landa i verkligheten

när verkligheten kommer ikapp. då för det ont. förbannat ont.
jag blir så arg på allt som sjukdomen förstör. att den omöjliggör nära relationer. vänskapsrelationer såväl som kärleksrelationer. även om den inte alltid tar sig uttryck så finns den ändå där, med någon slags diffus närvaro. antingen accepterar jag att det här är villkoren som gäller om jag ska leva med den, eller så gör jag mig av med den fullt ut.
om jag inte vill bli ensam för resten av mitt liv så finns det bara ett alternativ. det som gör ont är att jag inte idag kan vara där jag önskar att jag vore. tiden är en faktor jag måste ta hänsyn till, men som jag till viss del kan påverka. jag kan inte göra mig av med ätstörningen på en vecka, på en månad. men det behöver heller inte ta år.
jag landade i verkligheten idag med en smäll. tvingades inse faktum. tvingas ta konsekvenserna som ett liv med en ätstörning ger.

ensamhet.

för anorexin är inget sällskap, ingen vän.
jag kan inget annat göra än att acceptera situationen som den är nu. däremot kämpa för att komma dit jag vill. snart.