valborg

som så många tidigare år firar jag inte valborg den här gången heller. inte för att jag har något emot det, men ingen här i närheten att hitta på någonting med denna dag. det saknar jag, och det blir så uppenbart på alla högtider och helgdagar. då ska man umgås och hitta på roliga saker tillsammans. men om man inte har någon stor vänskapskrets blir dessa dagar bara en ständig påminnelse om det. jo, jag var välkommen hem till föräldrarna och äta middag hos dem och gästerna de hade, men det lockade inte speciellt. i deras sällskap känner jag mig bara ännu mer misslyckad och malplacerad. istället för att under en kväll sitta och hålla skenet uppe väljer jag att vara hemma. som vanligt, med andra ord. hittade en dvd hos mamma och pappa som jag tog med mig hem och tänkte fördriva kvällen med, tillsammans är man mindre ensam. ironiskt nog en titel som talar till mig. kanske inte den bästa humörhöjande filmen, men det är inte något bättre på tv.
genomförde en av veckans planerade utmaningar idag: mjukglass! förra året vågade jag inte äta det en enda gång, men det ska jag ta igen den här sommaren. efter att jag hade tittat in en sväng hos farmor körde jag förbi sibylla och gick in och köpte en mjukglass med chokladströssel som jag sen intog på en bänk i soldiset. jag njöt, och bara det är ett stort framsteg för mig. att jag numera i allt större utsträckning kan tillåta mig att njuta av maten och godsakerna och inte bara äta dem för att jag har bestämt mig för det.
ser framemot nästa tillfälle till glassätande. då står kulglass på önskelistan, det slår nog mjukglassen med någon halv poäng :) kulglass har alltid varit min favorit, helst kombon blåbär och choklad. att det numera finns en hel uppsjö av olika chokladsorter gör inte valet så enkelt, därför måste jag se till att äta kulglass massor av gånger i sommar så att jag kan prova alla kombinationer! hamnbodarna nere i hamnen är ett självklart glasshak på sommaren. 3 olika glasskiosker (bl a lejonet&björnen) och sen span på sommargäster ifrån bryggan där man kan slå sig ner. nån som vill komma och göra mig sällskap? ;)

inre balans

de senaste kvällarna har humöret varit i botten. har inte haft någon lust att ta mig för någonting, bara suttit framför tv och datorn och fördrivit tiden i väntan på att klockan ska bli tillräckligt mycket för att få gå och lägga mig. känns som att livet rullar på utan att jag är med på tåget. snarare som att jag i såfall sitter instängd i en godsvagn där det är mörkt och skakigt. en resa jag inte har kontroll över, en resa jag inte vet var den slutar.
-stopp! vill jag skrika.
jag vill återfå en känsla av kontroll, men jag vet att det är en falsk kontroll. en sjuk kontroll som jag längtar efter. den kan jag inte inneha samtidigt som jag kämpar för att bli fri. priset jag får betala för att lämna ätstörningen är just detta tillstånd av total förvirring och känsla av kontrollförlust. frågan är bara hur länge det kommer att vara. när kommer jag att känna fast mark under fötterna igen? eller handlar det kanske mer om att hitta min inre balans, så att jag likt en vicke-docka står stabilt oavsett vad som händer runtomkring mig och om marken skakar?
ingenting jag gör just nu känns särskilt roligt eller meningsfullt. jag bara existerar i detta töcken. men det är ett tillstånd det också, som även det är övergående.
acceptans. återigen acceptans.

allt är som det ska vara. allt är ok. jag är ok.

nu är vinterpälsen väck

nu har jag skalat av mig vinterpälsen och gjort mig redo för sommarsäsongen i bara ben! bleka, javisst, men åtminstone inte lika håriga som tidigare. kanske att man vågar sig på att sola benen på baksidan i fortsättningen, även fast det går förbi några grannar då och då ;p finns det någon skönare känsla än att få krypa ner i en nybäddad säng med slätrakade ben som är så lena som de bara kan bli? jo, nog finns det det, men i min lilla inskränkta värld är det ett uppskattat tillstånd som inte förekommer alltför ofta. tycker att det är dötrist att raka benen, och tid tar det dessutom om man har så håriga ben som jag! tack och lov att jag passade på att låna mammas epilator idag när jag var på middag hos dem. det är nästan ett måste när hela vinterns behåring ska avlägsnas på en gång. annars hade jag väl slitit ut tre-fyra stycken rakblad...
helgen har gått fruktansvärt segt, så jag är, som så ofta, glad när söndagskvällen är här och en ny vecka står för dörren. inte för att jag har så mycket inplanerat veckan som kommer heller. vet inte alls vad jag ska göra på sista april t ex, men det är inte en dag jag har firat de senaste åren. är man, som jag, inte så intresserad av att gå ut och festa eller supa sig full, ja då finns det inte så många alternativ mer än att bojkotta "firandet". att stå ute och titta på nån brasa och frysa är heller inget hit, då det knappast finns nåt värre tillstånd än att just frysa. är välkommen att "fira" med föräldrarna och ett par vänner till dem, men det lockar inte heller så värst. jag får se vad jag gör. den dagen den sorgen. det är några dagar tills dess som tur är.
så ensam som jag har känt mig i helgen gör att jag blir medveten om att jag aktivt måste bli mer utåtriktad och boka in saker. träffa människor, helt enkelt. endast umgänge med andra kan råda bot på min ensamhet och isolering. egentligen är det inte själva aktiviteten i sig som är det viktiga, utan just sällskapet. därför ser jag framemot att träffa en kompis för sushimiddag på onsdag, och eventuellt en fikadejt på söndag.
vi är inte gjorda för att gå ensamma genom livet.

fokus och delmål

tunnelseende. det känns som att det är så jag måste rikta in fokus för att klara av det här med viktuppgången. det är något ofrånkomligt, jag måste helt enkelt ta mig upp till en rimlig vikt där kroppen kan få tillåtelse att fungera som den ska och jag själv en möjlighet att utnyttja min fulla kapacitet. det är på en normalvikt hela grunden i projektet att bli fri ska byggas. en stadig och solid grund. innan grunden är gjuten kan inte finarbetet göras. då kan inga väggar resas, fönster sättas in eller färg på fasaden målas. därför är ingenting viktigare i nuläget än att först se till att bygga den där grunden. ta mig upp till en normal vikt och stanna där. först då kan jag egentligen ta itu med problemen och svårigheterna som möter mig där, i den situation jag då befinner mig i. jag kan inte fantisera om den redan nu, och försöka utarbeta strategier för att kunna hantera en framtid som är lika oviss som vem som ska vinna storvinsten på nästa lottodragning. det är mest slöseri med resurser, mina egna och andras.
och för att jag ska lyckas komma dit, på egen hand, krävs att jag sätter på mig skygglappar, lyfter blicken och tar sikte på målet långt där framme och sen bara kör med mitt eget mantra dunkandes i huvudet. inte flackar med blicken, inte tittar åt sidorna eller bakåt för att se om någon jagar mig. då tappar man fart. fokus framåt. bara jag och målet.
jag behöver inse att jag måste ta steg för steg i en viss ordning. det går inte så bra att försöka hoppa upp och ner i trappan mellan olika steg. istället gå nerifrån och upp. ett steg i taget. just nu är jag här, på det här trappsteget. fundera på vad det är jag behöver göra för att ta mig till nästa nivå. återigen sätta mig ned och göra upp delmål. bryta ner hela jätteprojektet till mindre, hanterbara delar.
jag måste öka takten, för fortsätter jag i nuvarande tempo kommer jag att låta ätstörningen ta ytterligare månader av mitt liv, och det är inte det framtida liv jag drömmer om. men det är så svårt att acceptera att för varje kilo jag går upp så krävs det ytterligare ökningar av matintaget för att ta mig till målet.
aldrig får jag vila, eller tillåta mig att luta mig tillbaka.

städdag inomhus

när man är för snål för att lägga pengar på en riktig skurmopp+hink så får man göra som jag: nämligen ligga på knä och skura golvet för hand. det är vad jag har ägnat sena delen av eftermiddagen åt. passar ypperligt att städa i detta väder. här har det snöat, eller snöblandat åtminstone, konstant sen klockan åtta i morse. aprilväder, ja annat kan man inte säga! lika bara att ta tillfället i akt och göra sådana hushållssysslor som jag länge tänkt att jag ska ta itu med men inte kommit längre än så. nu njuter jag iaf av att den rena känslan i lägenheten. inga smutsiga tassavtryck på golvet eller liknande. vad skönt det kan vara att få saker gjorda som man skjutit på länge! man känner sig så nöjd för en gångs skull. att städa är inte sådana sysslor som jag värderar utifrån hur bra jag utför dem, således är det då lättare att känna sig nöjd när man utfört dem. jag fastnar inte i att det hade kunnat göras bättre, som inom så många andra områden... jag kan ärligt säga, att städa är jag bra på! :) alltid något...
ska snart "belöna" mig med en god och näringsrik middag. hemmagjort potatismos, det är grejer det. jag trodde att jag skulle ledsna på det rätt fort efter att jag börjat tillåta mig att äta det, men än så länge är det ett stående inslag på menyn. lätt att variera är det också. idag tror jag att jag ska ha i lite morot och persilja.
jag har en fundering som jag skulle vilja ha lite synpunkter på. viktuppgång utan nd, vad har ni för erfarenheter av det? är det bara att göra det krångligare för sig?

tankevurpor och lurendrejeri

var tog våren vägen??
har gått omkring och frusit hela dagen i min tunna vårjacka. visst har solen varit framme, men tack vare isvindarna har det hjälpt föga. blir nog till att gå ner i källaren och hämta upp vinterjackan tills imorgon bitti om jag inte ska frysa ihjäl när jag går hemifrån. ska bli riktigt ruggväder några dagar framöver såg jag nyss på väderrapporten. långkalsonger i slutet av april, kan man verkligen ha det?? ifjol så tog jag årets första dopp den 28 april. ser inte ut som att jag kommer att slå det rekordet i år, trots att jag sen några år tillbaka har som grej att bada lite tidigare för varje år. jag får kapitulera den här gången. att hoppa i plurret när det inte är mer än 5 grader i luften lockar inte, inte ens för prestigens skull.
mycket tankar kring viktuppgång den senaste tiden. vad tjänar jag på att dra ut på det egentligen? och hur mycket kan man faktiskt på ett sunt sätt öka i veckan? om det bara var så att jag behövde bestämma mig vad vågen skulle visa, så skulle jag acceptera ett högre viktökningstempo. men när det kommer till att stoppa all den enorma mängd mat, som faktiskt krävs för det, i munnen så tar det liksom stopp. då kommer känslorna emellan. känslor som leder till tankar som sen spinner runt runt och då är ekorrhjulet igång. ju fortare det snurrar desto längre bort från realiteten och verkligheten kommer jag. istället växer sig farhågor och framtidsspöken enorma och hotfulla. att de egentligen inte har ett dugg att göra med maten och vad jag äter, det missar jag i stunden. spökena lurar mig med sina trolleritrick och lurendrejeri, får mig att tro på att 1+1 blir 4. av rädsla glömmer jag bort att lyssna till förnuftet och testa teserna och "sanningarna" som spökena målar upp.
rädsla är ett effektivt vapen för att hålla motståndaren i schack. vad kan jag skrämma mina spöken med? ljuset, konfrontation?

glassäsongen, here i come!

igår slog jag till på årets första gb glass. hade siktat in mig på att prova en av magnums nyheter, temptation fruit eller temptation chocolate, men det visade sig att jag inte hade tillräckligt mycket pengar på fickan för dem. 22 kr för en glasspinne! det är inte klokt vad dyrt det har blivit med glass. tyckte det inte var längesen en daimstrut, den största i glassortimentet, kostade 16 kr... det blev i allafall en cornetto jordgubb, och den satt fint den med. annars har jag haft sandwich som min stående favorit en längre tid, och det är den nog ett tag till. men då räknar jag inte med kul- eller mjukglass, för ingenting slår det! ser framemot att glassäsongen nu har satt igång. i sommar ska jag verkligen tillåta mig att njuta av alla glass, och inte köra på det"säkra" kortet sorbet.
inte alls samma behagliga temperatur ute idag som det varit förra veckan. försökte sätta mig ute och läsa en stund, men gav upp efter att ha huttrat en stund i blåsten och nu sitter jag med fleecetröja på inomhus för att få upp värmen igen. nej, man ska jag svettas in våren. det är lätt att klä av sig för fort. särskilt här vid havet blåser det kyliga vindar långt in på vårkanten, och man luras att tro att det är varmare än vad det är när man tittar ut och ser att det är soligt.
efter lunch ska jag cykla iväg till äldrecentrum och spela bingo med gamlingarna. dags att sätta fart med matlagningen nu, med andra ord!
önskar alla en bra start på veckan!

glasskarta från 1985

lördagsmiddag hos föräldrarna

nyss hemkommen efter middag hos föräldrarna. mamma bjöd på en underbart god fiskgratäng med torskfilé, spenat och räkor tillsammans med pressad potatis. min favorit! mamma är verkligen duktig på att laga mat. jag önskar jag kan ärva hennes kunskaper i köket, men först och främst behöver jag skaffa mig en ugn. ser framemot att flytta i höst i och med studier. jag har helt ställt in mig på att få en studentlägenhet, det ska bara bli så! :)
har också lämnat tillbaka hunden idag. lite tomt ska jag erkänna att det är nu utan henne, men samtidigt skönt att inte behöver gå ut med henne flera gånger dagligen. känner att det har tärt mer på mina krafter än jag trott, och inte heller har det varit särskilt bra för mina tvångsiga tankar om motion. det är svårt att hålla isär vad som är ätstörda tankar och vad som är "friskt tänk" i förhållande till promenerandet. klart är iaf att det blir lite lättare nu när jag bara har mig själv att ta hänsyn till och utgå ifrån. då kan anorexin inte finna några argument för att ta en extra promenad för hundens skull...
tidig kväll för mig även idag. är ändå ingenting bra på tv på helgen, så varför sitta uppe och glo på nåt jag ändå inte är intresserad av? tycker att utbudet av tv-program på helgen är näst intill värdelöst. bara olika frågesporter, talangtävlingar eller kassa underhållningsprogram. och visas det, mot förmodan, nån bra film så börjar den inte förrän vid elva (dvs sovdags för mig...).
i-land problem så det bara sjunger om det.

ingen bra tid för matlagning

man är trött när:

man glömmer bort att man satt på storkok av kikärtor på spisen och efter en halvtimme känner att det börjar lukta lite konstigt. då har de stått och kokat på högsta värmen med locket på utan köksfläkt... lyckades rädda kikärtorna i sista sekunden från att bli överkokta, och tack och lov hade de inte kokat torrt!
hjärnan har gått hem för dagen när man inte kommer ihåg vad man håller på med. därför blir det en tidig kväll ikväll. återstår att se om jag somnar i soffan bredvid vovven, mycket talar för det.

bloggtorka

har varit dåligt med uppdateringen här de senaste dagarna. jag har inte haft nån lust eller inspiration, men om jag väl sätter mig ner och börjar skriva kanske det lossnar. så funkar det iaf för mig och att skriva dagbok. något jag gjort till och från i snart 10 (!) år, dock med två årslånga uppehåll så jag har inte ett helt bibliotek av dagböcker hemma fast det kan låta som så ;)
försöker ha det som en daglig rutin att sätta mig ner en stund på kvällen och bara skriva. utan krav på upplägg, meningsbyggnad eller fina formuleringar. det är en övning i sig, att släppa alla ramar och regler. jag vill även i dagboken, som ingen egentligen ska läsa, att det ska vara prydligt. ordning och reda in i minsta detalj. men till vilken nytta??
märker att de dagar jag absolut inte har någon lust att skriva är de dagar jag som mest behöver det. stanna upp och försöka se på vad det är för tankar som snurrar i huvudet. sätta dem på pränt. konkretisera dem. se på dem och få dem ur huvudet. tänk så mycket som känns mindre svårt eller tungt bara man kan reda ut tankarna. då känns problemet mer hanterbart, och kanske inte lika stort som när man helt är uppfylld av en obestämbar känsla av ångest och oro. med det inte sagt att det är en lätt sak, att skapa reda i ångestdimman.

i onsdags hittade jag vårens första vitsippor i en skogsdunge när jag var ute och promenerade med hunden. plockade de späda skotten och nu har de slagit ut i äggkoppen på köksbordet tillsammans med ett par tussilago. det går fort nu, blåsipporna har redan slagit ut på sina håll de med har jag hört men själv inte sett. blir kanske att ge sig ut på blåsippsjakt (ja, jag vet att de är fridlysta) i morgon med vovven om det är bättre väder än idag. men jag ska inte klaga, för just nu skiner solen mellan två tjocka regnmoln!

hundvakt

sedan i fredags har jag haft en inneboende hos mig i min lilla lya, nämligen familjens hund. har tidigare inte kunnat ha henne hos mig då hon inte alls trivs i lägenhet och skäller så fort någon går i trapphus och dylikt. den här gången var hon dock tvungen att bo hos mig, då föräldrarna reste bort och det renoveras hemma hos dem. annars brukar jag bo där när jag är hundvakt.
i allafall har det gått över förväntan och jag har nu en snarkandes hund utfläkt på rygg i soffan. efter en dag så fann hon sig tillrätta och nu är hon lugn och trygg trots ljud från huset. att få sällskap dessa dagar har varit toppen. bara att ha en annan individ att få ta hand om gör att jag flyttar fokus från mig själv, och min upplevda ensamhet. djur är fantastiska varelser som ger en så mycket tillbaka.
det är inte jobbigt att vakna och stiga upp i ottan när man hälsas av massa pussar och en frenetiskt viftande svans som signalerar att jag är behövd och efterlängtad. jag njuter av att ta en kisspromenad med henne tidigt på morgonen när resten av staden ännu inte vaknat, när dimman håller på att lätta och solen leta sig upp och förebåda ännu en vacker vårdag. eftermiddagen spenderades i en solstol på baksidan av huset. första dagen jag kunde vara ute i bara t-shirt. dock endast i lä, för här vid havet blåser det kyliga vindar. våren är en period av ständigt av- och påtagning av jackan.
denna vecka har jag inte alls mycket inplanerat i min agenda, och det brukar stressa mig. tack vare att jag är hundvakt så känns det inte lika jobbigt med dessa "tomma" dagar. jag har åtminstone henne att ta hand om, och fortsätter det fina vädret är jag nöjd att sitta ute och läsa.

blir det nånsin som man tänkt sig?

det blir inte alltid som man tänkt sig.
bara att acceptera. och det är ok att bli besviken, man får bli det. ett tag, men inte fastna i känslan.
hade inte så stora planer eller höga krav på firandet av födelsedagen. bara middag för två kompisar. när en av dem ringer en halvtimme innan och fått förhinder går luften ur mig. just där och då går det upp för mig hur jag har krympt mitt liv till nästan ingenting. det var inte så här jag hade tänkt mig att mitt liv skulle se ut vid 25 års ålder. snarare någonting i stil med min systers. det stack till i hjärtat av avundsjuka när jag idag talade med henne, som befinner sig i tyskland, och hörde hur hon firat födelsedagen. om det ändå vore jag. våra liv står i motsats till varandra.
hon=lyckad jag=misslyckad
ja, jag vet att det är en tankefälla, dikotomt tänkande i korrekta termer. men vad hjälper det, när det är så det känns och i verkligheten också ser ut?? jag blir ständigt påmind om vad det är jag går miste om, hur mitt liv kanske också hade kunnat se ut. kan tyckas att det borde vara en sporre och motivation, men det gör mig snarare mer uppgiven och ledsen.

idag är ingen bra dag. jag krälar ( jag också...) i självömkan och hopplöshet.
imorgon är en ny dag.

utochin

att släppa taget. hur gör man det?
inte tveka. inte vela. inte kompromissa. istället göra det fullt ut.
vad innebär egentligen det, konkret? för jag kommer aldrig att bli fri om jag fortsätter att kompromissa med ätstörningen. jag luras att tro att det är kompromisser, men sanningen är att varje eftergift är en vinst för anorexin. det finns inget som heter halva vägen var i kampen. det är antingen eller. antingen jag eller anorexin.
hur skiljer man på vad som är vad? vad som faktiskt är jag och vad som är just anorexin och dess manipulativa vilja? genom tankevurpor och krumbukter kan anorexin genom sin list omvandla sina syften till att bli mina egna. svårt att genomskåda om jag inte stannar upp och ifrågasätter i princip varje handling, varje beslut. för anorexin har nästlat sig in i hela mitt liv och inte bara på de mest uppenbara områden.
en del säger: gör tvärtom! men att göra tvärtom, innebär det per automatik att det är vad jag vill? jag tror inte det. men det innebär ju ändå åtminstone att inte göra det anorexin vill. kanske ska jag nöja mig med det så länge? om jag nu inte vet vad jag vill, vad som är min vilja, i allafall trotsa anorexin. på det sättet har jag sett till att inte den inte får bestämma, får sin vilja igenom.
hur ska jag då förhålla mig till de gånger då anorexins och min egen vilja sammanfaller? kan de, ärligt, göra det? om jag då följer den gemensamma viljan, vem vinner då fajten? tar anorexin hem den största seger även i det fallet? eller ger jag min själv en möjlighet att växa och bli starkare?

att släppa taget

det föreställer jag mig som att vända mitt liv utochin. kan man göra det? vakna en morgon, sätta på sig tröjan med sömmarna utåt och byxorna bakochfram och sen gå så genom resten av dagen?

trött, och det är ok att vara det

trött efter en dag som har gått i ett.
hos sjukgymnast på morgonen, hem och äta mellis. sen till äldrecentrum där det idag var underhållning av ett band med gamla gubbar på dragspel och fiol. det är underbart att se hur de äldre skiner upp, klappar med i takten och de som fortfarande har rörelseförmågan intakt bjuder upp till dans till gamla visor från svunna tider. musik är läkande.
tåget in till stan och möte som gick över förväntan. gick därifrån med ett positivare känsla och lättare axlar än innan. jag får en chans. det är upp till mig att ta den. att agera och visa på handling.
väl hemma igen känns både kroppen och huvudet som mos och efter en snabbtur till affären har jag hållit mig i soffan. det blir tidig kväll ikväll, och ett meningslöst inlägg.
som sagt, hjärnan har förbrukat sitt kapital för dagen. dags att ladda batterierna!

ensamhetens lov

tack och lov börjar påskhelgen lida mot sitt slut, och det blir vardag igen. jag har inte haft någon vidare påsk. har faktiskt inte firat överhuvudtaget, då föräldrarna varit upptagen med att renovera huset, båda systrarna befinner sig utomlands och inte hade möjlighet att komma hem, samt farfar som ligger på sjukhus. helgen har istället gått i ensamhetens och ångestens tecken. fyra långa dagar. fyra dagar med för mycket tid att tänka och älta över hur tomt och innehållslöst mitt liv är. fyra dagar att stå ut med den intensiva och plågsamma längtan efter sällskap, efter gemenskap och kärlek. efter vänner och pojkvän. det är den största anledningen till att jag avskyr helger och högtider. det är ju då man ska umgås med sin släkt och vänner, ha roligt. men om man knappt har några vänner? om familjen är upptagen på sitt håll, levandes sina självständiga liv? då blir det bara jag kvar. jag i min ensamhet.
det var inte tänkt att detta skulle bli ett självömkande inlägg. tvärtom, jag är fullt medveten om att det är på grund av mina egna tidigare vägval i livet som jag nu befinner mig här. men jag är fast besluten att ändra på det. det som gör att det känns så tröstlöst emellanåt är att det krävs både tid och tålamod. att skaffa sig en vänskapskrets och ett kärleksfullt förhållande är inget man gör från ena dan till den andra. jag kan bara börja förändra mig själv, mina handlingar och min inställning till saker och ting. sedan ha tillit till livet och dess visdom. ha tillit till att möjligheterna kommer att öppna sig för mig, när tiden är mogen. när jag är redo att se dem och ta dem till mig.
sådana här dagarna, när jag inte har någonting att göra, blir min enkla lösning att hänge mig åt mat. dock inte på samma destruktiva vis som tidigare. istället ger jag mig i kast med storkok och matlådetillverkning som jag fyller frysen med. det tar både tid och kräver min uppmärksamhet. jag kan gå in i matlagningen och för en stund glömma verkligheten. men sen kan man fråga sig hur konstruktivt det är att fortfarande använda sig av maten som ett sätt att hantera svåra känslor eller som nu, ensamheten och sysslolösheten? det leder inte närmare ett friskt och mer innehållsrikt liv, att fortsätta fylla det med mat. det är bara en annan sida av samma mynt.
jag behöver föra in fler delar i livet, istället för att som nu låta allt handla om mat, arbetsträning och familj.
jag vill inte ställa mig och laga mat när jag har tråkigt. vad är det för liv??
jag vill hellre ringa en kompis, gå över till en vän och glo på tv i mysbyxor halva kvällen, prata strunt eller ta en fika i solen på en uteservering!
hur kommer jag dit? hur förändrar jag livet i den riktningen, när jag inte vet var jag ska börja (mer än att få ordning på maten som är grunden för ett socialt och rikt liv)?
av tidigare erfarenheter har jag lärt mig att allt inte ordnar sig bara för att jag blir normalviktig. visst, det är ett problem mindre, men alla andra områden i livet ser inte ut som den drömbild jag hade skapat mig...

toppar och dalar

när jag inte mår bra, då kommer inte orden. då tar det emot så att sätta sig ner och försöka formulera några vettig meningar. det är som att alla ord stockar sig. det är bara en enda känsloröra inombords.
jag har lars winnerbäcks låt jag får liksom ingen ordning på mitt liv ringandes i huvudet. det är så jag känner det. har återigen hamnat i en svacka, humörmässigt. en dipp ner i mörkret, om än inte ner till botten. då tappar jag orken, lusten och framtidstron. håglösheten lägger sig över mig som en tjock dimma. jag famlar i blindo. hittar inte ut. hittar ingen lösning. blir fast i mitt tillstånd. kan inte planera eller se framåt.

att sluta kämpa, och istället slappna av
ger livet vingar och själen ro

jag försöker acceptera att det är just så här livet är i stort, det går upp och ner för alla människor oavsett hur ens liv ser ut och vad man tampas med för bekymmer. acceptera att jag inte är på topp, men att det går över.

även detta är övergående

tills dess försöker jag fokusera på de, om än så små, positiva ljusglimtar, jag kan finna i tillvaron. som att solen visade sig idag, att jag fick ett sms från syster jag inte hört av på länge och att jag sett vårens första tussilago.
det räcker.