på.
ett bevis på att jag har de bästa föräldrar jag kan önska.
ett bevis på att relationer kan repareras, med tid och tillit. det försöker jag ha i åtanke vid andra familjerelationer. det kan bli bättre. det kan bli bra.
bra blir det alltid, som det står på bilden ovanför mitt nattduksbord. kloka ord av en klok person.