afternoon tea

yeah, min isolering från cybervärlden är bruten :) en välkommen överraskning när jag slog på datorn nu ikväll, det gör allting lite lättare.
har varit inne i stan på afternoon tea med mina systrar. fint värre, och jag har ätit choklad för ett helt år framöver. dessertbuffén på berns kan jag varmt rekommendera. mätt på fett och socker, men gott var det!
varför ska det vara så svårt att umgås med mina systrar? det gör bara så ont. ont att se deras nära relation. ont att upptäcka hur jag inte är en del av deras liv, hur jag inte har en aning om saker de pratar om sinsemellan. ont att känna sig så icke-behövd, så ointressant. 
hur hittar man tillbaka till dem man vars uppväxt man delvis har förstört? hur blir jag en syster igen?

har efter en del funderande beslutat mig för att fira nyår med ena systern, hennes kille och vänner. får dock känslan av att det mer är hennes kille som bjöd in mig. hon är avig när jag frågar om praktiska detaljer inför festen. jag är medveten om att jag inte kan ändra på andra, endast på mig själv, och att jag har ansvar för hur jag låter yttre omständigheter påverka mig. jag väljer hur jag ska reagera. men hur låter man bli att tolka det som sägs i tystnad och kroppsspråk? det viktigaste är det som förmedlas i tomrummen mellan orden.

internetabstinens

ja, det är ett lyxproblem. men det är lika irriterande ändå.
internet fungerar inte hemma. suck. har försökt med allt, men jag är ingen datatekniker. universitetets it-support verkar ha tagit ledigt för resten av det här året. en till suck. visst överlever jag utan internet, det blir bara lite tråkigare och i viss mån krångligare. jag är nog lite bekväm av mig. efter visst motstånd mot att bege mig ut igen så packade jag ner datorn och cyklade iväg till universitet där jag nu surfar på deras trådlösa nätverk. kollar ställningarna på penningkontot, köper tågbiljett till stan imorrn och checkar mailen. det viktigaste. det får räcka. märks att det är ledighet, helt öde i lokalerna. mötte bara en indier på väg hem med bollywoodmusiken strömmandes ur pc:n under armen. ska cykla hemåt igen jag också.
det får bli en kväll med bok och tv. träning på att vara närvarande i nuet istället för att försvinna bort i den virituella världen. inget ont som inte för nåt gott med sig...

resande cirkus

nog är jag glad att jag bor i en stad där man kan cykla överallt, och slipper sådant som pendeltågseländen och annan kommunaltrafik. jag verkar dock lyckas med att pricka in mina resor hem till föräldrarna då det är störningar i trafiken, så även denna eftermiddag då jag skulle bege mig hem till uppsala igen. med alla julklappar nedpackade släpade jag med mig två stora och TUNGA väskor på resan, men tänkte att det är lugnt för jag behöver ju endast byta tåg en gång på centralen. ha, trodde jag...
vi kommer inte längre än till farsta förrän de ropar ut att det är växelfel i älvsjö och att vi måste kliva av tåget och ta tunnelbanan in till stan istället. hastar av tillsammans med alla andra och kånkar och drar väskorna i snömodden till tunnelbanan några hundra meter bort. puh! första heatet avklarat. trängs på ett knökfullt tunnelbanetåg den sista biten till centralen. missar första tåget till uppsala som jag hade tänkt hinna till, och det trots att jag hade 20 min marginal. spanar in nästa tåg, som ska gå från spår 18 och stretar till den perrongen. släpa, dra, lyft och kånka. förbannar mig själv för att jag har så mkt packning, varav det mesta är oanvända kläder... att jag aldrig lär mig packa på ett vettigt sätt! efter en del väntan på perrongen plingar det till och vi får veta att det tåget beräknas bli minst 20 min sent. ingen idé att stå kvar där och se när det tåget behagas dyka upp, då är det bättre att ta den vanliga uppsalapendeln. tio minuter tills den avgår. grabbar tag i väskorna för en ny etapp genom hela jäkla centralen längst bort till andra änden. tåget står inne, skönt! äntligen kan jag pusta ut och slå mig ner på ett säte. trodde jag... har bara hunnit ta plats då det plingar i högtalaren och konduktören meddelar att detta tåg ställs in och inte kommer att avgå förrän om ytterligare en timme. istället hänvisar de oss resenärer till tåget som ska komma in på spår 18... jag tror de skojar med mig, jag stod ju för f-n nyss på den perrongen! 7 minuter tills det tåget beräknas avgå, hinner jag inte med det får jag alltså vänta ytterligare en timme. inte en chans. jag rusar av tåget med väskorna på släp tillsammans med x-antal uppretade medresenärer med siktet inställt på perrong 18 och klockan flåsandes i nacken. tillbaka genom hela centralen, denna gång med ännu en högre växel i, som jag inte trodde jag hade. vägrar bli sittandes på centralen en timme till! med orangutangarmar stretar jag upp för trapporna till perrongen en sista gång och tittar på klockan som slår minuten för avgång. in i första bästa vagn, hoppas att det är rätt tåg. dunsar ner på ett säte bredvid en svettig och flåsande medelålders gubbe som sprungit samma gatlopp som jag. 40 min vila innan uppsalas lampor skymtar genom rutorna. tur att stadsbussarna är mer pålitliga, och att jag har en hållplats nära där jag bor. nya krafter när mållinjen närmar sig.
nästa gång ska jag NOGA överväga varenda strumpa i packningen, och kanske önska mig färre julklappar ;)

smärtans riktning

jag tycker att jag är ganska "tålig", har inget emot att se blod, sår, sprutor eller operationer. när en nära anhörig däremot mår dåligt eller har riktigt ont, då är jag inte alls särskilt hårdhudad. jag klarar inte av att se smärtan, det gör så ont även i mig. jag vill så gärna kunna lindra, men kan inget göra. istället håller jag mig undan för att slippa se, slippa känna.
nära relationer innebär starka känslor, såväl glädjefyllda som smärtsamma.

smärtan går också i andra riktningen. det gör ont att bo hemma hos föräldrarna och se hur illa berörd mamma blir av mig och det faktum att jag inte tagit mig ur ätstörningen.

nära relationer gör ont.

nyårsproblemet

så är julafton över för denna gång. jag blickar tillbaka på gårdagen med ett varmt hjärta. glad över att ha fått uppleva en lugn och fridfull jul precis i min smak. jag är väldigt tacksam som har det privilegiet att fira med en kärleksfull familj, god mat och julfrid. långt ifrån alla har de förutsättningarna, och jag tänker att jag någon gång i framtiden ska hjälpa till som frivillig vid ett öppet hus på julafton, dit alla ensamma och hemlösa kan komma och fira jul i gemenskap och värme. ingenting går att ta för givet. jag har det bra just nu. hur livet ser ut om ett, fem eller tio år kan ingen veta.
när julen är över står nyårsafton på tur. jag blev inbjuden av syrran och hennes kille att fira med dem och deras vänner i ett hus utanför stan. lät roligt, jag som sällan firat nyår genom att gå på fest. men så idag fick jag veta att vår gemensamma vän och hennes kille inte kommer, de som jag hade sett som mitt säkra kort bland gästerna. i övrigt är jag inte alls särskilt bekväm eller passar in i syrran och hennes killes umgängeskrets, med  karriärinriktade personer som pluggat tillsammans. när det nu visar sig att det bara är dem, och jag, som ska vara där på nyår känns det inte alls lika lockande. jag är det svarta fåret i gänget. att vara där ett helt dygn, tvingas passa in och försöka vara någon jag inte är känns olustigt. det är precis det jag har så svårt för och som gör att jag tycker att det är ansträngande och krävande att vara social. jag överväger att tacka nej till festen och hellre fira en kravlös nyår på mitt sätt, hur det nu än skulle bli.
jag försöker påminna mig själv om att jag inte är en osocial och misslyckad människa bara för att jag inte är ute och festar som "alla andra". jag trivs visst med att umgås med andra, men med personer som får mig att må bra och som jag känner att jag kan vara mig själv med. jag måste själv välja mina sammanhang.
vad ska ni andra göra på nyår?

God Jul!

En riktigt

GOD JUL

till Er alla

vinterlandskap

solen skymtar mellan molnen, och termometern visar barmhärtiga -7 grader idag. tur att jag inte befinner hemma i uppsala just nu, där de hade -30 inatt. galet kallt! runt - 20 grader går min gräns. ska passa på att gå ut en stund i dagsljuset snart, för om bara någon timme börjar det skymma igen. positivt är dock att det nu vänt och att vi går mot ljusare tider.
gjorde en tur till stallet i förmiddags och hälsade på dem där. märker vad jag saknat det stället när jag kom dit igen. stämningen, lugnet, atmosfären. en varm hästmule. man kan inte få det bästa av alla världar, och det var en av de saker jag fick försaka när jag flyttade. jag tror att jag skulle trivas bra med livet på en gård. jag drömmer om att göra det en dag, helst i ett varmare klimat :) styra över mitt eget liv i större utsträckning, utan att vara fången i dagens samhälles snurrande ekorrhjul med dess villkor och värderingar.
nu en promenad i vinterlandskap och kanske enstaka solstrålar.

dan före dan före dopparedan

dan före dan före dopparedan. väntar på att syster och hennes kille ska komma, så ska vi fira "lilla julafton", om man nu måste kalla det något, med dem. känns rätt bra att dela upp själva julaftonen så här, då blir det inte lika höga krav på att alla ska vara så glada och allt vara så bra just en enda dag. del upp firandet, minska på krav och måsten. en kväll tillsammans med nära och kära, tända ljus, julmat och lugn är allt jag önskar. inget mer.

har inget vettigt att säga, därav den dåliga uppdateringen här på bloggen. då är det bättre att vara tyst. kanske gäller samma sak nu. men ibland behöver jag också försöka skapa lite reda i virrvarret av tankar och känslor hur motigt och omöjligt det än känns. att sätta sig vid tangentbordet eller med en penna i handen kan vara en bra början.
vad är jag rädd för?
jo, att känna.

jullov

en kort stund tänker jag idag ägna åt att vara nöjd med mig själv.

nöjd över att ha tagit mina första 30 p vid universitetet, med gott resultat. jag klarade det, och jag har haft roligt på köpet.
nöjd över att ha tackat ja till spontanlunch på MAX med gisela efter samtalet. hamburgare OCH pommes frites, helt oplanerat. jisses...
är det det som menas att säga JA! till livet? pommes ska ju förresten vara bra fyllekäk, fett och salt. kan lämpa sig efter gårdagens kursavslutning. mår idag lite som jag förtjänar, men jag ska inte klaga. andra har det nog värre. min ovana av "dagen-efter-tillstånd" gör nog sitt till, samt att jag avskyr att känna mig off och kasta bort en dag med att göra ingenting. har dock bokat tvättid så snart ska det bli rena mattor här i lägenheten. välbehövligt.

är mer labil än på länge, med ångesten som sköljer över mig med tätare intervaller än tidigare under hösten. 
livet går vidare, men hur länge orkar man när det gör så ont, så ont, i själen? 

sitter fast

orden sitter fast.
ourskiljbara.
omöjligt att formulera någon mening.
orkar inte tänka en tanke fullt ut.
därav tystnaden härinne.

vad krävs för en framtid?

har hela dagen tänkt att jag ska skriva ett inlägg, men motivationen har inte infunnit sig. inte nu heller, men dagen börjar lida mot sitt slut. den har varit rätt seg, en intetsägande lördag som jag har försökt fylla med diverse aktiviteter för att slippa tänka. har väl funkat si sådär... resultatet av dagen har utåt sett varit bra, särskilt i jämförelse med min korridorgranne som tittade ut i pyjamas vid sex-tiden och meddelade sin närvaro. hon hade tydligen tillbringat hela dan på rummet framför datorn. ja, det är tur att vi alla är olika. nog har jag suttit alldeles för mkt framför datorn jag med idag, men har samtidigt hunnit med en del annat, som storstädning av toalett och kök (vilket inte gjorts så länge jag bott här), dammsugning och städning på mitt eget rum, fixat färdigt alla julkort och lagt dem på lådan samt det jag är riktigt stolt över: bakat mitt första surdegsbröd! och det blev riktigt bra dessutom. det dröjer innan köpebröd hamnar i mitt skafferi igen. ska försöka hålla surdegen vid liv så jag kan baka fler bröd på den framöver. prata lite snällt med den, ge den lagom med vatten, mat och kärlek :)
en dag har många timmar när man är uppe tidigt. lite för många timmar, för mkt tid att tänka på framtiden. grubbla. våndas. oroa mig och låta klumpen i magen växa.
hur mycket kommer jag att klara av i vår? var ska jag lägga ribban?
måste man ha en akademisk utbildning för att ha en framtid?

myntets baksida

nyss hemkommen efter en lång, men trevlig, dag tillsammans med familjen. stolt över min syster, hon är fantastiskt duktig.
nu har myntet vänt sida och helvetet inom mig brutit lös. vad annat kunde jag ha väntat mig?
ångest. förbannad ångest.
jag gömmer mig under täcket.
gonatt.

avund, en skamlig känsla?

bloggandet har legat nere nu i några dagar. jag har haft annat för mig och inte tillbringat särskilt mkt tid framför datorn. en välbehövlig paus med andra ord.
i helgen passade jag på att åka hem till föräldrarna och hälsa på. alltid trevligt med lite miljöombyte.
annars är det plugg som gäller, sista rycket nu innan kursen slutar nästa vecka. herregud, vart har denna termin tagit vägen?? jag hade inte haft något emot att gå några veckor till faktiskt, delvis för att kunna skjuta upp mitt beslut jag måste ta om vad jag ska läsa nästa termin. ena veckan är jag inne på att börja på ssk-programmet ändå, andra veckan så vill jag hellre ta b-kursen. inte kommer jag att bli klokare av att få längre betänketid. jag ska först bolla mina funderingar med utomstående för att få lite perspektiv på det hela, sen fattar jag ett beslut. kan inte vänta in i det sista, jag kommer ändå inte komma ifrån själva beslutet. nu går jag bara omkring och grubblar, får ingen riktig ro.
tidig morgon imorrn då det blir en trip neråt landet till linköping för att vara med när syrran redovisar sitt ex-arbete och därmed tar sin master. det är klart att jag är lite avundsjuk, och önskar att jag också var på hennes plats i livet med en topputbildning i bagaget, nyanställning och stundande lägenhetsköp av nyproducerad lya alldeles utanför tullarna. hon personifierar verkligen den perfekta unga kvinnan på väg ut i det lyckade livet.
ja, man ska inte jämföra sig. jag vet det. men hur lätt är det att inte göra det i mitt fall?
jag är avundsjuk, så är det bara, men absolut utan att missunna henne sin lycka.
det ska i vilket fall bli roligt att få se vad det är för slutstudie hon har gjort, och bland alla andra komplicerade känslor så finns också en stolthet över min syster och vad hon har åstadkommit!

framtidsgrubblerier

framtiden, när kommer den? om 10 år, 1 år, till våren eller redan om en timme? om man inte vet något om framtiden eller när den inträffar, hur ska man då kunna göra upp planer för den?
jag grubblar. mycket. hela dagen har jag haft vårterminen i huvudet och vad jag ska göra med den. ska jag börja på sjuksköterskeprogrammet eller istället läsa b-kursen i hållbar utveckling?
vad kommer att bli bäst ur ett ekonomiskt perspektiv? utbildningsmässigt? kommer jag att orka läsa ett helt program och samtidigt börja i en terapi som jag vet kommer att bli tuff och kräva en hel del av mig? vad vill jag?
det enda jag är på det klara med är att jag vill vara kvar här i uppsala, för här trivs jag bra och är omgiven av betydelsefulla personer. det är min utgångspunkt, men sen då?
jag skulle gärna tänka mig att fortsätta plugga det jag läser nu, både för att det är intressant, stimulerande samt att jag trivs bra med kursarna som jag delvis kommer att fortsätta med i sådana fall. utbildningen är upplagd på ett kreativt och inspirerande sätt, inga monotona föreläsningar att sitta i 6 timmar och lyssna till. ingen korvstoppning av fakta som sen ska tentas av. det är tur, för jag har fortfarande lite svårt med koncentrationen och minnet. istället diskussioner, reflektioner och kritiskt granskande. det har jag lärt mig otroligt mycket på, kunskaper som jag nog kommer att ha bra användning för i framtiden oavsett vad jag kommer att jobba med. så det skulle inte vara bortkastat att fortsätta med det en termin till. en möjlig utbildningsväg som lockar mig mer och mer är att sedan söka till en 2-årig projektledarutbildning, ky, här i uppsala till hösten.
jag är inte längre så säker på att det är just sjuksköterska jag vill bli. jag är inte säker på någonting just nu. jag blir mer och mer tveksam ju mer jag närmar mig beslutet. jag är rädd att det skulle bli för tufft för mig. om jag ska läsa ett program behöver jag gå in för det till 100%, och det innebär automatiskt inget utrymme för någonting annat. har jag dessutom låst mig vid just sjuksköterskeyrket bara för att det är så konkret, jag får en leg titel när jag läst mina tre år och är i princip garanterad arbete om jag är flexibel på arbetsmarknaden. enkelt. ja, kanske. rätt för mig? vet ej.
idag är en grubblardag.
ser framemot att åka hem till föräldrarna i helgen och umgås med dem. gå på julmarknad i hamnen, baka pepparkakor, och gosa med vovven. mys.

http://www.youtube.com/watch?v=LNpv1SCLBMI

köldrekord

1 december. i år har jag ingen adventskalender, vilket jag saknar. brukar annars alltid få någon reklamkalender från ica eller något annat företag. det spelar ingen roll vad det är för kalender, utan det är själva grejen med nedräkningen, att varje morgon få öppna en lucka och följa med i decembers gång som jag tycker om. jag får försöka stanna upp en kort stund varje morgon ändå och känna in denna julmånad. den kommer säkerligen att gå lika fort som resten av hösten gjort.
idag har vi haft köldrekord, - 19 grader i förmiddags och det var garanterat kallare än så under natten. kallt, javisst, men otroligt vackert ute med vintersolen som reflekterade sig i snön. träd täckta av snö och frost. koltrastar som burrat upp sig och kurar bland grenarna eller på en snöfri fläck invid stammen. de får det tufft nu, småfåglarna. tror jag ska köpa en talgboll och försöka hänga upp utanför mitt fönster. alltid trevligt med lite sällskap :)
fokusera på det positiva är vad jag försöker göra nu. klara av kursen. men allt det mörka och svåra lurar under ytan, bubblor som vill upp och brisera i ljuset. skapa oordning, kaos och smärta.
jag kommer aldrig bli fri så länge jag trycker undan dem.

blodet droppar

- 13 grader. gnistrande snö. solsken. vintern i sin vackraste skrud.
men jag förbannar kylan, vilket innebär att näsblodssäsongen är här. mina sköra slemhinnor tål inte riktigt det här klimatet. det konstiga är bara att näsblodet inte kommer när jag är ute och i direkt kontakt med kylan, utan efter flera timmar. kanske lika bra det... hur som helst så är det ett gissel att blöda näsblod, särskilt om det är så svårkoagulerat som för mig. jag blir ju helt handikappad. så lagom roligt när man är i skolan hela dagen och sitter på föreläsning. det är pinsamt att blöda näsblod och sen behöva gå omkring med en tuss i näsan i korridorerna med folk som tittar på en. jobbigt! imorgon gör jag bäst i att ta mig till apoteket och köpa blodstoppande vadd och fixa ihop mitt eget första-hjälpen-kit.
nu är jag iaf hemma igen efter en heldag i skolan. mumsar lussekatter efter helgens julbak. vi var grymt duktiga, lussekatterna är helt klart i klass med mammas! hade den bästa helgen på länge, som gick i julens tecken. adventsgudstjänst i fullsatt domkyrka, julbak med finaste vännen, glögg, pepparkakor, lussekatter, chokladtryfflar (lyckades dock med konststycket att få smeten att skära sig...), julmust, vin och en massa prat. tror att vi tillbringade närmare tio timmar i köket!
nu väntar jag på att blodet ska sluta rinna (vad barbariskt det lät) så jag kan gå ut i köket och fixa morgondagens lunchlåda.

adventstid

vart tar veckorna vägen? det var ju nyss helg, men så är det redan fredag igen. det känns lite olustigt att tiden går så fort. jag hinner inte med. tiden nu från första advent fram till själva julafton är en tid jag gillar. alla förberedelser inför julen med marknader, pyssel, pynt, julmusik och bakning. och tid att umgås tillsammans med nära och kära. december kommer att gå lika fort som hösten har gjort. jag vill krama ur det mesta möjliga av den här tiden, suga åt mig av stämningen. har nu gjort i ordning ljusstaken till på söndag då första ljuset ska brinna. inhandlat glögg och nejlikor att sätta i apelsiner. doftar jul. ser framemot helgen och kvalitetstid tillsammans med helena då vi ska härja i köket med allehanda julbak, gå på julmarknad och adventskonsert. 


slutet på kursen börjar närma sig. vi slutar redan den 17 december då vi startade kursen tidigare än alla andra. jag kommer alltså att ha ett fyra veckors långt jullov. galet! många skulle säkert tycka att det var höjden av lycka. jag är inte lika jublande glad. det faktum att ha hela fyra veckor ledigt stressar mig mer och mer. jag har ingen aning om vad jag ska göra av dem. att vara kvar här i uppsala över jul och nyår, med undantag för juldagarna som jag firar hemma hos föräldrarna, är ingen hit då de flesta kompisarna åker hem på lovet och det blir lite döläge här. jag kan heller inte bo hos föräldrarna hela ledigheten, och i nynäs finns inte särskilt mycket att göra för den delen. jag skulle gärna vilja åka bort någonstans, få lite miljöombyte och hitta på något roligt när jag ändå är ledig. det behöver inte vara långt eller dyrt, bara göra någonting. aktivera mig. jag vet med mig hur dåligt jag mår av att bara gå hemma och dra och inte ha något att ta mig för. jag måste försöka lägga upp en strategi hur jag ska ta mig igenom dessa veckor. tål att funderas på, en sak i taget. nu är jag här och nu.

bra blir det alltid (köpte vacker ram idag)
 

adventspynt

 

nu är ljusstaken iordninggjord och första ljuset väntar på att tändas på söndag

lite julstämning ska jag det väl bli här hemma

mittwoch

inget roligt väder att vara ute i idag. därför sörjde jag inte alltför mycket när jag efter lunchrasten skulle cykla tillbaka till eftermiddagsföreläsning och fick sms på vägen ut genom dörren att den var flyttad till morgondagen. ställde in cykeln i förrådet och gick och ägnade eftermiddagen åt att tvätta och plöja kurslitteratur, med vinden vinandes utanför fönstret. snö är väl ok, men det är värre med blåsten. snö i kombination med blåst är alltså ingen bra kombo. får se om det går att ta sig fram på cykeln imorrn bitti eller om det blir till att traska till skolan. jag har iaf tur som bor nära.
hann med en sväng in på kvarterets second hand butik tidigare idag, där jag fyndade glöggmuggar och en adventsljusstake. här ska pyntas inför advent! återstår att fixa mossa, lite pynt att ha i den och så självaste glöggen förstås. ser framemot helgen som går i julens tema, med bak och julmarknad. kanske blir det en adventsgudstjänst eller julkonsert också. på första advent går startskottet för julmusiken hemma hos mig. korridorgrannen tjuvstartade förra helgen, men det var i tidigaste laget.
sitter här med magknip som jag inte vet hur jag ska bli av med, och inte vet vad den kommer av. dumma mage. ska nog förflytta mig till sängen och horisontalläge, och kanske ge bönderna på tv4 en andra chans. finns inte så mkt annat att välja på på tv, och jag behöver nåt "lättsmält".

förbannade helg

önskar att den här förbannade helgen snart är över. den har gått långsamt, plågsamt långsamt. mörkret lägger sig över stan, klockan är bara fyra men den hade lika gärna kunnat vara tio. då hade jag fått gått och lägga mig, med vetskapen att det snart är måndag.
ensamheten gör ont. alla människor känner sig nog ensamma emellanåt, det är bara att acceptera. jag känner mig ensam, men det är inte liktydigt med att jag är ensam. känslan är jobbig att uthärda, men den går över. bara jag har tålamod och inte kämpar emot. det kommer nya dagar. förhoppningsvis bättre dagar. dagar med mindre smärta.
uppsatsskrivande och bakning har jag försökt distrahera mig med under dagen. det har gått sådär, men brödet blev iaf gott. tomt och ensamt inombords och i korridoren. tittar in i rummen det lyser i, i huset mittemot och undrar om de som sitter där också känner sig lika ensamma som jag?
fan jävla skithelvetes ätstörning!! jag är så förbannad på hur den har påverkat mitt liv, på allt den har berövat mig. förbannad på det faktum att jag sitter här ensam i en studentstad fylld av liv och rörelse. förbannad på att jag inte deltar fullt ut i livet.
jag är verkligen på uruselt humör. vet inte vart jag ska göra av alla de starka känslorna som krigar inombords. jag vill slå, skrika, gråta.
rensa ut skiten.

smaka på soporna

måste bara tipsa om den här dokumentären, en som alla konsumenter bör se och fundera kring...

från  dokument utifrån 2010 på svt

http://svtplay.se/v/2205647/dokument_utifran/smaka_pa_soporna_?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2229464/sb,p103473,1,f,-1

examenspresent till syster

min syster är snart klar med sitt examensarbete och tar då sin master. vi ska fira henne på något sätt efter presentationen, som jag ska försöka hinna vara med på, men vad sjutton ger man i present? ett smycke känns som den vanligaste gåvan och en smula idéfattigt att ge. hon har redan så många smycken att det mest känns som ännu ett i mängden om jag skulle ge henne något sådant. jag vill komma på något mer personligt att ge, samtidigt som det ska vara användbart och ingen förbrukningsvara. 
har ni några idéer? alla förslag tas tacksamt emot :) 

vintervärld

vinter utanför mitt fönster

en blank lördag

fördelen med att vara vaken tidigt är att man hinner med mycket på dagarna. klockan är bara tolv men jag har redan hunnit med att plugga några timmar och varit och handlat. så vad ska jag hitta på resten av denna lördag?
det planerade besöket av släkten blev inställt då snövädret satte stopp för att ge sig ut i trafiken. plan b var att fika med en vän, som tyvärr ligger hemma och kurerar sin förkylning. suddar i kalendern. tomt. känner mig lite ensam. kommer att bli en lång och tung helg om jag inte tar mig för någonting. det blir inte alltid som man tänkt sig, men man får försöka göra något bra av det som är.
jag tar en timme i taget. lägger undan skolarbete för idag, jag har trots allt varit rätt produktiv på morgontimmarna. det är då jag kan koncentrera mig som bäst. blir det uppehåll i snöandet promenerar jag nog ner på stan efter lunch i jakt efter en dörrstopp. snöret, som nu är nödlösningen, håller inte så länge till...
så här med facit i hand inser jag att jag ju hade kunnat åka hem till föräldrarna i helgen, nu när det inte blir något besök och jag fått ganska mycket pluggande gjort redan. men det skulle bli så hade jag inte vetat tidigare. blir nog inte att jag har möjlighet att åka till dem innan jul, för kommande helger är mer uppbokade och intensifieras då slutet på kursen närmar sig. saknar vovven, och min familj betyder mycket för mig. relationer är egentligen det viktigaste här i livet. det gör mig ledsen att se hur resultatet av min destruktiva livsstil har påverkat det området. jag kan bara hoppas på att det är möjligt och jobba hårt för att bygga upp nya, och reparera befintliga relationer.

varmt på fötterna

tillbringar fredagskvällen hemma i eget sällskap. rätt skönt efter en hektisk vecka. sitter här med inpackning i håret, kaffekopp och choklad. tända ljus och virkning i knäet. ska försöka bli klar med mina tofflor nu så att jag kan slänga raggsockorna jag lufsar runt i med stora hål på hälarna. fattar inte hur det kommer sig att jag nöter tofflor i sån rasande takt. jag rör ju mig bara i dem tre meter fram och tillbaka mellan mitt rum och köket, och så toan emellanåt :) inte många steg, men tydligen tillräckligt för att göra hål på dem. eftersom det är lite dragit i den här gamla kåken är sockor eller tofflor på fötterna ett måste den här årstiden. fick ett par duntofflor av mamsen som är mina fötters bästavänner, men duntofflor är inte gjorda för att gå omkring i.
skulle egentligen ha fått besök av faster med man, och farmor imorrn. tyvärr säger väderleken att det ska bli busväder med mera snö, så troligtvis blir det framskjutet till ett annat tillfälle. plan b är lördagsfika med två fina tjejer istället. verkar som att man kurar bäst inomhus imorgon, då allra bäst på ett fik med gott sällskap!
varför ska det alltid vara så uselt tablå på tv på fredagskvällarna?? ingenting att titta på som är värd att kalla underhållning. ska se om internetuppkopplingen är hyfsat snabb så jag kan se nåt på svt play istället. funkar inte kvällstid i vanliga fall då nätet är så upptaget, men en fredagskväll är väl de flesta normala människor ute och roar sig på ett eller annat sätt istället för att sitta hemma framför datorn.
imorgon är en annan dag...

kan det bli bra ändå?

snart ännu en vecka till ända. även fast det är en mörk och tung tid nu så går veckorna fort. dagarna må gå långsamt, men att det redan är fredag igen imorrn förvånar mig. det var ju nyss helg! borde vara ett gott tecken när man tycker att tiden går fort = då har man roligt. vet inte om det stämmer riktigt för min del, snarare att jag har mkt att göra. vill heller inte att tiden ska gå så fort just nu. egentligen skulle jag vilja stanna tiden, "komma ikapp" livet, innan jag går vidare och åldras. men det är tyvärr inte möjligt. jag kan bara acceptera att jag är där jag är, utgå ifrån det och göra det bästa möjliga av nuet. som det är nu så tar jag inte tillvara på livet, lever inte fullt ut. lever inte som jag skulle vilja. jag står med ena benet ute i livet och andra i min ätstörningsbubbla. en svår och krävande balansgång som inte går att hålla särskilt länge. varför tror jag att det skulle vara jobbigare/svårare att ta steget fullt ut i livet, att stå med båda fötterna på samma ställe, istället för att hålla mig kvar i ätstörningen? det är ingen livlina, tvärtom. men för mig har det blivit min livlina, min trygghet. en falsk inbillad trygghet.
jag måste våga tro på att det går att finna en annan trygghet i livet. en trygghet som bottnar i mig själv, och inte i yttre omständigheter som jag tror mig kunna kontrollera.

livet går inte att kontrollera.
det behöver inte kontrolleras.

det blir bra ändå.

uppe i huvudet

jag tänker mycket. lite för mycket ibland. det är nog därför jag tycker om att göra en sån vardaglig syssla som att diska. då får tankarna sväva fritt. på gott och ont.
nu är matlådorna gjorde tills imorgon. en heldag med projektarbete och sedan kvällsföreläsning. planering och framförhållning är mina stöttepelare för en stabil vardag. de flesta människor mår bra av att planering och struktur. det behöver inte vara något negativt med det, jag försöker nyansera mitt tänkande, släppa allt-eller-inget tänket. jag kan skapa en vardag med lite av varje, lite struktur och så lite plats för spontanitet. enklare i teorin än i praktiken.
mitt tänkande sätter många gånger krokben för mig. jag är alldeles för mycket "uppe i huvudet" istället för i kroppen. tänker istället för känner. planerar istället för att handla.
man blir inte fri från en ätstörningen genom att enbart tänka. jag blir aldrig fri och kan leva ett liv som jag önskar såvida jag inte agerar i riktning mot det livet.
agerande skapar dock tankar. hotfulla, smärtsamma och plågsamma sådana. men det är bara tankar. de kan inte skada mig mer än jag redan gör nu genom att stanna kvar på en alldeles för låg vikt.

att falla

jag vet inte vad jag vill, eller vart jag är på väg. känner mig oerhört vilsen.
vad har mitt liv för mening? vad vill jag ska ge mig mening?
hur ska jag staka ut min framtid? vilka begränsningar måste jag ta med i beräkningen? är de reella eller bara självskapade sådana?
jag fastnar i mina egna tankegångar. en labyrint utan utgång, som jag irrar runt i, som tröttar ut mig och gör mig mer och mer uppgiven. mitt huvud är mitt fängelse. var hittar jag nyckeln? eller är det så att jag springer runt runt därinne, stirrandes ner i marken, istället för att stanna upp, lyfta blicken och se efter var det möjligen kan tänkas finnas en utväg?
ju mer stressad jag känner mig desto fortare springer jag där innanför murarna. jag kan helt enkelt inte hantera stress eller krav, oavsett om de är verkliga eller inbillade. men hur ska jag någonsin kunna fungera ute i samhället om jag inte klarar av ett visst mått av stress?
just nu är det skolan som ger mig en konkret stress. sista rycket, mycket att göra med projektarbete och ny uppsats att skriva. kan inte slappna av eller koppla bort det även fast deadline ligger några veckor framåt. har inte ens börjat på all kurslitteratur och skaffat mig en översikt över ämnet. inom mig ekar ord som måste, borde, kämpa.
helst av allt skulle jag bara vilja släppa taget om allt.

falla fritt

när jag får oväntat besök...

lukten av bränt har förföljt mig de senaste dagarna

vad jag längtar efter en egen lägenhet! ibland blir jag smått galen på min korridorgranne. hon har noll koll (vilket hon för övrigt erkänner själv) och inget ordningssinne alls. när hon är, och har varit, i köket råder ett fullständigt kaos. det är mat, grejer, disk och skräp överallt i en salig röra. varenda yta är belamrad med grejer eller matrester. det finns inte en chans för mig att försöka göra i ordning nåt käk till mig därinne då, innan hon har röjt upp (vilket för övrigt brukar ske kl två på natten...). röja upp, i hennes ögon, är alltså att plocka in sakerna i kylskåpet igen och diska. att göra rent allt annat och torka bort allt slabb verkar inte ingå i det. i fredags stank det bränt så fort jag klev innanför dörren. visade sig att hon skulle laga lasagne, men hade lyckats bränna vid två (!) kastruller med bechamelssås. ena kastrullen var ett så svårt fall att enda utvägen var att slänga den. har inte sett någon bränt någonting så totalt som det...
tillbaka till idag. skulle för en stund sen börja fixa middag, i ugnen var det tänkt. efter en stund börjar den nu välbekanta lukten av bränt göra sig påmind, utan att jag satt in nåt i ugnen ännu. när jag öppnar luckan väller röken ut. när jag vädrat ur den ser jag tre stora kolhögar därinne, vad jag gissar mig till vara lasagnesås som runnit över kanten på formen. jippie.... så det blir johanna som får ta hand om en vidbränd ugn (igår var det spisplattorna jag fick rengöra för att undkomma brändlukten) och vädra hela korridoren. mitt humör har sjunkit ganska lågt vid det här laget. inte är den "ansvarige" hemma heller så jag kan ta mig ett snack med henne.
märks det att jag är irriterad??

kvällsföreläsningar och projektarbete

hem en kort sväng för att fylla på energiförrådet innan jag sätter mig på cykeln tillbaka till skolan för dagens kvällsföreläsning. gillar inte kvällsföreläsningar, jag är som minst mottaglig för ny information och kunskap den tiden på dygnet. passar mig inte alls att vi har övervägande sådana slutet av kursen, 2-3 st per vecka. jag är en utpräglad morgonmänniska som fungerar allra bäst på förmiddagen. dagen blir dessutom så lång, när föreläsningen inte ligger förrän på kvällen. jag mår bättre av att ha schemalagda aktiviteter på dagtid istället för att inte fastna i mina egna tankar och ältande. gillar iaf att vi har projektarbetet som löper parallellt just nu, och då jobbar tillsammans med det rätt stor del av den fria tiden. jag behöver en bra mix av ensamtid och umgänge med andra. när jag är tillsammans med andra kan jag koppla bort mig själv och mina problem för en stund, på gott och ont. det är å ena sidan rätt skönt att slippa tänka och känna allt det svåra, men det leder mig inte heller framåt att skjuta problemen åt sidan och låtsas att de inte finns. för det gör de, finns i allra högsta grad. istället slår de tillbaka på mig med full kraft när jag stiger innan för dörren hemma. när jag sitter på mitt rum under lampans sken. när jag stannar upp och reflekterar över livet. mitt liv.
och det är då ångesten är obarmhärtig...

snöyra

som förutspått så kom vintern idag, med besked. det är vitt vitt vitt ute, både på marken och i luften. skottade fram en översnöad cykel efter en heldag i föreläsningssalen och stretade hemåt i snöyran. jag är glad att jag inte bor längre bort från campus än 1 km. det räcker gott och väl till i detta väder! visst är det vackert och mysigt med snö, när det är strålande solsken och snön ligger på marken istället för att yra omkring i snöstorm. nej, nu blir det till att tillbringa resten av kvällen inomhus och försöka få något vettigt gjort.
min bristande motivation och studielust visar sig dock ganska tydligt när jag hamnar här istället... men bara för att det känns motigt, tungt och trögt så kan man inte stanna upp för det. livet måste levas i alla fall. studierna måste fullföljas. jag måste fortsätta äta. jag måste fortsätta sova. jag måste fortsätta leva i livet, istället för vid sidan av det. hur tufft och jobbigt det än kan kännas. för det gör det nu, känns tungt. men som jag skrev i tidigare inlägg är detta något som många upplever, och tar sig igenom. år efter år. den mörka kalla årstiden är ett återkommande fenomen. bara att acceptera och försöka anpassa sig till. finna sina strategier för att hantera. det är bara tre veckor till första advent. ett "delmål" att se till i första hand. längre tidsperspektiv än så behöver jag inte ha i nuläget. det är fullt tillräckligt.
kanske dags för lite plugg nu...

allt ljus på

så var det måndag igen. helgen har känts lång, delvis beroende på att jag haft några slappa dagar efter att ha gjort klart ännu ett delmoment i kursen. skönt att ha haft en helg då jag verkligen kunnat känna mig ledig, utan några måste, borden eller skolrelaterade saker som hänger över mig. nu är det dock slut på "semestern" och vi startade idag upp med sista etappen i kursen. nya böcker att införskaffa, nya moment att att sätta sig in i. samtidigt börjar det dra ihop sig inför projektmässan och vi behöver verkligen lägga på ett kol i vår grupp efter att ha försummat projektet förra veckan till förmån för våra uppsatser.
håglösheten och likgiltligheten har dragit in över mig. jag vet att jag inte är ensam om att gå ner i en grå dimma den här tiden på året. många påverkas av mörkret och upplever denna tid som en av de tyngre. man tappar lust, ork och glädje. så även jag. ingenting känns särskilt kul. ingenting berör mig särskilt mycket. jag känner mig onåbar på ett sätt. levandes innesluten i en tjock gummihinna som inte ens ljudet tar sig igenom. försöker glädja mig åt små saker i tillvaron, som dagens solstrålar reflekterandes i frostklädda löv.
senare ikväll väntar en promenad genom "allt ljus på uppsala" med en vän. jag har hämtat upp termobrallorna från förrådet. det var -7 grader imorse och lär inte bli många grader varmare än så ikväll. imorrn ska det bli vinter enligt väderexperterna. ja, det är trots allt november. bara att gilla läget.
nu är middagens färdig.

ljus i mörkret

när det gör för ont blir det tyst här. inga vettiga meningar kan formuleras.
dagen har bjudit på solskenspromenad, matlagning och ett besök på kyrkogården för att tända ljus. vad mkt folk det var! trodde inte att det skulle vara så busy som det visade sig vara. jag ska gå förbi där nu på kvällen när det blivit mörkt och titta på alla ljus som brinner. en avstickare på vägen hem till H för middag och mys!

måndagslatte

lyxade till mellis på eftermiddagen med en skummad latte. behövde göra någonting för att höja mitt humör för idag är ingen bra dag. ångesten kryper i kroppen, får inte utlopp. önskar att jag kunde gråta. få ur mig allt det som gör så ont, så ont inombords. men det fastnar som en tjock slemmig klump i halsen. ett tryck över bröstet. luften blir trög att andas.
ibland är det bara så jobbigt att leva.
tog mig ändå ut en stund efter lunch när solen tittade fram. gick ner på stan, shoppade en födelsedagspresent till en vän och satte mig en stund på stadsbiblioteket och bläddrade förstrött i några tidningar utan att egentligen bry mig vad som stod. tankarna flipprar fram och tillbaka utan att jag kan fokusera dem. ett flipperspel i kroppen. kan jag inte bara få lite lugn och ro?!
ser mig i spegeln och skräms av min egen spegelbild. hur vågar jag egentligen visa mig ute ibland folk? det är inte så där jag vill uppfattas. det jag ser stämmer inte alls överens med min egen bild av mig själv, varken på insidan eller utsidan.
att jag skulle gå iväg på danskursen ikväll är uteslutet. det är det sista jag har lust med idag. vem vill frivilligt dansa med min glåmiga gestalt? jag hade då inte velat det. vet inte om jag ska fortsätta på dansen överhuvudtaget. visst tycker jag att det i grunden är rätt kul att dansa, men just nu förtas glädjen i dansen av min negativa självuppfattning. om jag skäms över min uppenbarelse och inte trivs i min kropp blir det bara ännu värre när den ställs i centrum som den gör i en pardans.
ge mig ett piller som jag kan ta och sen vakna upp i en normalviktig kropp som jag trivs i!! att det ska vara så jäkla svårt, och en så lång väg, dit. jag kämpar och kämpar, men aldrig tillräckligt. jag tar bara i så att jag står stilla i strömmen. kommer inte framåt.
vad skulle det innebära, rent konkret, för mig att mobilisera viljan och ta kraftigare simtag? hur långt fram är det till målet, där jag sen kan få "pusta ut"?
1 november idag. vart har hösten tagit vägen? snart är det advent, lucia, julafton, januari och så en ny termin med nya beslut att fatta...

sköna söndag

började söndagsmorgonen i sängen med ett avsnitt av "ensam mamma söker". kan inte minnas sist jag tillät mig att stanna kvar och ligga och dra mig i sängen istället för att omedelbart stiga upp när jag vaknar. att bara "lata" mig är lite tabu för mig, något som ger mig oerhört dåligt samvete såvida det inte sker på kvällstid och jag har varit produktiv tidigare på dagen. man hör hur andra människor spenderar sina söndagar med att göra "ingenting", ligga länge och mysa i sängen, kanske se en film för att sen beställa hämtmat framemot eftermiddagen. det är något helt främmande för mig, men onekligen låter det rätt skönt. dock kan jag bara inte se mig framför mig i det scenariot. jag skulle verkligen må dåligt av att tillbringa min söndag på det sättet. visst är vi alla olika, men lite av varje egenskap tror jag vi mår bäst utav. jag behöver helt klart föra in lite mer av orden layed back i min vokabulär. det är ok att inte vara effektiv hela tiden. framför allt är det ok att slappa och ta det lugnt utan att ha behövt göra sig förtjänt av det först. därför behöver jag inte ha dåligt samvete för min start på denna söndag. tvärtom, var det faktiskt rätt skönt att ligga kvar under täcket och småle åt spirande kärlek på tv. vädret uppmuntrar heller inte till att gå ut, då det småduggar och är gråare än gråast. riktigt trist. kollade vädersajten som säger att det ska klarna upp frampå dagen, så då blir det en shoppingtur till ikea med H. behöver inhandla glasburkar att förvara min surkål (som är under tillverkning) i. om jag nu lyckas bättre med den än med mitt surdegsexperiment...

så svårt att kombinera

åh, varför ska det vara så svårt att kombinera ett socialt och aktivt liv med att försöka bli fri från en ätstörning??
dagen har verkligen visat det tydligt. hade inplanerat att följa med en kurskompis hem till henne på födelsedagsfika och ridning eftersom de har gård med hästar. lät jätteskoj, och jag har hållit mig ifrån att banga ur under veckan trots att tankar har kommit och gått att det skulle bli för jobbigt ur flera aspekter och att det vore bättre att jag stannade hemma istället.
vi drog iväg efter förmiddagens föreläsningar, en tur ner på stan och sen bussen ut på landet. vi var väl framme vid tre-tiden och jag hade väl i mitt stilla sinne tänkt att vi med stor sannolikhet skulle fika först och rida sen. men nej, vi drog ut i stallet på en gång och gav oss iväg ut på en tur med hästarna. blev en jättemysig ridtur. vad jag har längtat efter att sitta på hästryggen igen! längtat efter stallmiljön och det lugn det ger mig. lugn och tankefrihet. vi var borta en lång stund, och när vi kom tillbaka var det redan skymning och en titt på klockan visade på strax efter fem. om jag inte redan var lite småhungrig innan vi gav oss av så var det i allafall inget emot nu. så länge vi var ute och red var tankarna och koncentrationen fullt upptagen med det, men nu gjorde sig kroppen och dess behov tydligt hörda. vad jag behövde nu var mat, riktig mat. det började ju närma sig middagstid snarare än fikatid. dock var det fika som gällde. åt av tårtan som bjöds, precis som alla andra, men det kändes långtifrån bra. dels så sjunker humöret och orken i botten när jag inte fyllt på energidepåerna, dels blir det väldigt oroligt inombords när matstrukturen raseras. andra kanske kan klara sig utan mat 6 timmar och sen nöja sig med en tårtbit.
inte jag.
nu är jag hemma igen, trött efter en lång dag med för lite mat. har dock gjort vad jag kunnat för att tillfredsställa kroppen nu, sent omsider.
dagen visar bara så tydligt hur svårt det är för mig att kombinera den sociala delen av livet med att samtidigt försöka ta mig ur ätstörningen. jag behöver struktur, planering och en måltidsordning som inte tål att rubbas alltför mycket. att hävda och stå upp för mina behov istället för att hålla tyst och anpassa mig efter andra är inte en strategi som fungerar längre. jag måste bli bättre på att prioritera mig själv i första hand, istället för att försöka passa in i andras levnadsmönster och livsstilar.
men det är svårt. väldigt svårt. jag har inte talat om min ätstörning för någon här i stan. visst, jag är inte dummare än att jag fattar att folk ser min magra gestalt och själv kan dra slutsatser utifrån det, men det är inget jag själv tar upp och ingen har heller frågat. att då behöva förklara att jag måste äta när andra inte gör det, blir svårt. jag har inte mod nog att göra det.
är lösningen att istället tacka nej till umgänge och stanna hemma och äta mina viktiga måltider eftersom jag uppenbarligen inte klarar av att kombinera dem särskilt bra?
dagen kanske är ett exceptionellt dåligt exempel, en utsatt situation där det inte fanns några som helst möjligheter till alternativ eller nödlösningar. varje gång jag träffar kompisar befinner jag mig ju inte mitt ute på landet med en timmes resväg hem.
nej, vill bara lägga denna dag bakom mig.
istället väljer jag att minnas en väns kloka ord ifrån gårdagskvällen.

trötter

trött tröttare tröttast

kom nyss hem från dagens sista föreläsning. skola hela dagen och nu är hjärnan helt död. orkar inte tänka någon vettig tanke. orkar inte vara social. orkar verkligen inte öppna kurskompendiet och förbereda inför morgondagens seminarium. det får bli ett senare problem.
för tillfället är det enda rimliga att göra att krypa upp i sängen bland mina kuddar och slötitta på tv. det är ju bondeprogrammet senare ikväll. ska även tala om för min nya rumskompis att hon gärna får använda sina hörlurar när hon spelar på sin synth efter kl elva på kvällen...

imorgon är en ny dag

felprioriteringar

känns som att jag ständigt gör felprioriteringar, oavsett vad jag väljer. önskar att det fanns en levnadsmanual för johanna, där det klart och tydligt framgick hur hennes liv skulle levas och vilka val som var de rätta i varje enskild situation. ha, vilket önsketänkande! och kanske ganska trist också, men dock enkelt. känns som att jag missar hela poäng med livet, det där med friheten att själv skapa sitt liv. mig ger det bara ångest.
men att fly in i ätstörningen löser ingenting. ändå så är det lockande. lockar med en falsk "fristad", likt en hägring i horisonten som man aldrig når fram till.

livskvalité för mig

lördagen har bjudit på en blandad kompott av plugg, shopping på ICA maxi och lindex, pallande av äpplen, fönsterpyntande med granris och en mysig eftermiddag på kafé med fina vännen. är det något jag tycker är värt att lägga mina pengar på så är det att gå på restaurang eller kafé med vänner. sitta och prata och umgås över en god måltid. efter att ha nekat mig den delen av livet under så lång tid börjar jag nu förstå dess värde, vad det är som gör att människor allt som oftast umgås över en bit mat/fika. tillsammans med andra är det dessutom lättare för mig att uppskatta mat. mat smakar bättre i sällskap, helt enkelt. att unna mig att äta och fika ute är ett sätt som jag inser ger mig mer livskvalité. jag väljer att lägga pengar på det, hellre än prylar. pengar får inte sitt fulla värde förrän de används.
hade tänkt cykla iväg och lyssna på en gospelkonsert nu ikväll, men bekvämligheten satte stopp för det. det räckte med att jag tittade på termometern i fönstret för att jag skulle bli kvar inomhus istället. tända ljus och duntofflor lockar mer än att sätta mig på cykeln och ge mig ut i mörkret. nu när det blir kallare och kallare ute blir jag samtidigt mer fast hemma. jag avskyr att frysa, och det gör jag så gott som jämt den här årstiden. när jag väl blivit kall tar det evigheter att få upp värmen igen. därför ska det mycket till för att gå utanför dörren på kvällstid. mörkret och kylan tror jag är en isolerande faktor för många människor. vetekudde,tekopp och duntofflor är mina trogna följeslagare den här halvan av året. visst har det en viss mysfaktor, men jag föredrar utan tvekan sommarhalvåret. dock har alla årstider sin tjusning, och jag försöker ta tillvara på det. fick lite sol i ansiktet idag när jag cyklade ner på stan och det får jag nöja mig med. imorgon ska det regna/snöa.

drummel

verkligen inte min eftermiddag. när jag kom hem efter en heldags projektarbete mötte en frän lukt mig i dörren. gick in i köket, och ser att min surdeg som jag startat (första gången jag provat att sätta en surdeg) och placerat på elementskyddet tagit sig ut ur burken. surdeg rinnande nedför elementet, hälften av smeten redan "gräddad". utan att ta fysikens lagar i beaktande ställer jag mig vid diskbänken och öppnar locket....SPLASH!....surdegen exploderar av trycket och sprider sig över halva köket inkl taket. om det luktade illa innan så var det ingenting jämför med nu. bara att sätta igång att försöka torka bort allt smet och klet, vilket tog sin lilla tid. när jag så ska torka vid elementet stöter jag till orkidén som står på fönsterbrädan så att den åker i golvet och jorden sprids över golvet. tur i oturen att krukan var av plåt... så efter skurningen var det dammsugarens tur. som om min fumlighet inte nått sin gräns så lyckas lite senare med att välta omkull den fulla tekoppen när jag ska öppna microluckan (varför varför var jag tvungen att ställa koppen där framför??) så efter dammsugning blev det torkning av golv. dock inte med såpavatten utan grönt te. kanske funkar lika bra? jag drar mig för att vistas i köket mer ikväll, men oundvikligen måste jag stöka runt en sista gång snart och fixa kvällsfika, dock med extrem aktsamhet.
nej, kvällen har inte gått min väg. men vem har sagt att allt ska gå lätt alla gånger? och varför klaga på banaliteter? kanske det behövdes en städning (ja, med största sannolikhet behövs det fortfarande det men det ligger inte endast på min lott...).

dag och natt

det är på kvällen allt kommer över mig. livet drabbar mig. under dagen är det rätt lugnt, då är jag fullt sysselsatt och det finns inget utrymme för djupare tankar eller känslor. men kvällstid är lika med tanketid. mörkret omsluter mig, både bildligt och bokstavligt talat. jag önskar att dagarna endast var ljusa, att så fort det började skymma var det natt och därmed sovtid. jag vill slippa dessa mörka, långa och jobbiga kvällar. skulle jag bara kunna sova fler timmar skulle jag med glädje gå och lägga mig direkt efter middagen, och inte vakna förrän det ljusnade igen. de flesta önskar att dygnet hade fler vakna timmar.

inte jag.

alternativkostnad

väljer att lyssna till kroppen ikväll. att göra ett val innebär automatiskt att välja bort någonting annat. det är det som utgör dess alternativkostnad, dess egentliga värde.
ikväll väljer jag bort folkdansen. jag väljer även bort föreläsningen om fairtrade-kakao i bolivia. istället tillbringar jag kvällen i hemmets lugna vrå, efter en heldag med intensivt projektarbete. det är både psykiskt och fysiskt påfrestande med grupparbete, men väldigt roligt och givande! jag tänder lite ljus i oktobermörkret, äter middag och socialiserar med min nya korridorsgranne. plöjer några sidor i kurslitteraturen men framför allt ägnar jag kvällen åt slappande. det är tillåtet att göra det ibland. jag behöver inte ta tillvara på varje lediga tid, känna att jag gör något produktivt eller sitter med näsan över böckerna för att förbereda mig inför kommande seminarier eller deadlines. jag måste inte alltid vara på väg någonstans. det är tillåtet att bara vara ibland, inte tänka framåt utan stanna upp och njuta av stunden just här, just nu. titta på tulpanerna i höstfärger på nattduksbordet som jag köpte när jag var inne i stan i helgen (dock inte utan dåligt samvete för att jag "slösade" pengar på nåt till mig själv). bläddra lite i ett livsstilsmagasin som legat begravd under pluggböckerna. tillåta mig att sakna vovven en smula.
det är alltför lätt att tro att livet är någonting som väntar längre fram. så står man där en dag, tittar tillbaka på sitt liv och inser att man har glömt bort att leva.
nej, det är inte det jag vill uppleva. jag vill så mycket mer. de åren som gått kan jag inte leva om, men nuet ligger i mina händer.

antiklimax

hade tidigare planerat att gå på konsert för världens barn med lokala band här i stan ikväll, men sen hade jag ingen att gå med så jag skrotade den idén tills några minuter innan det började. då jag såg att jag fått napp på fb om sällskap, några kursare skulle dit som jag kunde hänga på. snabba ryck! på med några anständiga kläder, borsta håret, lite mascara och läppglans och så ut i höstkylan och iväg på cykeln. sen när jag kom ner på stan, visade det sig att det inte var där jag trodde att det skulle vara. snopet! inget mobilnummer till nån av de andra. kände inte för att springa runt på stan med temperaturen nere på nollgraders strecket och försöka leta rätt på var det verkligen skulle äga rum, så det var bara att dra på sig luvan och hoja hem igen... nu sitter jag här, en halvtimme senare igen, efter en vända ner på stan. misslyckat försöka till en social fredagskväll. ja,ja, jag grämer mig inte mer över det men det är så typiskt när jag väl är lite spontan och försöker ta mig ut i uppsalanatten. istället får det bli en kväll framför lite världens barn-gala på tv ist, beroende på hur länge jag står ut (bosse bildoktorn dök precis upp i rutan...). jag är ändå rätt trött efter en effektiv dag bestående av städning, handling, matlagning för att fylla på frysen, färdigskrivande och inlämning av pm och ett givande samtal som ger mig en hel del att reflektera över.

i eftermiddags snöade det för första gången! nu är vintern snart här på riktigt. blandade känslor. inte än, snälla, dröj lite till! låt mig få njuta av hösten ytterligare några veckor. såklart låg den snö som föll inte kvar, dock var det riktigt vitt i luften där ett tag. måste ha varit ett snömoln som kommit ur kurs från sin nordligare bana ;)

nu ska jag krypa upp i sängen med en kopp riktigt kaffe (lindvalls såklart!). vår nya kaffebryggare är ett välkommet tillskott i köket!

bondekärlek

dagarna och veckorna går alldeles för fort nu, jag hinner inte med! vill kunna stanna tiden, ta ett djupt andetag och verkligen njuta av denna korta tid på hösten då träden bär sina vackraste färger och luften är krispig och lättandad, innan det blir för kallt, grått och regnigt. det märks tydligt på mornarna hur snabbt dagens ljusa timmar minskar i antal. nu är det mörkt när jag motvilligt stiger upp.
idag har varit en bra dag, en dag med stor variation men kanske inte lika mycket effektivitet. det beror på hur man värderar vad som är effektivt och värdefullt arbete och vad som inte är det. en röst inom mig tjattrar om att jag inte läst lika mycket kurslitteratur som jag borde ha gjort, inte fått lika mycket skrivet på uppgiften som ska in på fredag. istället har jag ägnat en stor del av eftermiddagen åt fika (hemmagjord variant av äppelpaj med choklad, mumma!) och prat med en fin vän, lite socialiserande med den nya korridorgrannen och ommöblering av mitt rum. blev bättre än innan, mer hemtrevligt och mindre kontorslikt. tack ida, för hjälp och inspiration! själv är jag inte särskilt estetisk av mig, bryr mig mer om funktion än stil och utseende. av ren lathet, eller annan prioritering, har jag inte gjort nåt åt rummet sen jag flyttade in, men fina ljusstakar i inflyttningspresent satte fart på min svaga heminredningsnerv. klart att jag ska ha det fint på min lilla yta!
nej, nu ska jag ägna en timme åt tv-tittande, något som det annars blir väldigt lite av. bonde söker fru är ju lite smågulligt sådär :)
och när det råder torka på den egna kärleksfronten så får jag gotta mig åt andras sprittande känslor!
tids nog kommer väl kärleken in i mitt liv också. kanske jag får ta och skriva till en bonde jag med??

om vänskap

en söndagseftermiddag värt namnet. cykeltur i solsken ner till centrum. kaffe och rocky roads i sällskap med en underbar tjej. tiden bara försvinner, alldeles för fort. har så mycket att prata om. tänkt att man kan trivas så bra i en persons sällskap. ibland spelar tiden, hur länge man känt varandra, ingen som helst roll. vid första mötet är det bara något som klickar, man känner en genuin värme och förståelse stråla ut från den andra. tillsammans med henne känner jag mig totalt avslappnad, fullkomligt accepterad för den jag är. det är så otroligt skönt att uppleva det, en slags frihetskänsla. frihet i att bara vara, och att det är helt ok. det är något relativt nytt för mig. konstigt nog har jag fått den här känslan, den här upplevelsen, tillsammans med människor jag lärt känna via nätet och inte träffat så många gånger i verkliga livet. det har öppnat upp mina ögon för en ny typ av vänskap, riktig och innerlig vänskap. nu är det upp till mig att förvalta den här gåvan och utveckla den. för det krävs det att jag ger mig själv förutsättningar och möjligheterna att utnyttja min fulla potential. i en underviktig kropp går jag bara på halvfart, både mentalt och fysiskt. jag har så mycket mer att ge, och det vill jag kunna få utlopp för, nu! men det är en omöjlighet i det fysiska tillstånd jag nu befinner mig i. det kan jag inte blunda för. det hindret kan jag inte kringgå. det måste jag ta mig igenom.

brödbaket igår blev inte riktigt så lyckat som jag hade hoppats på. mitt tålamod sabbade för mig, jag hade lite bråttom (som vanligt...) och tog ut bröden för tidigt ur ugnen så de blev inte genomgräddade. smakade därför lite deg och en aning för mycket jäst... men, men en lärdom rikare tills nästa brödbak. dock måste jag äta upp denna sats först, här slängs ingen mat. ska försöka rosta dem så kanske de blir lite mer ätbara.

bakterapi

idag är en sån där ensamdag. frivilligt vald eller ej, känslorna pendlar fram och tillbaka. ena stunden kan jag tycka att det rätt skönt att ha hela dagen för mig själv, ingen stress och jag kan förfoga över dagen som jag själv vill. i nästa stund knyts det åt i bröstet, ensamhetskänslan blir stark och obarmhärtig. jag försöker att välja att inte dras med i den och låta den förstöra min dag. den får väl komma då, men jag tänker inte ägna den mer uppmärksamhet än den redan tar.
förmiddagen var jag effektiv och pluggade. fick en hel del gjort vilket betyder att jag lyckats sänka stressnivån över pluggbiten ett snäpp inför kommande vecka. det stör mig att jag ska vara så oerhört stresskänslig!
efter lunch cyklade jag iväg till coop och storhandlade en hel del ekologiskt (pluspoäng till mig). ska bli bättre på det, att prioritera vad jag lägger mina pengar på. bra mat är värt att betala för. resten av eftermiddagen har jag ägnat åt brödbak och städning. nu doftar det ljuvligt av nygräddade frallor som ligger på mitt fönsterbräde och svalnar under bakduken. vad mycket bättre (och förhoppningsvis godare) bakresultatet blir när man vågar använda riktiga ingredienser och följer recepten! det är toppen att ha tillgång till en ugn igen. bakning är en slags terapi. det är lite meditativt att stå där och knåda degen, att skapa någonting med händerna. jag tycker mycket om att baka, och längtar till den dag jag även kan njuta av egna nybakade kanelbullar eller varför inte en kladdkaka. inte bara äta det borta hos någon när det bjuds till fikat.
lördagskvällen tillbringar jag hemma. dock är det inte så här jag vill att mitt liv ska se ut. jag vill ju så mycket mer. hur ska jag någonsin nå dit??

tillfälliga motgångar

just nu vill jag helst av allt bara lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och försvinna från världen. ibland blir det bara för mycket. livet känns för övermäktigt, för svårt. ska det vara så här jobbigt att leva?
småsaker har spätt på mitt redan labila tillstånd. skulle springa in på affären i förmiddags, och i all hast låste jag cykeln med det permanenta låset i bakhjulet jag annars inte använder. en sekund för sent såg jag att det inte satt någon nyckel i... kånkade cykeln hem. letade förtvivlat efter en nyckel utan resultat. kånkade cykeln vidare genom halva stan till en cykelverkstad som tog sig an utmaningen att forcera låset, men han var lite skeptisk verkstadskillen. håll tummarna för att han sågat sig igenom låspinnen tills imorrn när jag återkommer! utan cykel är jag helt handikappad här i stan. dagens strapatser fortsatte med föreläsning och utdelande av skrivuppgifter på det här blocket, samt uppstart av projektarbetet som kommer att löpa parallellt resten av terminen. kändes som att få ett stenblock nedsläppt över en. stress och press. hur ska jag hinna med allt??
tankarna virvlar fram och tillbaka. vilken svag/lat/oduglig människa jag är som inte kan hantera sådana här saker. flera tiotusentals personer studerar på universitet/högskola och fixar det utmärkt samtidigt som de lever ett rikt studentliv. jag kämpar för att hålla mig flytande.
jag är oduglig på att leva, helt enkelt. men vad har jag för val?

ibland känns allt bara så hopplöst. men mitt i allt det svarta finns det små ljusglimtar att istället fästa blicken på. jag har ett trivsamt hem. jag har råd att äta bra mat. jag behöver inte frysa. jag har fina omtänksamma vänner. och framför allt har jag en familj som älskar mig.
det betyder allt.

jagad, av vad?

nyss hemkommen från en fika med en god vän på stan. ett välbehövligt avbrott i hemstudierna, idag har vi inga schemalagda föreläsningar. dock har jag inte fått mycket gjort hemma. har suttit med böckerna framför näsan under förmiddagen, men koncentrationen har lyst med sin frånvaro. läser samma sidor om och om igen utan att ta in vad som faktiskt står. mina tankar är på helt andra håll. de snurrar runt i sitt eget universum, ett kaotiskt universum.
det är oroligt inombords. ett tryck över bröstet som vägrar lätta. en krypande rastlöshet. jag vill fly, men vet inte från vad eller vart jag ska ta vägen. det känns som att någonting jagar mig, en mörk dold skugga som jag inte kan gömma mig för. jag får ingen ro. jag kan inte slappna av.
känner inte alls för att gå iväg på kören ikväll, men jag vet med mig att det är när jag känner så här som jag faktiskt behöver ta mig iväg och göra någonting annat för en stund. inte vara ensam med mina tankar. inte låta dem ta överhanden. istället fortsätta att leva, hur jobbigt det än är. jag kan inte ta en paus ifrån själva livet, hur gärna jag än skulle vilja. jag har försökt, och visst har jag till hälften lyckats, men till vilket pris? jag har bara skjutit problemen framför mig. verkligheten kommer ikapp förr eller senare.
maten står i ugnen. utanför fönstret är solen på väg ner bakom hustaken, men förgyller ännu några minuter lönnens brinnande lövverk.
just nu är det allt.
jag behöver inte göra livet mer komplicerat än så.
här och nu.

närhet och kärlek

ljusen är tända. det ryker ur tekoppen. jag bäddas in i höstmörkret, andas lite lättare. ångestkurvan har passerat sin topp för den här gången. kan man någon gång bli "van" vid ångesten? jag har inte blivit det. den blir inte lättare att hantera för varje gång. jag vet hur den fungerar rent fysiologiskt, men vad hjälper det när förnuftet och logiken sätts ur spel av känslorna?

jag har som sagt haft en bra helg hemma hos föräldrarna, men att det också varit jobbigt kan jag inte bortse ifrån. det är så många känslor som blossar upp, känslor jag helst vill skjuta ifrån mig och inte hantera just nu. känslan av ensamhet. en stark längtan efter närhet och kärlek. att ha någon att älska och som älskar mig för den jag är. för första gången var hela familjen samlas samtidigt, dvs båda mina systrar med sina respektive pojkvänner, jag och så föräldrarna. oundvikligen så kommer jag att känna mig som femte hjulet under vagnen. udda. som jag önskar att jag också hade någon vid min sida. ja, jag är avundsjuk på mina systrar, att de har två så fina pojkvänner. kommer jag någonsin att hitta någon? min största rädsla är att vara ensam resten av livet, att aldrig hitta någon att dela mitt liv med. att aldrig skaffa mig en familj. att aldrig få bli mamma.
satt bredvid en mamma och hennes två småflickor som jag småpratade med på tåget på vägen hem. barn är verkligen så underbara! de får en glömma allt annat för en stund, och vara närvarande i nuet. jag kan inte föreställa mig ett liv utan egna barn. det skulle vara ett halvt liv.
självklart mal oron i bakhuvudet huruvida jag ska ha förstört alla mina chanser att få barn i och med svälten. en tanke som jag försöker hålla så långt ifrån mig som möjligt för att inte falla ner i avgrunden av ältande och självanklagelser. det leder ingen vart.
det som varit kan jag inte göra någonting åt, inte heller framtiden. nuet är det enda som finns.

i nuet finns alla möjligheter

ångesten

jag steker kantareller och lyssnar på "air" av johann sebastian bach. allt för att försöka dämpa ångesten som slog emot mig som en vägg på tåget på vägen hem. har haft en trevlig helg "hemma" hos föräldrarna, men nu kommer alla känslor över mig på en gång. det är roligt att träffas hela familjen, men jag kommer inte ifrån att det rör upp en massa känslor inom mig som jag helst vill lägga locket på. det lyckas sällan, utan kommer efteråt, som nu.
andas. ett ögonblick i sänder.

även detta är övergående

känslor är just bara det, känslor

kommunikation

så var det söndag igen och ännu en vecka till ända. snart är det oktober! hösten går även den fort, och jag att jag måste passa på att ta tillvara på denna vackra årstid. det har jag lyckats rätt väl med idag, då solen visat sig dock utan att värma. höstvindarna viner och får löven att rasa från träden. önskar att de kunde sitta kvar och lysa med sina vackra färger ett tag till. tog först en promenad i ett skogsområde i närheten till mig, där de dessutom hade någon typ av bygdedag med lite loppis och marknadsstånd där jag fyndade en stor tekopp med fat för en tia. sedan tog jag cykeln till stadsparken för att se om jag kunde hitta några kantareller. tyvärr är jag inte den enda som letar svamp i den närmsta skogen som finns till hands i stan, vilket gjorde att resultatet av svampletandet blev klent. några ynka kantareller blev det, som strax ska hamna i stekpannan med en klick smör. mmm, smörstekta kantareller tillsammans med ugnsbakade rotfrukter och kycklingfilé. söndagsmiddag!
igår kom föräldrarna förbi en sväng med lite vinterkläder och skor som jag haft i förrådet hos dem. det börjar bli dags för lite varmare grejer, framför allt mössa och vantar på kvällarna. tog en tur på ikea tillsammans med dem och kom därifrån med en kontorsstol till mig. jag har underbara föräldrar, som alltid ställer upp och stöttar mig på alla tänkbara vis. är jätteglad för stolen, det är sådan skillnad nu att sitta och plugga vid skrivbordet. axlarna och ryggen värker inte efter 10 min längre. jag inser vikten av en ergonomisk arbetsställning! jag försöker samtidigt kontinuerligt jobba med yogaövningarna jag fått som ska stärka ryggen och axelpartiet, så det ska nog bli mindre värk hädanefter.
jag kan inte komma ifrån hur jobbigt det känns att behöva se framför allt mammas frustration, oro och ilska över min situation och min sjukdom. den tar sig uttryck i anklagelser och "tjat" men jag vet att det egentligen inte är adresserat som så. det är snarare jag som mottager henne ord på det viset, men när jag redan från början har en stark självanklagelse som jag försöker att jobba bort så kommer hennes som ytterligare en sten på berget. det hjälper mig inte, tvärtom. samtidigt finns det längre inga ord kvar. ur ett perspektiv tänker jag att vi inte längre borde prata om detta tillsammans något mer, eftersom alla ord redan är sagda. jag vet att lösningen inte är att sopa problem under mattan eller låtsas att de inte existerar, men det är inte riktigt så jag menar. snarare att vi inte kommer längre, att de inte kan stötta mig mer genom våra dialoger. de har aldrig varit särskilt konstruktiva. om vi ska kommunicera i fortsättningen inom det här området tror jag att vi istället behöver övergå till att till största delen använda oss av gester och handling. då syftar jag framför allt på mig själv. att i handling visa dem vad jag menar, vad jag vill och vart jag är på väg.

ord är inget annat än just ord

färgsprakande höstdag

jag har tagit till mig av kloka katarinas ord, och försökt att fokusera på små glädjeämnen under dagen. hösten har visat sig från sin vackra sida, och jag har njutit av en promenad i skogen under lönnar i brandgula toner och med solen i ansiktet. stannat och tittat på fåren i hagen, lammen som växer så fort. tänk om man vore ett får som fick ströva fritt på betesmarker vars huvuduppgift är att hålla landskapet öppet och föra sin ras vidare och bidra till jordens artrikedom. det verkar bra mycket enklare än att vara människa, men vad vet vi om livet som ett får? kanske de också drabbas av ångest och lever ett långt ifrån okomplicerat liv. njae, jag tvekar om det. men vad spelar det för roll nu, när jag har tilldelats ett människoliv. inte ska jag slösa bort den värdefulla tiden med att önska att jag vore någonting annat/någon annanstans.
dumma tankar säger att jag "borde" ha ägnat betydligt mer tid till studierna idag än vad jag gjort. istället för att vara produktiv och nyttig har jag varit ute i solen, druckit kaffe mot en husvägg och läst tidningar, plockat äpplen och gjort yoga och mediterat. sådant som inte riktigt räknas i min värld, men egentligen innehar större värde än studier. sådant som ligger mer i enlighet med mina livsvärderingar. så varför får jag så dåligt samvete när jag gör mer av det? borde det inte vara tvärtom? där krockar återigen de långsiktiga konsekvenserna med de kortsiktiga. där behöver jag bredda mitt tidsperspektiv och sätta in saker i ett större sammanhang och se en helhet, se vad som leder vart.
nu har jag tänt ljus på mitt lilla rum. ute är det redan kolmörkt sedan någon timme tillbaka. vad fort det blir mörkare den här årstiden! men för att återigen vända på det och se det positiva, så betyder det fler tillfällen att tända ljus och mysa under filt med stora koppar te.
tar jag bara en dag, en timme i sänder kommer jag att ta mig igenom även denna psykiska svacka. jag behöver inte låta den få ett större grepp om mig och min tillvaro än vad den redan tar.

det viktigaste är inte hur man har det utan hur man tar det

klyschigt, jag vet, men visst ligger det mycket sanning i det.

perioder av svackor

usch vilken seg och tråkigt dag detta har varit. än är den inte slut, men jag ska i allafall ta mig utanför dörren då vi har kvällsföreläsning. inte särskilt lockande, fast kanske vad jag behöver. efter att ha suttit inne hela dagen och försökt plugga i omgångar, vilket gått mindre bra då koncentrationen lyst med sin frånvaro, är lite social kontakt välkommet. det är verkligen trist att sitta hemma och plugga själv. hade egentligen planerat att sitta på biblioteket istället, men med tanke på att regnet öst ner i princip hela dagen så skrotade jag de planerna. tack och lov verkar ovädret vara på väg att dra förbi nu och det ser lite ljusare ut på himlen lagom till jag ska cykla iväg. kanske jag slipper dra på mig mitt fiskargröna regnställ. skulle verkligen behöva köpa ett nytt, lite snyggare, regnställ. det får hamna på att-köpa-listan, dock är det en rätt trist sak att lägga pengarna på så det hamnar nog en bit ner på prioriteringen. jag får hoppas på en relativt torr höst istället, vilket känns mindre troligt...
idag är verkligen en sån där dag då humöret är i harmoni med vädret. grått ute, grått i sinne. känslor av hopplöshet, håglöshet och missmod fyller mig. just därför gör det mig nog gott att komma iväg och få lite andra intryck och fokusera tankarna på någonting utanför mig själv.

jag märker tydligt att jag är på väg ner i en svacka igen, sådana som kommer och går i perioder och som jag har lärt mig känna igen. dock inte riktigt lärt mig hantera eller acceptera. när de tunga perioderna kommer dras jag med ner i den nedåtgående strömmen, och tappar lätt fotfästet.

när kroppen talar lyssnar man

tecken efter tecken. kroppen talar till mig. jag kan inte välja att bara köra vidare och blunda för det jag inte vill se eller veta av. jag känner så väl igen signalerna och vet vad de betyder. vet var de leder.
jag mår visst inte så bra som jag inbillar mig. kroppen talar sitt tydliga språk. jag har varit med så länge att jag är mer än väl bekant med det stadium jag befinner mig i nu.
som jag pratade med en klok person om, att det i mitt nuvarande fall är så att det fysiska inte hängt med det psykiska i utvecklingen. i viss mån hänger de båda förstås samman, men jag har lagt alldeles för stor vikt vid det mentala och försummat betydelsen av att gå upp till en hälsosam vikt. utan en kropp i balans kommer heller aldrig psyket i balans. och fast jag nu psykiskt mår bättre, känner mig mer levnadsglad och hoppfull så är inte kroppen i samma skick. den mår ärligt talat inte särskilt bra, och det kan jag inte längre blunda för då den börjat protestera högre och högre.
när ska jag inse att kroppen faktiskt är förutsättningen för hela mitt jags existens?? jag kan inte tro att jag kan leva ett liv, som alla andra, i en utmärglad och bräcklig kropp som inte orkar fungera som den ska.
jag behöver omprioritera. livet, studierna och allt däromkring finns kvar. men för att till fullo, och i ett längre hållbarhetsperspektiv, kunna njuta och tillgodogöra mig det måste jag se till att ha en fungerande kropp som orkar föra mig genom livet.
jag möblerar nu om mitt inre rum, och sätter kroppen i centrum för en tid tills den automatiskt får det utrymme och den uppmärksamhet den ständigt behöver och förtjänar.

kontroll, ett ord som säger allt

jag vet inte hur jag ska formulera mig. behöver få ner tankarna på pränt, men orden vill inte komma. inte i någon begriplig ordning i allafall.
jag behöver stanna upp, ta ett steg tillbaka och betrakta min nuvarande situation med lite mer distans. titta på var jag är i livet, på hur jag nu lever och hur det känns. se vad det är som händer, vart jag är på väg. se, inse och sedan välja hur jag ska agera utifrån det. utifrån en objektiv analys av tillvaron, inte den känslomässiga som styr mig just nu. jag går med bindlar för ögonen, lyssnar alltför mycket till känslor som inte är sanna eller speglar verkligheten.
när jag tittar på de senaste veckorna i backspegeln blir det tydligt att jag inte har någon vidare utvecklad simultanförmåga. jag är på väg att göra samma misstag igen. antingen fokuserar jag på att leva i livet, i ett desperat försök att passa in och vara "frisk" som alla andra. eller så stänger jag in mig i min bubbla och lägger all kraft och energi på mat och låser mig i en tillvaro styrd av mattider och matscheman.
nu har jag svängt åt det förra alternativet. alldeles för mycket, inser jag. maten, och vikten av att hålla på mina mellanmål, har kommit i skymundan. det har fått stå tillbaka till förmån för det sociala. för att kombinera dessa två faktorer har för mig alltid varit ett stort gissel. det som jag gång på gång misslyckats med. det är svart eller vitt, antingen så kör jag i ena riktningen på motorvägen eller den motsatta.
hur sjutton ska jag få dessa delar att gå ihop??
jo, inom mig någonstans, om jag stannar upp och lyssna riktigt noga, har jag nog svaret.

kontroll

det handlar om att våga släppa på kontrollen. jag kan inte ha full kontroll om jag ska delta i livets tillsammans med andra. men att ha kvar min inbillade kontroll, och då välja bort relationer och samspel med andra i livets väv, är inte ett liv.
jag kan inte pendla mellan dessa två ytterligheter hur länge som helst. en dag går pendeln ur led. jag behöver hitta jämvikten istället, sakta ner och sträva mot mitten.

hur ser den där gråzonen egentligen ut?
vad innebär den?
och hur stannar jag kvar där och hittar mitt jämviktsläge?

livets gång

tårarna trillar. älskade farfar har gått bort. men det var väntat, han har levt sitt liv och fått vara pigg och klar i huvudet så gott som in i det sista. det bästa som kunde hända var att han fick sluta nu. men det är ledsamt att han är borta, att jag aldrig mer kommer att få träffa honom.
gick förbi kyrkan och skulle tända ett ljus. därinne pågick en stilla gudstjänst. som av en tillfällighet, fast jag inte tror på sådana, höll deltagarna på att tända varsina små ljus att sätta i en sandkrans. jag anslöt mig till dem och lät mitt ljus brinna för farfar. tårarna trillade nedför kinderna, men i kyrkan kändes det tillåtet. ingen som tittade konstigt eller sa någonting. jag satte mig sedan en bit bakom och lyssnade till vacker stilla pianospel. ljuslågan dansade framför mina ögon.
älskade farfar. vila i frid.

nytt handarbetsprojekt

har haft en trevlig eftermiddag tillsammans med fina I. har startat upp ett nytt handarbetsprojekt, då jag börjar bli i akut behov av ett par nya tofflor. har nämligen nött hål på både mina virkade tofflor och nu mina stickade raggsockor. klarar mig inte utan ett par extrasockor/tofflor på fötterna nu när det börjar gå mot kallare tider. det är dragit i gamla kåkar som denna, särskilt på golvet. alltså måste jag sätta lite fart om jag ska få till ett par sockor inom snar framtid! jag är dock dåligt på att ta mig tid att sätta mig med stickning eller virkning här hemma. fastnar oftast i någon hjärndödande aktivitet som surfande på nätet istället. får styra upp lite stick- och virkdejter tillsammans med andra istället tror jag. dessutom är det mycket roligare att snacka skit samtidigt (eller beröra livets stora och svåra frågor)!
börjar få ordentligt ont i ryggen nu när jag suttit böjd över kursböckerna i dryga timmen. jag har inte den mest optimala arbetsställningen vid mitt skrivbord. jag sitter alldeles för lågt i förhållande till bordshöjden och får således dra upp axlarna när jag använder tangentbordet. måste göra nåt åt detta, fixa nån bättre stol eller nån dyna att komma upp lite högre med. jag kan ju inte klaga att jag får ont i rygg och axlar när jag inte gör något åt problemet... ska dock försöka komma igång regelbundet med yogan nu igen, för det gör stor skillnad för musklerna i ryggen. det här med att prioritera min tid behöver jag bli bättre på. jag har tid, men använder den ofta på "fel" sätt.
var för övrigt och förtidsröstade idag. skönt att ha det gjort! nu kan jag lägga allt valsnack åt sidan och med spänning invänta valresultatet.

innovation race

är helt slut i huvudet efter en maratondag med ett projektarbete vi håller på med i två dagar nu. ett innovations race, väldigt spännande och intressant, men också intensivt. det är otroligt lärorikt att få jobba med ett riktigt case och försöka hitta lösningar på aktuella problem i samhället idag, samtidigt som jag lär mig mycket om mig själv i arbetsprocessen i gruppen. jag tycker så mycket om att arbeta i team, där alla bidrar med olika infallsvinklar, egenskaper och kunskaper. jag lär mig ofta mer av att lyssna och lära av andra än genom att plugga fakta i läroböcker, även fast det också behövs såklart.
kom hem och har gjort i ordning matlådan till imorgon. mer än så orkar jag inte känner jag. det tar på krafterna att vara igång och alert i 10 timmar, i princip utan paus. mental utmattning!
ska lägga mig på sängen med senaste numret av damernas värld som hade dykt upp i brevinkastet idag. det är mer lättsmält att bläddra i en tidning än att läsa en bok. kurslitteraturen får jag ta mig an i helgen. det är även kulturnatten här i stan på lördag som jag tänkte gå på. en massa spännande kulturevenemang som alla är helt gratis! toppen :) planerar att gå på något yogapass, teprovning, öppet hus i botaniska trädgårdens växthus och titta på den omtalade victorianäckrosen som endast blommar nattetid samt kanske bob hanssons framträdande på ekocaféet. får se hur mycket som hinns och orkas med.

att ge och ta

min frånvaro här på bloggen den senaste tiden ger mig dåligt samvete. när jag tog upp bloggen igen så var det på villkor att det inte skulle bli ett tvång att skriva. hittills har det heller inte varit det, men nu ser mitt liv lite annorlunda ut än när jag startade. det är något jag är oerhört glad och tacksam över! bloggen har väl fyllt sin funktion, och gör fortfarande i och med att den är ett bra verktyg för att hålla kontakten med fina människor runtom i landet. men mitt eget engagemang har sinat, i af gått ner i en svacka. det är så mycket annat som tar upp min tid nu, det verkliga livet. nog för att den virtuella världen är lika existerande som den fysiska, men jag kan inte till fullo vara närvarande på både plan samtidigt. därav min högst bristfälliga uppdatering här. den tid jag har för "slösurfande" ägnar jag hellre åt att läsa andras inspirerande bloggar, än att skriva själv. känner att jag inte har så mycket att komma med, nästan ett slags prestationsångest. dumt, jag vet! men andra formulerar sig och har så mycket klokare tankar att dela med sig av än vad jag just nu kan få ur mig. därför nöjer jag mig med att med glädje och tacksamhet ta del av andras tankar och vardag. livet är ett givande och tagande. jag tar mer än jag ger för tillfället. så får det vara. tids nog svänger pendeln.
så, nu loggar jag in på bloglovin, fixar en kopp kaffe, och gör kväll för idag med pluggandet. det är en dag imorgon också. en dag som jag förövrigt inte har planerad, mer än att skriva slutfinishen på min fallstudie och skicka in den. sen är dagen blank, men vädret ser lovande ut så jag slår mig nog ner i en park i solen :)

det nalkas val

jag väljer att koppla av framför datorn ikväll istället för att plugga. visst har jag ett berg av böcker och artiklar att ta mig igenom, om jag vill. men just nu vill jag inte det, och då låter jag bli. jag tänker inte driva mig själv rakt in i fördärvet igen som jag alla gånger tidigare gjort när det handlar om att prestera, som i en studiemiljö. jag vill ha tid, ork och plats för så mkt mer här i livet. jag vill kunna njuta av varje dag också, inte bara ha deadline och tentadatum i huvudet och ögonen riktade ner i studielitteraturen. jag siktar endast på att få godkänt i kursen, det räcker gott och väl. jag blir väldigt nöjd med mig själv om jag överhuvudtaget tar mig igenom terminen och har roligt på kuppen. det är en 5:a för mig.
tog en liten sväng i svampskogen efter middagen och kom hem med en karl-johan svamp och några kremlor. inte mycket, men för ett ensamhushåll som mitt så blir det i allafall en god touch till några måltider. torkade några och smörstekte resten som jag sen kan frysa in. hoppas på att hitta trattkantareller senare i höst, ännu lyste de med sin frånvaro i skogen. det har varit för torrt, har jag hört det ryktas om i svampkretsar. lite regn är alltså att önska, nattetid då!
nu har en av tjejerna jag bor tillsammans med kommit hem igen och om någon dag flyttar den sista tjejen in. snart fullt hus med andra ord, men jag tror att det kommer att gå bra att komma överens med dem. har dock inte träffat den sista tjejen, men har via hon som hyr ut rummet i andrahand hört att det ska vara en trevlig person. det kan vara nyttigt att lära sig att bo ihop med andra, med allt vad det för med sig för erfarenheter. jag ser det mest som positivt, då tillvaron här inte blir så ensam när man kommer ny till en stad. kan vara lite skönt med närvaro av andra i huset istället för att bo ensam i en lägenhet. åtminstone så här i början.
första valsedlarna damp ner i brevlådan idag, ifrån moderaterna. jag har ännu inte satt mig in i valet och vet vad jag ska rösta, men någon moderat är jag inte. självklart ska jag utnyttja min demokratiska rättighet att rösta, det ska alla göra i mina ögon. rösta blankt är ett alternativ om man är helt ovetandes om vad man står i politiken. jag ska försöka sätta mig in det snart. än har jag några veckor på mig, valdebatter i tv brukar vara min strategi, även fast det mest är floskler och vallöften som haglar då.

vad är lagom??

bloggen har verkligen hamnat sist på prioriteringslistan denna vecka. den lilla tid jag har haft över på kvällarna framför datorn ägnar jag hellre åt att läsa andras bloggar än att själv skriva. kanske dags för ett eget bidrag nu!
men egentligen borde jag inte sitta här nu heller. har åtskilliga sidor att läsa i kompendiet till måndag, artiklar som jag skulle ha läst tidigare idag men inte gjort. istället har dagen tillbringats i hästmiljö med fina katt, sen framför spisen förberedandes en hel del matlådor inför kommande vecka. lika bra att passa på att ta köket i besittning nu när jag är ensam i lägenheten innan de andra tjejerna kommer tillbaka imorrn. är dock i akut behov av större frysutrymme! ett litet ynka frysfack räcker inte långt i min värld. jag får hålla utkik efter en liten frys till salu på blocket.
veckan har varit intensiv, men nu börjar jag komma ikapp lite med mig själv också. tog mig tid att göra lite yoga/meditation på eftermiddagen, något som lätt prioriteras bort när jag är stressad. tvärtemot vad jag behöver ta mig tid till. just då är det som mest välbehövligt att stanna upp och gå in i mig själv. lyssna in kropp och själ. återigen hitta balansen. jag behöver få in den rutinen här också, även fast pluggandet tar mycket tid.
har varit ute och känt på pulsen på nationslivet med kursarna efter en kvällsföreläsning i torsdags. väldigt trevligt. kommer att bli en riktigt rolig höst, utbudet av nöjen för studenter är som sagt enormt här i uppsala. enormt i mina ögon åtminstone.
jag glömmer lätt bort att jag ännu bara har bott här i drygt en vecka. ur många aspekter känns tiden som förflutit sen dess så mkt längre. jag LEVER och UPPLEVER så mkt mer än jag gjort tidigare. och upplevelser generar positiv energi, kraft och motivation. jag är otålig,vill så mycket, men får inte låta mig dras med i ett snabbare tempo än vad jag mår bra av.

lagom är bäst

vad jag avskyr den frasen...

livets alla delar

det är mycket nu. jag har förberett mig på några intensiva och tuffa veckor så här i början, med alla nya intryck, nya människor och förstås studierna. det märks att det var år och dar sen jag satt i en skolbänk. lite trögstartad att komma in i studietänket igen, måste försöka hitta nån bra studieteknik som kan underlätta lite. att läsa på högskola/universitet är knappast att jämföra med gymnasiestudierna. drunknar i kurslitteraturen. det är nu jag måste sätta mina egna gränser och prioritera. det finns alla möjligheter att köra huvudet rakt in i väggen igen, men det är jag fast besluten att inte göra. jag ska inte gå i samma fälla som tidigare. det finns faktiskt någonting mittemellan. bara titta på hur många människor som läser vidare på högskola. de klarar av det, och de är inte alla några supermänniskor. alltså kommer jag också att fixa det, jag är inte mer dum i huvudet än andra. bara jag lyssnar till mig själv, min kropp och sätter rimliga mål/krav på mig själv så ska det här gå bra. kursen verkar väldigt spännande och intressant och kursarna helt ok i den lilla mån vi har haft tid över att bekanta oss med varandra. det känns bra! mitt mål med den här terminen är inte att prestera några toppbetyg i kursen. det är istället att ta för mig av livet ur alla aspekter och gå ut med godkänt. det räcker mer än väl.
ser framemot slutet av veckans kommande gemensamma aktiviteter utöver föreläsningarna. pubrunda och light-variant av nollning står på agendan. roligt!
nu ska jag återgå till kompendiet med en rad vetenskapliga artiklar om hållbar utveckling. lagom mkt plugg var det....

nu drar det igång

stressnivån sköt i höjden för en liten stund sedan då min dator vägrade att starta. smått panik! utan den är jag helt handikappad, särskilt med tanke på att kursen sätter igång imorgon och jag är helt beroende av den i det arbetet. jag är inte alls särskilt teknisk, så det enda jag kunde göra var att trycka på "power" med jämna mellanrum, slå av strömmen och sen försöka på nytt. efter ett antal försök, och när jag även drog ur musen, då bestämde den sig för att starta helt plötsligt. lättnaden var total! hoppas verkligen att den inte tänker spela mig liknande spratt i framtiden...jag blir lite orolig, den är dessutom inte mer än två månader gammal så det ska inte vara något fel på den (kan man tycka...).

snart har en vecka gått i min nya hemstad. jag har funnit mig väl tillrätta. trivs, och ännu bättre blir det nog när kursen drar igång imorgon. ser med spänning, och en rätt stor portion nervositet, framemot det. att få träffa kursare och mer konkret få information om hur kursen kommer att se ut. nervös för hur jag kommer att klara av universitetsstudier. stress, press och prestationskrav. det gör mig livrädd. känner mig helt lost i denna nya värld.

jag äter och äter ännu mer. har fått en ny motivations-kick i och med flytten och allt det som ligger framför mig. jag är väl medveten om vad som krävs av mig för att jag ska orka med studentlivet och studierna, och jag är till 110% inställd på att klara av det. när jag har ett så tydligt, konkret och närliggande mål går det mycket lättare att motivera mig att äta. äta mer än jag tidigare gjort. äta även när jag inte är hungrig. äta det som jag är sugen på och tycker är gott. äta det som tidigare varit förbjudet. äta för att bygga upp kroppen.
jag vill så mycket, och de sakerna är inte förenliga med en satans ätstörning! därför ger jag blanka f-n i tankarna och tvivlen som skriker i mitt inre och istället gör det jag innerst inne vet leder mig på rätt väg.
jag väljer att följa och lita på min vägledares ord.

tillit