min kloka kropp

puh, slutligen kan jag sätta mig ner och ta det lite lugnt. jag konstaterar att jag totalt har kört över min kropp idag, och inte lyssnat till dess signaler eller behov. det är så här jag inte kan göra, för då leder det rakt in i betongväggen. ok, nu blev det så idag, men det är något att dra lärdom av i fortsättningen.

dagen började dock väldigt bra. träffade en vän från uppväxten, som jag inte sett på länge, för en sushilunch i stan. tänk, vad det kan kännas bra att umgås med vissa människor! så där otvunget och lätt, då tiden bara försvinner utan att man vet var de där timmarna tog vägen. sådana vänner vill jag omge mig med, det är sådana som ska få mer plats och utrymme i mitt liv. goda relationer, energigivande relationer. när jag upptäcker att jag kan må så bra i andras sällskap, inser jag vikten av att välja sina vänner med omsorg. det är så här det ska kännas med riktiga vänner! är så glad att hon hörde av sig och hörde om jag ville ses. det är en kontakt jag är mycket mån om att bibehålla och vidareutveckla. synd bara att hon bor kvar i barndomsstaden och det skiljer åtskilliga mil mellan oss, jag vill så gärna ha en vän nära som jag bara kan gå över till nån kväll och glo på tv, ta en kvällspromenad med eller bara "hänga". ja,ja man kan inte ha allt här i livet. inte samtidigt iaf ;)

efter att mättnaden var rejäl efter lunchen blev det lite si och så med mellanmålet på eftermiddagen, inte som det borde ha blivit. resulterade i att jag trött och hungrig kom hem vid middagstid och var helt slut. kroppen talade tydligt om att den hade slut på allt vad bränsle heter, ingen ork och hjärnan var som seg kola. ibland blir jag less på att jag ska vara så känslig vad gäller regelbundet ätande, då andra människor kan gå en halv dag utan att äta men fungera ändå, för att sen ta igen det på kvällen. så funkar inte jag. får jag inte i mig tillräckligt med energi, och det regelbundet, strejkar kroppen ganska omgående och det är som att all kraft bara rinner ur mig.
ingen bra utgångspunkt jag kom hem med, med andra ord, men som tur var hade jag förberett middagen innan jag åkte imorse och det var således bara att koka potatis. eftersom hjärnan inte var på topp, slår tokstressen också till utan egentlig anledning och jag försöker tvätta, diska, duka ömsom inne ömsom ute (beroende på att solen vägrade bestämma sig) samtidigt som jag även börjar förbereda morgondagens två måltider eftersom jag ska bort då också och det blir ont om tid. allt på samma gång. jag skapar ett smärre kaos, både inombords och till det yttre, utan mening. stressar bara upp mig själv ännu mer, när det är precis det motsatta jag behöver göra. dvs sätta mig och äta min middag i lugn och ro och sen vila lite på maten. ta några djupa andetag och lyssna på fåglarna och på vad min kropp försöker tala om: MAT, VILA.
när jag sen fyllt på med bränsle, och låtit magen smälta maten så kan jag andas lite lugnare och tänka klarare. då ser jag tillbaka på dagen med nytt perspektiv och inser att jag kört över mig själv, trots att kroppen faktiskt signalerade.
ja, det är bara att kapitulera inför min visa, och smått fantastiska kropp, och inse att den är klokare och starkare än vad jag vill lita på.
och till nästa gång även göra den till viljes.

det går inte att bortse ifrån: regelbundet ätande, oavsett omständigheter, är det som krävs för att jag ska må bra och kunna göra kloka val i vardagen. för att jag ska kunna LEVA!

somriga pajer

vilket hit-och-dit.väder det är här idag. blåser gör det rejält, och sen skiner solen eller så öser regnet ner om vartannat. jag gick in för att smörja mig med solkräm innan jag tänkte sätta mig och läsa ute på bron en stund, men när jag kom ut så var himlen redan täckt av mörka regnmoln igen och de första dropparna började falla. på bara någon minut skiftade vädret totalt. opålitligt!
mellan skurarna passade jag på att gå ner en sväng på den stora bakluckeloppisen som anordnats idag nere på fotbollsplan alldeles i närheten. den var över förväntan, både med antal stånd och de varor som såldes. inte bara porslin och annat krimskrams, utan mycket bra saker. jag hade bara en tjuga i kontanter på mig, men kom hem med fyra saker för totalt 5 kronor. det kan man kalla loppisfynd! :) bl a en fin glasram, en glasburk med lock att ha te i och en liten flätad korg som passar bra för småsaker på toaletthyllan. tiden bara försvann när jag gick och strosade bland borden där, helt plötsligt hade en timme gått! tacksamt, för annars har helgen varit seg och jag har inte något särskilt inplanerat heller, mer än att vara hundvakt vilket gör mig en aning låst. ja,ja det finns nog alltid något jag kan pyssla med här hemma.
fundera ut vad jag ska bjuda mamma på till middag på mors dag imorgon till exempel. blir nog rabarberpaj till efterrätt, det var så längesen jag åt och något som jag så starkt förknippar med sommar och barndom. jag älskar verkligen paj, men det har förstås varit totalt förbjudet de senaste åren då anorexin har styrt och ställt. både matpajer och efterättspajer. kanske dags att "ta igen" det nu och börja inför det regelbundet i mitt ätande, både för att avdramatisera det men också för att unna mig att njuta av det jag faktiskt tycker är gott. och på sommaren är pajer av olika det slag en självklarhet. somriga pajer i picknickkorgen eller knytkalaset, pajer till dessert av nyplockade bär. det hör helt enkelt sommaren till, precis som grillat!
nu ska jag styra upp lite mellanmål, en kopp nybryggt zoega kaffe (och inte endast pulverkaffe som jag kör på hemma hos mig...) och se om jag kan ta med mig det ut på altanen utan att blåsa bort. känns så trist att sitta inne den här årstiden, det gör jag tids nog ändå.

torsdag=pannkaka

är det torsdag så är det, alltså står ärtsoppa och pannkaka på menyn. ärtsoppan får dock vänta till ett annat tillfälle, men inte för att jag inte gillar det utan tvärtom så är det riktigt gott med senap och timjan.
idag har jag däremot utmanat pannkaksspöket och ställde mig att grädda pannkakor till middag. det är något jag har börjat längta efter mer och mer den senaste tiden, och något som varit väldigt förbjudet. både för att det är starkt förknippat med efterrätt och godsaker men även för att det inte ger mig någon långvarig mättnadskänsla och jag således blir hungrig väldigt fort igen.
kan efter dagen middag konstatera att ja, det var gott och jag var riktigt duktig på att båda grädda och göra en god pannkakssmet. åt några kalla med spenat- och kesoröra och de andra med hallon och kesella. spenatröran var helt klart favoriten, lite matigare och mer lik crepes. de ska jag göra om, men det var verkligen inte en sån där underbart kulinariskt god måltid som jag målat upp i mina drömmar. ska jag vara ärlig väljer jag i 9 av 10 fall hellre en rejälare måltid. tycker fortfarande inte att pannkakor är en riktig middag, och jag får nog äta mitt kvällsmål lite tidigare ikväll för att inte bli alltför hungrig på kvällen.
men nu sitter jag med en egengjord cappuccino och en bit mörk nobless och njuter av en lugn kväll. jag är hundvakt resten av veckan och bor således i föräldrarnas hus tillsammans med vovven. det är skönt med lite miljöombyte ibland, särskilt att få bo lite större. och så kan jag brygga riktigt kaffe och laga mat i ugn. är det soligt och fint väder imorgon har jag tänkt låna deras grill och göra grillpremiär. ja, det är skamligt, men jag har inte grillat en enda gång hittills i år. kan bero på att jag inte har en egen grill, och jag har heller inte ätit grillat borta nånstans. måste ta igen detta! kanske ska grilla lax och trä upp färskpotatis och champinjoner på spett. lyxa till det lite för mig själv. varför måste man alltid ha en anledning att göra något lite extra? det räcker väl att det är helg, soligt väder (förhoppningsvis) och snart sommar! :)
nej, nu måste jag ta itu med hemuppgiften som jag fick av psykologen som ska vara klar tills imorgon. har skjutit på den en vecka nu, lat som jag är. herregud, hur ska det gå för mig att börja plugga i höst, när jag inte ens har orkat göra en liten skrivuppgift? skärpning!

livet är nu

idag gjorde jag slag i saken, och tog itu med det jag dragit mig för men som blivit angeläget nu när sommaren visat sig vara på intåg. jag var tvungen att inhandla en ny bikini i år, då jag struntade i det förra året och den gamla nu blivit helt urblekt av sol och vatten. hade ändå ett ärende in till stan idag, så när det mötet var slut styrde jag stegen mot drottninggatan. var hur längesen som helst jag var inne i stan för att shoppa, och befinner mig ogärna mitt i smeten nu när det är högtid för turismen. jag avskyr att trängas, och min shoppinglust har varit frånvarande det senaste året. med tydlig fokusering gick jag in på stadium, nappade åt mig ett dussin olika överdelar och några tillhörande trosor, försvann in i provhytten och med klinisk objektivitet drog på mig det ena efter det andra plagget i en rasande fart. ingen betänketid, bestämde mig bara för en kombination som satt hyfsat (vad annat kan jag begära...), betalade och flydde fältet. tog inte mer än en kvart. rekordtid, jag är imponerad av mig själv! bemödade inte mig med att prova den en gång till hemma, nu får den ligga i garderoben tills det blir väder för nästa dopp. är iaf väldigt nöjd över att ha det gjort, utan en massa velande och en hel dags springandes in och ut ur affärerna.
med samma effektivitet slank jag förresten in på en skoaffär vägg-i-vägg och kom ut med ett par nya ballerinaskor, då mina gamla börjar se alltför slitna ut. sitter med dem på fötterna nu och försöker gå in dem så att jag för en gångs skull ska slippa skoskav. kan ju hoppas att det ska hjälpa åtminstone, det visar sig.

nu har jag bestämt mig för att göra en resa till italien i sommar, och dessutom fixat resesällskap! ska bli så himla kul, verkligen någonting att se framemot. visst, jag har inte särskilt fett med pengar som sjukskriven, men de få slantar jag får är trots allt till för att leva upp.

livet är kort, livet är NU!

gör det med värdighet

har nyss kommit hem från en mysig picknick med föräldrar, syster, hennes kille och hundar på klipporna vid havet. solnedgång, plockmat, vin och jordgubbar. vågskvalp, två sädesärlor som var i parningstagen och en utter som simmade förbi i vattenbrynet. harmoni. detta är sommar för mig, så som jag vill ha den. det behöver inte vara mer än så. det är alldeles tillräckligt. i dessa stunder, tillsammans med människor jag älskar och känner mig trygg med, mår jag bra. då kan jag släppa taget och bara vara. vila i ögonblicket. vila i nuet.
tror nog att detta kommer att bli en bra sommar, bara jag tillåter mig att lyssna till och följa mitt hjärta. stannar upp och känner efter vad jag vill, utan att låta mig påverkas eller dras med av andras viljor eller åsikter.

värdighet
ett ord som jag bär med mig och funderar kring för tillfället. att stå upp för sina åsikter, hävda sin rätt och att sätta gränser är ett sätt att leva i värdighet.
jag är värd det

"om du ska göra det, gör det då med värdighet!"

vad helgen för med sig för planer får framtiden utvisa. känner inte alls för att bestämma något just nu, utan jag vaknar imorgon och ser vad det blir för väder så får det avgöra. jag ska känna efter där och då vad jag har lust till, vad min kropp signalerar att den vill och orkar hitta på. något blir det alltid. en övning i att känna tillit till livet, istället för att bara köra på med huvudet som enväldig beslutsfattare.

trevlig helg!

sommaren på pidestal

sommaren är här, och jag njuter i fulla drag av sol och värme. badsäsongen är också härmed officiellt invigd av mig i måndags. hade ingen termometer med mig, men gissar på att temperaturen låg kring 10-graders strecket. svalkande, med andra ord! blev ingen lång simtur direkt, snarare ett hopp från klippan och sen desperata simtag in mot land igen. fick räcka så för denna gång, tills det blir nån grad varmare ;)
med sommaren följer dock mycket annat.

stress. krav. folks blickar på mina bara beniga armar. skam. skuld. förtydligande av hur torftigt mitt liv är, hur mycket plats äs har fått ta på vänner och relationers bekostnad. saknad av en pojkvän att dela livet med. sorg och besvikelse över att jag inte kommit så långt på vägen mot fri(sk)het som jag hade hoppats på i början av året, över att inte ha samma goda förutsättningar att njuta av sommaren som förra året då jag vägde betydligt mer.

att acceptera läget som det är här och nu, det är trots allt grunden till att göra sommaren så bra som jag vill. göra den till min. bara jag kan bestämma hur jag vill att min sommar ska vara, vad som för mig innebär att njuta och ta tillvara på de kommande månaderna av sol och värme. bara jag sätter upp begränsningar och hinder för att förverkliga dessa planer och önskemål. mina tankar är mina hinder. tankar om vad jag klarar av, vad jag duger till, vad jag är värd, hur mycket plats jag får ta, vad jag har för rätt att existera.
för det har jag, rätt att existera. oavsett hur jag ser ut, hur mycket eller lite jag väger eller beroende på vad jag gör.
ätstörningen säger åt mig att jag inte kan göra någonting, att jag inte är värd någonting eftersom den fortfarande har en liten del av mig kvar i sitt grepp. men lyssnar jag till den blir dess grepp fastare och större.

min strävan i sommar är att lyssna till Johanna, vad hon vill, och sen göra det utan att låta ätstörningen bli ett hinder, varken i min självbild eller i konkreta situationer kring t ex mat.

och varför förstora upp sommaren? det är trots allt bara dagar det med, som resten av året. dagar att njuta av, dagar att kämpa sig igenom. dagar att leva, närvarande och inkännande.

trygghetsnarkoman

tånaglarna är nu målade, och jag är redo för en säsong barfota i gräset :) nu är det bara sommaren som saknas. var endast en försmak av den igår, för idag är det kyliga vårvindar återigen. men uppe i norr verkar de däremot ha det varmt och skönt! lite upp- och nervända världen. i min logik ska det vara varmast i södra sverige och kallast uppe i lappland, inte tvärtom. men världen är inte förutsägbar. antar att det är det som också är själva tjusningen med att leva, för tänkt vad tråkigt det skulle vara om vi redan på förhand visste hur våra liv skulle se ut och hur allting runtomkring oss i världen skulle bete sig!
det är just det jag nu försöker lära mig att uppskatta, istället för att fastna i en falsk trygghet som jag så länge levt i. instängd i min egen bubbla där jag hade full kontroll (inbillade jag mig iaf...) och ingenting utifrån kunde rubba. det var inte att leva, utan endast att existera.

och jag vill LEVA!

glass i stora lass

dålig uppdatering här på sistone. lusten har uteblivit, och jag vill inte att det ska bli ännu ett tvång att skriva här på bloggen.
dessutom finns det ju så mycket roligare saker att göra, utomhus, nu när vädret börjar bli lite mer i min smak. vilken fantastisk sommardag vi har haft idag! det smittar av sig på min insida, som också lyser lite ljusare.
jag har varit ute hela dagen, med korta avbrott för att gå in och laga mat och en stunds städning på förmiddagen. jag har varit hundvakt inatt åt min syrras hund, en stor blandras mellan siberian husky och grönlandshund. jättego, men inte så van att vara borta från husse och matte så jag tyckte mest synd om honom där han låg vid dörren och bara väntade på att få komma hem till sig igen. det gick ingen nöd på honom, men vidare sällskap till mig var han inte. en hund drar in smuts och skräp i proportion till storleken, så därför fick jag sysselsätta mig med att avlägsna hundhår och en hel del grus och sand efter att ha lämnat honom. tur ibland att jag har liten lägenhet iaf! :)
efter lunch träffade jag en kompis och hennes lille son på snart 2 år och hade picknick i lekparken nere vid vattnet. gick barfota i gräset och njöt av kaffe i termos i solen. stannade i hamnen för att senare sluta upp med syrran och hennes kille. åt sommarens första kulglass, veckans utmaning, och jag är så nöjd med mig själv! nöjd över att ha valt smaker efter vad som lät godast och vad jag var sugen på (lejonet&björnens italienska choklad samt blåbärscheesecake) och inte nån fettsnål sorbet. gud, vad det var gott! och inte fick jag så dåligt samvete efteråt heller för att jag inte ätit mitt vanliga mellis (läs: nyttigare), tvärtom. jag är stolt över mig själv. jag tillåter mig att vara det. det är ett stort framsteg. en lyckad utmaning banar väg för fler och stärker mig själv.
imorrn väntar en tur in till stan och dejt med en annan vän. jag börjar bli mer social, och jag mår bra av det. jag märker att det inte är så jobbigt och farligt att umgås med andra som jag lätt målar upp i förväg. jag kan slappna av och känna att jag kan vara mig själv. jag behöver inte spela nån roll eller ta på mig min mask för att vara andra till lags och bli omtyckt. jag har en lång väg kvar tills jag känner mig helt avslappnad och bekväm i sociala sammanhang och med människor jag inte känner väldigt väl, men det blir bättre och bättre ju mer jag övar.
jag är inte misslyckad, bara otränad.

musikterapi

ibland tror jag nästan att jag är manodepressiv. vissa perioder är jag under isen och orkar inte ta mig för någonting, känner ingen motivation eller lust till livet. andra perioder känner jag mig tvärtom; hoppfull, stark och fylld av framtidstro och motivation. just nu är jag inne i en sådan bättre period, då jag vill så mycket. jag vill leva! jag planerar in saker, gör aktiviteter, tar mig för utmaningar och är så social som jag orkar och vill vara.
idag har jag gjort slag i saken och hämtat upp gitarren från källarförrådet där den har varit förvisad sen jag flyttade hit (snart 3 år sen...). stämde den hjälpligt med en sajt på nätet och cyklade sen förbi bibblan på vägen hem och lånade två kompböcker. jag kan inte spela gitarr, men har länge velat lära mig och tänkt att jag ska försöka ge mig på det för mig själv hemma.
när jag väl kom igång och bläddrade i boken var jag fast. tittade upp på klockan och såg att fyrtio minuter bara hade försvunnit medan jag suttit och gnolat och knäppt lite på strängarna. påminns om hur mkt jag har saknat musiken, och hur betydelsefullt det är för mig. hur bra jag mår av att hålla på med musik, prestigelöst vill säga. jag har alltid hållit på med musik sen jag var liten, först sjungit i kör flera år och efter en obligatorisk blockflöjtsperiod, följt av en kortare utsvävning på fiol, hittade jag mitt instrument klarinetten. den höll jag mig till i över 8 år, men i takt med att ätstörningen nästlade sig in i mitt liv och allt jag sysslade med kom att handla om prestation och att duga eller ej blev trycket till slut för hårt och jag slutade tvärt. det var andra året på gymnasiet, och sen dess har jag rört klarinetten endast en gång på ca 7-8 år. det säger en hel del om hur mkt ångest och prestation som är förknippat med det...
därför är det ett ganska stort steg för mig att våga ta i ett instrument igen, utan att bli förlamad av krav på att det ska låta bra. det är lite lättare när det rör sig om ett instrument jag är helt nybörjare på. att ta fram klarinetten och spela igen, det ligger fortfarande långt i framtiden... där är jag inte än. jag är inte stark nog att hantera alla känslor som kommer att komma då, inte heller det faktum att det inte alls kommer att låta lika bra som det gjorde när jag övade som mest. om jag ens får ljud i den nuförtiden...
gitarren får bli mitt musikaliska experiment framöver. jag försöker se det som min egen rehabilitering, min egen musikterapi. vart det leder, det får jag se.

det är inte målet som är det viktiga, utan vägen dit

mammarelation

min mamma och jag har inte den enklaste av relationer. alla dessa år med ätstörningen har påverkat relationen i både positiv och negativ riktning under olika perioder. dock har jag inte genomgått den vanliga fasen av tonårsuppror och frigörelse, vilket komplicerar det hela. kan man göra uppror vid 25-års ålder? jag skulle behöva göra det för att bryta mig fri och inte vara så känslomässigt bunden till mamma som jag är. jag mår inte bra av det.
ta bara idag som exempel. hon ringer på förmiddagen och bjuder mig på middag ikväll och säger att jag är välkommen när jag vill under dagen. efter ett kort övervägande med mig själv tackar jag ja och dyker upp vid två-tiden. hennes glada humör som sken igenom i telefonen är som bortblåst och istället är det en irriterad och sur mamma jag möter. känner redan i dörren att jag skulle ha tackat nej, och vill helst vända på klacken. vet med mig att jag inte borde ta på mig hennes känslor, att hon får ta ansvar för sig och jag för mig. men det är så svårt att dra den här gränsen och inte låta mig påverkas av hennes humör. inte direkt anta att det har med mig att göra, att det är jag som orsakat hennes irritation. men den lilla johanna inombords, som under hela uppväxten gjorde allt för att vara mamma till lags och på gott humör, finns fortfarande närvarande och blir omedelbart ledsen över att "ha misslyckats" och det pga att hon inte är en tillräckligt duktig och älskvärd dotter. samma känslor nu som då. att åren har gått och jag blivit vuxen har inte förändrat mycket inom mig.
jag behöver göra mig fri ifrån detta. göra mig känslomässigt självständig.
och ja, jag är kvar hos föräldrarna och stannar på middag ändå. det var trots allt längesedan jag åt middag hos dem, så jag bör ta detta som ett bra tillfälle att öva på att äta mammas mat utan att blanda in känslor. jag ska inte låta det gå ut över maten. istället ska jag fokusera på det positiva, umgås lite med pappa och vara glad att faktiskt bli bortbjuden på middag istället för att äta ännu en middag i ensamhet vid mitt köksbord. det gör jag alla andra veckans dagar.

konflikrädsla

jag är en sådan som helst undviker konflikter. tycker det är obehagligt och försöker ofta vara den som medlar i alla sammanhang. men det är bara att inse, det är omöjligt att vara alla till lags eller att vara underbar och älskad av alla.
har haft ett häftigt och upprört telefonsamtal nyss med mamma. det var oundvikligt, och även fast jag tycker att det är jobbigt att behöva bråka så var detta nödvändigt. jag behövde få ur mig det jag kände och få reagera på situationen som var upphov till det hela. jag är inte ett litet barn längre som har i uppgift att göra mamma glad eller vara en snäll och foglig flicka för att förtjäna sina föräldrars kärlek och omhändertagande. jag är vuxen nu, och tar hand om mig själv. jag behöver också stå upp för mig själv, det finns det aldrig någon annan som kan göra åt mig. våga uttrycka mina åsikter och känslor, trots att de är obekväma i andras ögon. lära mig att bråka, och upptäcka att världen inte rasar samman för det eller att jag blir totalt övergiven och ensam. att vara osams och gräla är även det en del av livet. det har aldrig fått ta plats i vår familj, där alla istället har stängt sina känslor inom sig och gått och surat på var sitt håll. jag vill inte längre rätta mig efter det mönstret. jag måste börja våga leva ut hela mitt jag, med allt vad det innebär. öva mig i att släppa på masken jag så länge burit, den som alltid visat upp en leende och foglig johanna. det ryms så mkt mer inom mig än så.
det gör ont att vara osams med någon som står mig så nära och som jag älskar, men jag överlever. livet är inte svart eller vitt. kärlek och hat kan existera i en och samma relation, dock i olika styrka.

bondmora, jag?

dagen har gått i ett sen jag gick upp imorse, och det har tagit ut sin rätt i form av både kroppslig och mental trötthet. dock en rätt skön trötthet, då jag vet att det beror på att jag har gjort något vettigt av dagen och upplevt saker istället för att gå i min vanliga lunk här hemma och mest önska att dagen ska ta slut.
först in till stan för ett samtal och lunch på en indisk restaurang. vad jag älskar indisk mat! skulle kunna äta det till lunch varje dag, om jag bara hade råd att gå på restaurang så ofta ;) eftermiddagen tillbringades med en vän och hennes lille son som det är full fart på. jag blir påmind om att jag också längtar efter egna barn i framtiden, men att det är långt ifrån en självklarhet för alla att kunna få barn. det är något som oroar mig, att jag ska ha misshandlat kroppen så att jag har förstört mina chanser att få egna barn. det är en stark motivationsfaktor till att vilja gå upp i vikt, att få tillbaka min mens! jag hajar alltid till när folk i min ålder och min vänskapskrets ska ha barn. men sen kommer jag på att jo, jag är ju faktiskt 25 fast jag inte känner mig så gammal. och det är ingen tidigt ålder att skaffa barn direkt...
jag som inte ens har haft ett stadigt förhållande har en bra bit kvar tills jag är i det stadiet att barn blir aktuellt, och det stressar mig. kan ju inte skaffa barn med första bästa, så det är hög tid att börja odla relationsbiten. jag vill inte leva ensam resten av livet! jag längtar redan nu efter någon att ge och få kärlek av, någon att dela mitt liv med. ja, hormonerna börjar vakna till liv så här på vårkanten (och i takt med viktuppgången). kan komma på mig själv med att slänga avundsjuka blickar på förälskade par som flanerar i vårsolen. önska att det vore jag som var i den tjejens ställe...
var inte alls detta jag hade tänkt skriva om, men tankarna lever sitt eget liv och tar sina egna icke förutbestämda vägar.
bonde söker fru är på tvn i bakgrunden. kanske vore nåt att söka till! :)