Jag fixar nya flyttkartonger och då drar flyttcirkusen igång igen. Om vädret imorrn inte blir lika fint som idag så blir det till att vara inne och börja packa ner alla mina prylar och kläder som jag för inte alltför länge sedan packade upp. Ja, ja det ska kännas att göra misstag. Kosta på både ekonomiskt, fysiskt och mentalt. Men så är det väl för att avskräcka en för att göra dem igen och förhoppningsvis tänka till en extra gång före i framtiden när jag fattar beslut. Är det något jag har lärt mig så är det att hädanefter inte vara så snabb med att själv fatta beslut utan att ha pratat om saken med andra och inhämtat deras synpunkter och åsikter.
På måndag drar studierna igång igen, med en förhoppning om en plats på kursen Socialpsykologi A. Jag står som första reserv men har ännu inte blivit kallad. Dock litar jag inte på postgången när jag har hattat runt på adresser den senaste tiden så jag åker dit på måndag och pratar med dem direkt istället för att invänta något brev som kanske kommer fram x antal månader senare med eftersändning. Ska bli en intressant kurs att läsa, och om jag kan prata med någon förståndig studievägledare kanske jag kan finna några alternativ att använda den kursen och mina tidigare i en framtida examen. Det får visa sig så småningom.
Lyssnar på sändningen av Filharmonikernas konsert från Sjöhistoriska museet i somras som just nu visas på SVT2. Jag märker hur mycket jag tycker om klassisk musik, och saknar att spela det själv som jag tidigare gjorde när jag aktivt spelade klarinett. Klassisk musik är som balsam för själen. Istället för min vanliga spellista på Spotify satte jag på Beethovens pianosonater i eftermiddags när jag kom hem efter en tur till farmor.
Sol, värme och en kopp kaffe på farstubron, ett ögonblick i livet.
lördag 27 augusti 2011
torsdag 18 augusti 2011
Jag är värdefull
Jag börjar närma mig ett beslut, men egentligen har det inte varit så mycket att fundera på utan svaret har hela tiden funnits inom mig. Sen är det upp till mig att våga lyssna till, och följa min intuition. Den blir tydligare i samtal med andra nära, och kloka, vänner. Att högt reflektera kring saker hjälper en att skapa tydligare konturer kring sina diffusa aningar och funderingar.
Återstår den jobbigaste biten i hela cirkusen: att berätta för föräldrarna hur läget är och vad jag bestämt mig för. Jag kan bara ana deras häftiga reaktion. Inget som jag ser framemot då jag är en väldigt konflikträdd person och helst bara vill vara alla andra till lags, men jag behöver ta tjuren vid hornen och stå mitt kast. Ja, jag har gjort ett grovt och förhastat misstag men jag kan inte fullfölja det jag föresatt mig bara för att leva upp till andras förväntningar.
Det är ok att göra misstag, om än väldigt obekvämt och obehagligt.
Här gäller att återigen skilja mellan det jag gör och den jag är.
Och jag är värdefull oavsett yttre omständigheter.
Återstår den jobbigaste biten i hela cirkusen: att berätta för föräldrarna hur läget är och vad jag bestämt mig för. Jag kan bara ana deras häftiga reaktion. Inget som jag ser framemot då jag är en väldigt konflikträdd person och helst bara vill vara alla andra till lags, men jag behöver ta tjuren vid hornen och stå mitt kast. Ja, jag har gjort ett grovt och förhastat misstag men jag kan inte fullfölja det jag föresatt mig bara för att leva upp till andras förväntningar.
Det är ok att göra misstag, om än väldigt obekvämt och obehagligt.
Här gäller att återigen skilja mellan det jag gör och den jag är.
Och jag är värdefull oavsett yttre omständigheter.
tisdag 16 augusti 2011
Ovärderlig vänskap
Vad skulle jag göra utan min älskade vän?
Hon som alltid finns där.
Bryr sig.
Lyssnar.
Stöttar.
Kommer med kloka råd.
Och Dig har jag flyttat ifrån...
Hon som alltid finns där.
Bryr sig.
Lyssnar.
Stöttar.
Kommer med kloka råd.
Och Dig har jag flyttat ifrån...
Virvelvind
Mitt inre är i uppror. Tankarna virvlar runt utan början och utan slut. Känns som att hela min framtid står på spel. Vad ska jag göra av situationen? Hur ska jag välja att gå vidare? Lyssna på min magkänsla eller köra på det jag bestämt sedan tidigare och se vart det leder?
Valet står mellan att börja på arbetsterapeutprogrammet vid KI och se vad jag tycker om det, eller att läsa socialpsykologi A vid UU och då pendla den första tiden tills jag fixat nytt boende i Uppsala. Innerst inne känner jag att jag inte är en storstadstjej och inte vill bo i Stockholm eller i dess kranskommuner, jag trivs inte med tempot och den splittrade atmosfären som råder. Jag vill bo i en mindre stad som är greppbar och där tempot är lite lugnare. Uppsala. Börjar jag på en 3-årig utbildning är jag fast här, vare sig jag vill eller inte. Det känns inte bra att göra det om jag inte kan tänka mig att fullfölja den. En termin på arbetsterapeutprogrammet går inte att tillgodoräkna sig i någon annan utbildning. Om jag väljer att istället ännu en termin läsa en lös kurs, kan jag tänka mig att börja på sjukgymnast i Uppsala till våren istället. Det som jag egentligen sökt i första hand redan nu till hösten men ändrade.
Valet står mellan att börja på arbetsterapeutprogrammet vid KI och se vad jag tycker om det, eller att läsa socialpsykologi A vid UU och då pendla den första tiden tills jag fixat nytt boende i Uppsala. Innerst inne känner jag att jag inte är en storstadstjej och inte vill bo i Stockholm eller i dess kranskommuner, jag trivs inte med tempot och den splittrade atmosfären som råder. Jag vill bo i en mindre stad som är greppbar och där tempot är lite lugnare. Uppsala. Börjar jag på en 3-årig utbildning är jag fast här, vare sig jag vill eller inte. Det känns inte bra att göra det om jag inte kan tänka mig att fullfölja den. En termin på arbetsterapeutprogrammet går inte att tillgodoräkna sig i någon annan utbildning. Om jag väljer att istället ännu en termin läsa en lös kurs, kan jag tänka mig att börja på sjukgymnast i Uppsala till våren istället. Det som jag egentligen sökt i första hand redan nu till hösten men ändrade.
måndag 15 augusti 2011
Hemlängtan
Det börjar nu gå upp för mig vad jag har gjort, dvs lämnat Uppsala för att bosätta mig i en förort till Stockholm. Frivilligt. Vad tänkte jag?? Jag som avskyr stressen i Stockholm, avskyr att vara beroende av pendeltåg, tunnelbana och buss. Avskyr den täta trafiken och anonymiteten. Men det är här jag är nu och det är bara att gilla läget. Njae, kanske inte gilla men åtminstone för tillfället acceptera att det är här jag ska bo nu ett tag framöver. Kontrasterna är stora i jämförelse med att bo i mitt tidigare studentboende i Uppsala till att nu bo i botten av en villa i ett stort villaområde en bit ifrån centrum. Det känns en smula ensamt och ödsligt, det går inte att komma ifrån. Visserligen är det skönt att ha sitt eget krypin istället för att dela med två andra tjejer som tidigare, men desto tystare. Tankarna mal varför varför jag var så snabb med att ändra mina planer mitt i sommaren och nu hamna här, Var beslutet verkligen så genomtänkt som jag inbillade mig? Var jag medveten om vad det var jag gav upp?
För att svara på era frågor: jag gjorde en snabb u-sväng i mina planer efter att ha kommit hem från semestern i sommar och sökte, och kom in, på arbetsterapeutprogrammet på KI i höst istället för att läsa till sjukgymnast i Uppsala som jag tidigare tänkt. Så det är vad som nu väntar mig. Om två veckor drar det igång, och innan dess kan jag inte göra en rättvis bedömning av situationen. Kanske att det kommer att kännas bättre när skolan drar igång, jag träffar nya kursare och blir mer hemtam här. Men jag kommer onekligen att fortsätta sakna Uppsalas atmosfär och charm. Här finns ingenting av det. Jag är ingen Stockholmstjej har jag insett nu.
För mig själv håller jag i det dolda tummarna för att min kötid i Uppsalahem ska räcka till en lägenhet snart, snart. Får jag ett alternativ att flytta tillbaka till så tar jag det. Tjejen jag köpte kurslitteratur till skolstarten av bodde i Uppsala och hade pendlat in till KI den första tiden och det hade funkat enligt henne. Det skulle kunna vara ett alternativ även för mig, om jag bara hittar ett boende i Uppsala igen. Lättare sagt än gjort.
Men.
Nu är jag här. Och nu.
Imorgon hoppas jag min hyresvärd klättrar på taket och försöker fixa tv-antennen åt mig så att jag kan få igång tvn.
För att svara på era frågor: jag gjorde en snabb u-sväng i mina planer efter att ha kommit hem från semestern i sommar och sökte, och kom in, på arbetsterapeutprogrammet på KI i höst istället för att läsa till sjukgymnast i Uppsala som jag tidigare tänkt. Så det är vad som nu väntar mig. Om två veckor drar det igång, och innan dess kan jag inte göra en rättvis bedömning av situationen. Kanske att det kommer att kännas bättre när skolan drar igång, jag träffar nya kursare och blir mer hemtam här. Men jag kommer onekligen att fortsätta sakna Uppsalas atmosfär och charm. Här finns ingenting av det. Jag är ingen Stockholmstjej har jag insett nu.
För mig själv håller jag i det dolda tummarna för att min kötid i Uppsalahem ska räcka till en lägenhet snart, snart. Får jag ett alternativ att flytta tillbaka till så tar jag det. Tjejen jag köpte kurslitteratur till skolstarten av bodde i Uppsala och hade pendlat in till KI den första tiden och det hade funkat enligt henne. Det skulle kunna vara ett alternativ även för mig, om jag bara hittar ett boende i Uppsala igen. Lättare sagt än gjort.
Men.
Nu är jag här. Och nu.
Imorgon hoppas jag min hyresvärd klättrar på taket och försöker fixa tv-antennen åt mig så att jag kan få igång tvn.
söndag 14 augusti 2011
Spontanitet är att leva i nuet
Nu ska jag sova sött efter en intensiv dag med packning, städning och sedan upp-packning och mera städning. Men jag har börjat komma i ordning, eller åtminstone fått in grejerna i skåp och lådor. Sedan återstår det större arbetet med att göra sig hemmastadd och fixa det hemtrevligt i lägenheten. Det får bli en annan dag, för nu är jag helt slut och ska nyduschad krypa ner i sängen. Tv fungerar inte så jag lyssnar på p2 på radion, lite lugn och harmonisk klassisk musik som har positiv påverkan på mitt sinne inför natten.
Imorgon ska jag utforska omgivningarna lite bättre på cykel, spana in var man närmast kan storhandla och kanske ta en sväng till IKEA om andan faller på. Annars nöjer jag mig med att fortsätta pyssla i lägenheten och boa in mig. Det får morgondagen utvisa.
Jag försöker att föra in mer spontanitet i mitt liv och inte alltid bestämma vad och hur jag ska göra saker på förhand utan istället lyssna till vad kropp och själ vill i stunden. Det kan man aldrig förutspå eller veta i förväg. För det krävs medveten närvaro.
Imorgon ska jag utforska omgivningarna lite bättre på cykel, spana in var man närmast kan storhandla och kanske ta en sväng till IKEA om andan faller på. Annars nöjer jag mig med att fortsätta pyssla i lägenheten och boa in mig. Det får morgondagen utvisa.
Jag försöker att föra in mer spontanitet i mitt liv och inte alltid bestämma vad och hur jag ska göra saker på förhand utan istället lyssna till vad kropp och själ vill i stunden. Det kan man aldrig förutspå eller veta i förväg. För det krävs medveten närvaro.
Bye bye
Nu lämnar jag Uppsala för den här gången. När och om jag bosätter mig här igen får framtiden utvisa. Ingenting är definitivt och som jag känner för staden kan jag mycket väl tänka mig att bo här igen.
Med fullastad bil körde jag till IKEA och hängde på låset när de öppnade i morse för att inhandla ett vädringsställa då det bara finns en pytteliten garderob i nya lägenheten. Och jag som har så mycket kläder! Kanske dags att rensa lite... En badrumsspegel, diskborste och diskställ slank ner i shoppingkassen innan jag var klar. Hade kunnat handla så mycket mer, som så brukligt är när man är på IKEA, men tack och lov hade jag inte tid att dröja mig kvar där idag. Nu sitter jag med datorn, stol och ett bord som sällskap i rummet som i övrigt ekar tomt. Väntar på att föräldrarna ska dyka upp med den stora bilen för att lasta in möblerna och sedan bege oss söderut igen.
Ser inte framemot flyttcirkusen det alltid innebär när man anländer till det nya boendet och allt ska ut ur bilarna och i på 33 kvm. Kaos, brukar vara ett passande ord i sammanhanget. Flyttkartonger och sopsäckar med kläder överallt. Ingen ordning på någonting. Sådant stressar mig, som är en utpräglad ordningsmänniska, oerhört. Det faktum att inte ha koll på saker och att sakerna inte har fått sin självklara plats. Den här gången ska jag försöka att inte låta det yttre kaoset smitta av sig på mitt inre.
Lugn. Allt behöver inte ske på en gång. Att bo in sig och veta vad och hur man vill ha det är även det en process som kräver tid och tålamod.
Med fullastad bil körde jag till IKEA och hängde på låset när de öppnade i morse för att inhandla ett vädringsställa då det bara finns en pytteliten garderob i nya lägenheten. Och jag som har så mycket kläder! Kanske dags att rensa lite... En badrumsspegel, diskborste och diskställ slank ner i shoppingkassen innan jag var klar. Hade kunnat handla så mycket mer, som så brukligt är när man är på IKEA, men tack och lov hade jag inte tid att dröja mig kvar där idag. Nu sitter jag med datorn, stol och ett bord som sällskap i rummet som i övrigt ekar tomt. Väntar på att föräldrarna ska dyka upp med den stora bilen för att lasta in möblerna och sedan bege oss söderut igen.
Ser inte framemot flyttcirkusen det alltid innebär när man anländer till det nya boendet och allt ska ut ur bilarna och i på 33 kvm. Kaos, brukar vara ett passande ord i sammanhanget. Flyttkartonger och sopsäckar med kläder överallt. Ingen ordning på någonting. Sådant stressar mig, som är en utpräglad ordningsmänniska, oerhört. Det faktum att inte ha koll på saker och att sakerna inte har fått sin självklara plats. Den här gången ska jag försöka att inte låta det yttre kaoset smitta av sig på mitt inre.
Lugn. Allt behöver inte ske på en gång. Att bo in sig och veta vad och hur man vill ha det är även det en process som kräver tid och tålamod.
lördag 13 augusti 2011
Vemod
Håkan Jurholt pratar om vemod på tv. Likaså var det ett tema som Owe Wikström berörde i sitt sommarprat i p1 för några veckor sedan. Vemod är bland annat vad jag känner just nu, sista natten i Uppsala. Imorgon går flyttlasset och jag lämnar denna stad som jag bara bott i ett år men trivts så bra i. Den är, i mina ögon, lagom på alla sätt och vis. Närhet till det mesta på cykeln eller till fots. En lugn och avspänd atmosfär genomsyrar vardagen här. Det finns plats och utrymme för alla, ingen enhetlig mall som försöker sätta gränser för vad som är acceptabelt eller rätt.
Det är med ett tungt och vemodigt sinne jag konstaterar att jag har gjort mitt val och att det innebär att jag också tvingas lämna allt detta. Tvingas lämna finaste vännerna jag har här i stan. Man ska följa sitt hjärta, tjatas det om, men om man inte vet vad hjärtat säger? Ena stunden känns ett beslut bra för att i nästa ögonblick ge ångest. Det är i ångestens landskap jag ikväll befinner mig. Tvivel, rädsla och oro. Ånger. Vad har jag gett mig in på? Hur kunde jag vara så dum som sagt upp allt jag byggt upp under det gångna året? Jag sa till mig själv att jag aldrig skulle bosätta mig i Stockholm, ändå är det till en förort jag nu styr mitt pick och pack. Nej, det känns inte bra just nu.
Jag vet att dessa känslor samtidigt kan spela mig ett spratt, då de delvis är resultatet av all den oro och osäkerhet en förändring i sig innebär. Jag lämnar det trygga och invanda mot någonting som ännu är diffust, nytt och oförutsägbart. Det i sig skapar oro. Jag är en trygghetsnarkoman och när marken gungar under uppbrott slår ångesten till och vill få mig att fly tillbaka in mot den välbekanta stranden. Men den som inte vågar sig ut på nytt vatten utvecklas heller inte särskilt mycket eller får se andra delar av livet. Därför är det kanske nyttigt för mig, detta uppbrott. Jag ska ge det en höst, se vad jag tycker om det och hur jag kommer att trivas med utbildning och boende. Inte förrän efter att minst åtta veckor har gått ska jag stanna upp och utvärdera det. Först har jag givit det en ärlig chans.
Jag hoppas såklart att det ska bli bra. Jag vill att det ska bli så bra som jag önskar. Jag vill att det ska kännas bra, för det gör det inte nu.
Jag lugnar mig i stunden och tänker att en höst inte är en evighet. Den kommer att gå fort, och nästa termin finns möjligheter till att styra livet i en annan riktning om jag så önskar. Men det kan jag inte veta nu. En dag i taget gäller fortfarande...
Det är med ett tungt och vemodigt sinne jag konstaterar att jag har gjort mitt val och att det innebär att jag också tvingas lämna allt detta. Tvingas lämna finaste vännerna jag har här i stan. Man ska följa sitt hjärta, tjatas det om, men om man inte vet vad hjärtat säger? Ena stunden känns ett beslut bra för att i nästa ögonblick ge ångest. Det är i ångestens landskap jag ikväll befinner mig. Tvivel, rädsla och oro. Ånger. Vad har jag gett mig in på? Hur kunde jag vara så dum som sagt upp allt jag byggt upp under det gångna året? Jag sa till mig själv att jag aldrig skulle bosätta mig i Stockholm, ändå är det till en förort jag nu styr mitt pick och pack. Nej, det känns inte bra just nu.
Jag vet att dessa känslor samtidigt kan spela mig ett spratt, då de delvis är resultatet av all den oro och osäkerhet en förändring i sig innebär. Jag lämnar det trygga och invanda mot någonting som ännu är diffust, nytt och oförutsägbart. Det i sig skapar oro. Jag är en trygghetsnarkoman och när marken gungar under uppbrott slår ångesten till och vill få mig att fly tillbaka in mot den välbekanta stranden. Men den som inte vågar sig ut på nytt vatten utvecklas heller inte särskilt mycket eller får se andra delar av livet. Därför är det kanske nyttigt för mig, detta uppbrott. Jag ska ge det en höst, se vad jag tycker om det och hur jag kommer att trivas med utbildning och boende. Inte förrän efter att minst åtta veckor har gått ska jag stanna upp och utvärdera det. Först har jag givit det en ärlig chans.
Jag hoppas såklart att det ska bli bra. Jag vill att det ska bli så bra som jag önskar. Jag vill att det ska kännas bra, för det gör det inte nu.
Jag lugnar mig i stunden och tänker att en höst inte är en evighet. Den kommer att gå fort, och nästa termin finns möjligheter till att styra livet i en annan riktning om jag så önskar. Men det kan jag inte veta nu. En dag i taget gäller fortfarande...
Till Helena
Tillbaka.
Med stor bokstav i början av meningen. Ordentligt.
Jag har faktiskt saknat bloggandet, eller snarare den del i en gemenskap det faktiskt innebär. Jag får den förmånen att ta del av andras innersta tankar, rädslor, glädje och erfarenheter, så lite orättvist kan jag känna att det är att då inte själv dela med mig. Livet är ett givande och tagande. Jag försöker bära med mig orden: "Ge, så ska du få".
Det som delvis hindrat mig från att återuppta mitt skrivande här på bloggen är till stor del en prestationsångest. Det finns så många otroligt, kloka, fina och duktiga tjejer som på så vackra och talande sätt förmedlar känslor i ord. Med dem kan jag inte mäta mig. Min blogg kommer inte att innehålla lika vackra bilder, lika snygg layout eller lika inspirerande eller intressanta inlägg. Men det tänker jag strunta i. Jag tänker skriva här för min skull, och för att bloggen utgör en plattform för andra att kunna ta del av mina tankar och på så sätt vara en del i utbytet av livserfarenheter där vi tillsammans kan hämta kraft och styrka att leva.
Med stor bokstav i början av meningen. Ordentligt.
Jag har faktiskt saknat bloggandet, eller snarare den del i en gemenskap det faktiskt innebär. Jag får den förmånen att ta del av andras innersta tankar, rädslor, glädje och erfarenheter, så lite orättvist kan jag känna att det är att då inte själv dela med mig. Livet är ett givande och tagande. Jag försöker bära med mig orden: "Ge, så ska du få".
Det som delvis hindrat mig från att återuppta mitt skrivande här på bloggen är till stor del en prestationsångest. Det finns så många otroligt, kloka, fina och duktiga tjejer som på så vackra och talande sätt förmedlar känslor i ord. Med dem kan jag inte mäta mig. Min blogg kommer inte att innehålla lika vackra bilder, lika snygg layout eller lika inspirerande eller intressanta inlägg. Men det tänker jag strunta i. Jag tänker skriva här för min skull, och för att bloggen utgör en plattform för andra att kunna ta del av mina tankar och på så sätt vara en del i utbytet av livserfarenheter där vi tillsammans kan hämta kraft och styrka att leva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)