blodet droppar

- 13 grader. gnistrande snö. solsken. vintern i sin vackraste skrud.
men jag förbannar kylan, vilket innebär att näsblodssäsongen är här. mina sköra slemhinnor tål inte riktigt det här klimatet. det konstiga är bara att näsblodet inte kommer när jag är ute och i direkt kontakt med kylan, utan efter flera timmar. kanske lika bra det... hur som helst så är det ett gissel att blöda näsblod, särskilt om det är så svårkoagulerat som för mig. jag blir ju helt handikappad. så lagom roligt när man är i skolan hela dagen och sitter på föreläsning. det är pinsamt att blöda näsblod och sen behöva gå omkring med en tuss i näsan i korridorerna med folk som tittar på en. jobbigt! imorgon gör jag bäst i att ta mig till apoteket och köpa blodstoppande vadd och fixa ihop mitt eget första-hjälpen-kit.
nu är jag iaf hemma igen efter en heldag i skolan. mumsar lussekatter efter helgens julbak. vi var grymt duktiga, lussekatterna är helt klart i klass med mammas! hade den bästa helgen på länge, som gick i julens tecken. adventsgudstjänst i fullsatt domkyrka, julbak med finaste vännen, glögg, pepparkakor, lussekatter, chokladtryfflar (lyckades dock med konststycket att få smeten att skära sig...), julmust, vin och en massa prat. tror att vi tillbringade närmare tio timmar i köket!
nu väntar jag på att blodet ska sluta rinna (vad barbariskt det lät) så jag kan gå ut i köket och fixa morgondagens lunchlåda.

adventstid

vart tar veckorna vägen? det var ju nyss helg, men så är det redan fredag igen. det känns lite olustigt att tiden går så fort. jag hinner inte med. tiden nu från första advent fram till själva julafton är en tid jag gillar. alla förberedelser inför julen med marknader, pyssel, pynt, julmusik och bakning. och tid att umgås tillsammans med nära och kära. december kommer att gå lika fort som hösten har gjort. jag vill krama ur det mesta möjliga av den här tiden, suga åt mig av stämningen. har nu gjort i ordning ljusstaken till på söndag då första ljuset ska brinna. inhandlat glögg och nejlikor att sätta i apelsiner. doftar jul. ser framemot helgen och kvalitetstid tillsammans med helena då vi ska härja i köket med allehanda julbak, gå på julmarknad och adventskonsert. 


slutet på kursen börjar närma sig. vi slutar redan den 17 december då vi startade kursen tidigare än alla andra. jag kommer alltså att ha ett fyra veckors långt jullov. galet! många skulle säkert tycka att det var höjden av lycka. jag är inte lika jublande glad. det faktum att ha hela fyra veckor ledigt stressar mig mer och mer. jag har ingen aning om vad jag ska göra av dem. att vara kvar här i uppsala över jul och nyår, med undantag för juldagarna som jag firar hemma hos föräldrarna, är ingen hit då de flesta kompisarna åker hem på lovet och det blir lite döläge här. jag kan heller inte bo hos föräldrarna hela ledigheten, och i nynäs finns inte särskilt mycket att göra för den delen. jag skulle gärna vilja åka bort någonstans, få lite miljöombyte och hitta på något roligt när jag ändå är ledig. det behöver inte vara långt eller dyrt, bara göra någonting. aktivera mig. jag vet med mig hur dåligt jag mår av att bara gå hemma och dra och inte ha något att ta mig för. jag måste försöka lägga upp en strategi hur jag ska ta mig igenom dessa veckor. tål att funderas på, en sak i taget. nu är jag här och nu.

bra blir det alltid (köpte vacker ram idag)
 

adventspynt

 

nu är ljusstaken iordninggjord och första ljuset väntar på att tändas på söndag

lite julstämning ska jag det väl bli här hemma

mittwoch

inget roligt väder att vara ute i idag. därför sörjde jag inte alltför mycket när jag efter lunchrasten skulle cykla tillbaka till eftermiddagsföreläsning och fick sms på vägen ut genom dörren att den var flyttad till morgondagen. ställde in cykeln i förrådet och gick och ägnade eftermiddagen åt att tvätta och plöja kurslitteratur, med vinden vinandes utanför fönstret. snö är väl ok, men det är värre med blåsten. snö i kombination med blåst är alltså ingen bra kombo. får se om det går att ta sig fram på cykeln imorrn bitti eller om det blir till att traska till skolan. jag har iaf tur som bor nära.
hann med en sväng in på kvarterets second hand butik tidigare idag, där jag fyndade glöggmuggar och en adventsljusstake. här ska pyntas inför advent! återstår att fixa mossa, lite pynt att ha i den och så självaste glöggen förstås. ser framemot helgen som går i julens tema, med bak och julmarknad. kanske blir det en adventsgudstjänst eller julkonsert också. på första advent går startskottet för julmusiken hemma hos mig. korridorgrannen tjuvstartade förra helgen, men det var i tidigaste laget.
sitter här med magknip som jag inte vet hur jag ska bli av med, och inte vet vad den kommer av. dumma mage. ska nog förflytta mig till sängen och horisontalläge, och kanske ge bönderna på tv4 en andra chans. finns inte så mkt annat att välja på på tv, och jag behöver nåt "lättsmält".

förbannade helg

önskar att den här förbannade helgen snart är över. den har gått långsamt, plågsamt långsamt. mörkret lägger sig över stan, klockan är bara fyra men den hade lika gärna kunnat vara tio. då hade jag fått gått och lägga mig, med vetskapen att det snart är måndag.
ensamheten gör ont. alla människor känner sig nog ensamma emellanåt, det är bara att acceptera. jag känner mig ensam, men det är inte liktydigt med att jag är ensam. känslan är jobbig att uthärda, men den går över. bara jag har tålamod och inte kämpar emot. det kommer nya dagar. förhoppningsvis bättre dagar. dagar med mindre smärta.
uppsatsskrivande och bakning har jag försökt distrahera mig med under dagen. det har gått sådär, men brödet blev iaf gott. tomt och ensamt inombords och i korridoren. tittar in i rummen det lyser i, i huset mittemot och undrar om de som sitter där också känner sig lika ensamma som jag?
fan jävla skithelvetes ätstörning!! jag är så förbannad på hur den har påverkat mitt liv, på allt den har berövat mig. förbannad på det faktum att jag sitter här ensam i en studentstad fylld av liv och rörelse. förbannad på att jag inte deltar fullt ut i livet.
jag är verkligen på uruselt humör. vet inte vart jag ska göra av alla de starka känslorna som krigar inombords. jag vill slå, skrika, gråta.
rensa ut skiten.

smaka på soporna

måste bara tipsa om den här dokumentären, en som alla konsumenter bör se och fundera kring...

från  dokument utifrån 2010 på svt

http://svtplay.se/v/2205647/dokument_utifran/smaka_pa_soporna_?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2229464/sb,p103473,1,f,-1

examenspresent till syster

min syster är snart klar med sitt examensarbete och tar då sin master. vi ska fira henne på något sätt efter presentationen, som jag ska försöka hinna vara med på, men vad sjutton ger man i present? ett smycke känns som den vanligaste gåvan och en smula idéfattigt att ge. hon har redan så många smycken att det mest känns som ännu ett i mängden om jag skulle ge henne något sådant. jag vill komma på något mer personligt att ge, samtidigt som det ska vara användbart och ingen förbrukningsvara. 
har ni några idéer? alla förslag tas tacksamt emot :) 

vintervärld

vinter utanför mitt fönster

en blank lördag

fördelen med att vara vaken tidigt är att man hinner med mycket på dagarna. klockan är bara tolv men jag har redan hunnit med att plugga några timmar och varit och handlat. så vad ska jag hitta på resten av denna lördag?
det planerade besöket av släkten blev inställt då snövädret satte stopp för att ge sig ut i trafiken. plan b var att fika med en vän, som tyvärr ligger hemma och kurerar sin förkylning. suddar i kalendern. tomt. känner mig lite ensam. kommer att bli en lång och tung helg om jag inte tar mig för någonting. det blir inte alltid som man tänkt sig, men man får försöka göra något bra av det som är.
jag tar en timme i taget. lägger undan skolarbete för idag, jag har trots allt varit rätt produktiv på morgontimmarna. det är då jag kan koncentrera mig som bäst. blir det uppehåll i snöandet promenerar jag nog ner på stan efter lunch i jakt efter en dörrstopp. snöret, som nu är nödlösningen, håller inte så länge till...
så här med facit i hand inser jag att jag ju hade kunnat åka hem till föräldrarna i helgen, nu när det inte blir något besök och jag fått ganska mycket pluggande gjort redan. men det skulle bli så hade jag inte vetat tidigare. blir nog inte att jag har möjlighet att åka till dem innan jul, för kommande helger är mer uppbokade och intensifieras då slutet på kursen närmar sig. saknar vovven, och min familj betyder mycket för mig. relationer är egentligen det viktigaste här i livet. det gör mig ledsen att se hur resultatet av min destruktiva livsstil har påverkat det området. jag kan bara hoppas på att det är möjligt och jobba hårt för att bygga upp nya, och reparera befintliga relationer.

varmt på fötterna

tillbringar fredagskvällen hemma i eget sällskap. rätt skönt efter en hektisk vecka. sitter här med inpackning i håret, kaffekopp och choklad. tända ljus och virkning i knäet. ska försöka bli klar med mina tofflor nu så att jag kan slänga raggsockorna jag lufsar runt i med stora hål på hälarna. fattar inte hur det kommer sig att jag nöter tofflor i sån rasande takt. jag rör ju mig bara i dem tre meter fram och tillbaka mellan mitt rum och köket, och så toan emellanåt :) inte många steg, men tydligen tillräckligt för att göra hål på dem. eftersom det är lite dragit i den här gamla kåken är sockor eller tofflor på fötterna ett måste den här årstiden. fick ett par duntofflor av mamsen som är mina fötters bästavänner, men duntofflor är inte gjorda för att gå omkring i.
skulle egentligen ha fått besök av faster med man, och farmor imorrn. tyvärr säger väderleken att det ska bli busväder med mera snö, så troligtvis blir det framskjutet till ett annat tillfälle. plan b är lördagsfika med två fina tjejer istället. verkar som att man kurar bäst inomhus imorgon, då allra bäst på ett fik med gott sällskap!
varför ska det alltid vara så uselt tablå på tv på fredagskvällarna?? ingenting att titta på som är värd att kalla underhållning. ska se om internetuppkopplingen är hyfsat snabb så jag kan se nåt på svt play istället. funkar inte kvällstid i vanliga fall då nätet är så upptaget, men en fredagskväll är väl de flesta normala människor ute och roar sig på ett eller annat sätt istället för att sitta hemma framför datorn.
imorgon är en annan dag...

kan det bli bra ändå?

snart ännu en vecka till ända. även fast det är en mörk och tung tid nu så går veckorna fort. dagarna må gå långsamt, men att det redan är fredag igen imorrn förvånar mig. det var ju nyss helg! borde vara ett gott tecken när man tycker att tiden går fort = då har man roligt. vet inte om det stämmer riktigt för min del, snarare att jag har mkt att göra. vill heller inte att tiden ska gå så fort just nu. egentligen skulle jag vilja stanna tiden, "komma ikapp" livet, innan jag går vidare och åldras. men det är tyvärr inte möjligt. jag kan bara acceptera att jag är där jag är, utgå ifrån det och göra det bästa möjliga av nuet. som det är nu så tar jag inte tillvara på livet, lever inte fullt ut. lever inte som jag skulle vilja. jag står med ena benet ute i livet och andra i min ätstörningsbubbla. en svår och krävande balansgång som inte går att hålla särskilt länge. varför tror jag att det skulle vara jobbigare/svårare att ta steget fullt ut i livet, att stå med båda fötterna på samma ställe, istället för att hålla mig kvar i ätstörningen? det är ingen livlina, tvärtom. men för mig har det blivit min livlina, min trygghet. en falsk inbillad trygghet.
jag måste våga tro på att det går att finna en annan trygghet i livet. en trygghet som bottnar i mig själv, och inte i yttre omständigheter som jag tror mig kunna kontrollera.

livet går inte att kontrollera.
det behöver inte kontrolleras.

det blir bra ändå.

uppe i huvudet

jag tänker mycket. lite för mycket ibland. det är nog därför jag tycker om att göra en sån vardaglig syssla som att diska. då får tankarna sväva fritt. på gott och ont.
nu är matlådorna gjorde tills imorgon. en heldag med projektarbete och sedan kvällsföreläsning. planering och framförhållning är mina stöttepelare för en stabil vardag. de flesta människor mår bra av att planering och struktur. det behöver inte vara något negativt med det, jag försöker nyansera mitt tänkande, släppa allt-eller-inget tänket. jag kan skapa en vardag med lite av varje, lite struktur och så lite plats för spontanitet. enklare i teorin än i praktiken.
mitt tänkande sätter många gånger krokben för mig. jag är alldeles för mycket "uppe i huvudet" istället för i kroppen. tänker istället för känner. planerar istället för att handla.
man blir inte fri från en ätstörningen genom att enbart tänka. jag blir aldrig fri och kan leva ett liv som jag önskar såvida jag inte agerar i riktning mot det livet.
agerande skapar dock tankar. hotfulla, smärtsamma och plågsamma sådana. men det är bara tankar. de kan inte skada mig mer än jag redan gör nu genom att stanna kvar på en alldeles för låg vikt.

att falla

jag vet inte vad jag vill, eller vart jag är på väg. känner mig oerhört vilsen.
vad har mitt liv för mening? vad vill jag ska ge mig mening?
hur ska jag staka ut min framtid? vilka begränsningar måste jag ta med i beräkningen? är de reella eller bara självskapade sådana?
jag fastnar i mina egna tankegångar. en labyrint utan utgång, som jag irrar runt i, som tröttar ut mig och gör mig mer och mer uppgiven. mitt huvud är mitt fängelse. var hittar jag nyckeln? eller är det så att jag springer runt runt därinne, stirrandes ner i marken, istället för att stanna upp, lyfta blicken och se efter var det möjligen kan tänkas finnas en utväg?
ju mer stressad jag känner mig desto fortare springer jag där innanför murarna. jag kan helt enkelt inte hantera stress eller krav, oavsett om de är verkliga eller inbillade. men hur ska jag någonsin kunna fungera ute i samhället om jag inte klarar av ett visst mått av stress?
just nu är det skolan som ger mig en konkret stress. sista rycket, mycket att göra med projektarbete och ny uppsats att skriva. kan inte slappna av eller koppla bort det även fast deadline ligger några veckor framåt. har inte ens börjat på all kurslitteratur och skaffat mig en översikt över ämnet. inom mig ekar ord som måste, borde, kämpa.
helst av allt skulle jag bara vilja släppa taget om allt.

falla fritt

när jag får oväntat besök...

lukten av bränt har förföljt mig de senaste dagarna

vad jag längtar efter en egen lägenhet! ibland blir jag smått galen på min korridorgranne. hon har noll koll (vilket hon för övrigt erkänner själv) och inget ordningssinne alls. när hon är, och har varit, i köket råder ett fullständigt kaos. det är mat, grejer, disk och skräp överallt i en salig röra. varenda yta är belamrad med grejer eller matrester. det finns inte en chans för mig att försöka göra i ordning nåt käk till mig därinne då, innan hon har röjt upp (vilket för övrigt brukar ske kl två på natten...). röja upp, i hennes ögon, är alltså att plocka in sakerna i kylskåpet igen och diska. att göra rent allt annat och torka bort allt slabb verkar inte ingå i det. i fredags stank det bränt så fort jag klev innanför dörren. visade sig att hon skulle laga lasagne, men hade lyckats bränna vid två (!) kastruller med bechamelssås. ena kastrullen var ett så svårt fall att enda utvägen var att slänga den. har inte sett någon bränt någonting så totalt som det...
tillbaka till idag. skulle för en stund sen börja fixa middag, i ugnen var det tänkt. efter en stund börjar den nu välbekanta lukten av bränt göra sig påmind, utan att jag satt in nåt i ugnen ännu. när jag öppnar luckan väller röken ut. när jag vädrat ur den ser jag tre stora kolhögar därinne, vad jag gissar mig till vara lasagnesås som runnit över kanten på formen. jippie.... så det blir johanna som får ta hand om en vidbränd ugn (igår var det spisplattorna jag fick rengöra för att undkomma brändlukten) och vädra hela korridoren. mitt humör har sjunkit ganska lågt vid det här laget. inte är den "ansvarige" hemma heller så jag kan ta mig ett snack med henne.
märks det att jag är irriterad??

kvällsföreläsningar och projektarbete

hem en kort sväng för att fylla på energiförrådet innan jag sätter mig på cykeln tillbaka till skolan för dagens kvällsföreläsning. gillar inte kvällsföreläsningar, jag är som minst mottaglig för ny information och kunskap den tiden på dygnet. passar mig inte alls att vi har övervägande sådana slutet av kursen, 2-3 st per vecka. jag är en utpräglad morgonmänniska som fungerar allra bäst på förmiddagen. dagen blir dessutom så lång, när föreläsningen inte ligger förrän på kvällen. jag mår bättre av att ha schemalagda aktiviteter på dagtid istället för att inte fastna i mina egna tankar och ältande. gillar iaf att vi har projektarbetet som löper parallellt just nu, och då jobbar tillsammans med det rätt stor del av den fria tiden. jag behöver en bra mix av ensamtid och umgänge med andra. när jag är tillsammans med andra kan jag koppla bort mig själv och mina problem för en stund, på gott och ont. det är å ena sidan rätt skönt att slippa tänka och känna allt det svåra, men det leder mig inte heller framåt att skjuta problemen åt sidan och låtsas att de inte finns. för det gör de, finns i allra högsta grad. istället slår de tillbaka på mig med full kraft när jag stiger innan för dörren hemma. när jag sitter på mitt rum under lampans sken. när jag stannar upp och reflekterar över livet. mitt liv.
och det är då ångesten är obarmhärtig...

snöyra

som förutspått så kom vintern idag, med besked. det är vitt vitt vitt ute, både på marken och i luften. skottade fram en översnöad cykel efter en heldag i föreläsningssalen och stretade hemåt i snöyran. jag är glad att jag inte bor längre bort från campus än 1 km. det räcker gott och väl till i detta väder! visst är det vackert och mysigt med snö, när det är strålande solsken och snön ligger på marken istället för att yra omkring i snöstorm. nej, nu blir det till att tillbringa resten av kvällen inomhus och försöka få något vettigt gjort.
min bristande motivation och studielust visar sig dock ganska tydligt när jag hamnar här istället... men bara för att det känns motigt, tungt och trögt så kan man inte stanna upp för det. livet måste levas i alla fall. studierna måste fullföljas. jag måste fortsätta äta. jag måste fortsätta sova. jag måste fortsätta leva i livet, istället för vid sidan av det. hur tufft och jobbigt det än kan kännas. för det gör det nu, känns tungt. men som jag skrev i tidigare inlägg är detta något som många upplever, och tar sig igenom. år efter år. den mörka kalla årstiden är ett återkommande fenomen. bara att acceptera och försöka anpassa sig till. finna sina strategier för att hantera. det är bara tre veckor till första advent. ett "delmål" att se till i första hand. längre tidsperspektiv än så behöver jag inte ha i nuläget. det är fullt tillräckligt.
kanske dags för lite plugg nu...

allt ljus på

så var det måndag igen. helgen har känts lång, delvis beroende på att jag haft några slappa dagar efter att ha gjort klart ännu ett delmoment i kursen. skönt att ha haft en helg då jag verkligen kunnat känna mig ledig, utan några måste, borden eller skolrelaterade saker som hänger över mig. nu är det dock slut på "semestern" och vi startade idag upp med sista etappen i kursen. nya böcker att införskaffa, nya moment att att sätta sig in i. samtidigt börjar det dra ihop sig inför projektmässan och vi behöver verkligen lägga på ett kol i vår grupp efter att ha försummat projektet förra veckan till förmån för våra uppsatser.
håglösheten och likgiltligheten har dragit in över mig. jag vet att jag inte är ensam om att gå ner i en grå dimma den här tiden på året. många påverkas av mörkret och upplever denna tid som en av de tyngre. man tappar lust, ork och glädje. så även jag. ingenting känns särskilt kul. ingenting berör mig särskilt mycket. jag känner mig onåbar på ett sätt. levandes innesluten i en tjock gummihinna som inte ens ljudet tar sig igenom. försöker glädja mig åt små saker i tillvaron, som dagens solstrålar reflekterandes i frostklädda löv.
senare ikväll väntar en promenad genom "allt ljus på uppsala" med en vän. jag har hämtat upp termobrallorna från förrådet. det var -7 grader imorse och lär inte bli många grader varmare än så ikväll. imorrn ska det bli vinter enligt väderexperterna. ja, det är trots allt november. bara att gilla läget.
nu är middagens färdig.

ljus i mörkret

när det gör för ont blir det tyst här. inga vettiga meningar kan formuleras.
dagen har bjudit på solskenspromenad, matlagning och ett besök på kyrkogården för att tända ljus. vad mkt folk det var! trodde inte att det skulle vara så busy som det visade sig vara. jag ska gå förbi där nu på kvällen när det blivit mörkt och titta på alla ljus som brinner. en avstickare på vägen hem till H för middag och mys!

måndagslatte

lyxade till mellis på eftermiddagen med en skummad latte. behövde göra någonting för att höja mitt humör för idag är ingen bra dag. ångesten kryper i kroppen, får inte utlopp. önskar att jag kunde gråta. få ur mig allt det som gör så ont, så ont inombords. men det fastnar som en tjock slemmig klump i halsen. ett tryck över bröstet. luften blir trög att andas.
ibland är det bara så jobbigt att leva.
tog mig ändå ut en stund efter lunch när solen tittade fram. gick ner på stan, shoppade en födelsedagspresent till en vän och satte mig en stund på stadsbiblioteket och bläddrade förstrött i några tidningar utan att egentligen bry mig vad som stod. tankarna flipprar fram och tillbaka utan att jag kan fokusera dem. ett flipperspel i kroppen. kan jag inte bara få lite lugn och ro?!
ser mig i spegeln och skräms av min egen spegelbild. hur vågar jag egentligen visa mig ute ibland folk? det är inte så där jag vill uppfattas. det jag ser stämmer inte alls överens med min egen bild av mig själv, varken på insidan eller utsidan.
att jag skulle gå iväg på danskursen ikväll är uteslutet. det är det sista jag har lust med idag. vem vill frivilligt dansa med min glåmiga gestalt? jag hade då inte velat det. vet inte om jag ska fortsätta på dansen överhuvudtaget. visst tycker jag att det i grunden är rätt kul att dansa, men just nu förtas glädjen i dansen av min negativa självuppfattning. om jag skäms över min uppenbarelse och inte trivs i min kropp blir det bara ännu värre när den ställs i centrum som den gör i en pardans.
ge mig ett piller som jag kan ta och sen vakna upp i en normalviktig kropp som jag trivs i!! att det ska vara så jäkla svårt, och en så lång väg, dit. jag kämpar och kämpar, men aldrig tillräckligt. jag tar bara i så att jag står stilla i strömmen. kommer inte framåt.
vad skulle det innebära, rent konkret, för mig att mobilisera viljan och ta kraftigare simtag? hur långt fram är det till målet, där jag sen kan få "pusta ut"?
1 november idag. vart har hösten tagit vägen? snart är det advent, lucia, julafton, januari och så en ny termin med nya beslut att fatta...