grädde vs morötter

vad skönt det har varit att vara ensam i korridoren några dagar, men nu är huset fullt igen. kom ganska snabbt att önska iväg min ena rumskompis på resa igen, när hon med anklagande min tittar på mig och undrar vad som har "hänt med hennes citronplanta" som hon har i köksfönstret. vad då? undrar jag. jo, det visar sig att ett litet blad som hade börjat skjuta upp i toppen nu är borta, och hon kan inte hitta det vare sig i krukan eller på fönsterbänken. (vad hon nu skulle med det tappade bladet till, tejpa fast det igen??). jag sa som det var, att enda jag gjort var att flytta krukan till köksbordet några timmar en dag när jag ställde mat på kylning i fönstret. men nåt tappat blad vet jag inte mycket om, dock kan jag ta på mig ansvaret om hon nu vill det. är ju bara jag som varit hemma och således kan vara den skyldige plantmarodören. om hon nu var så förbannat rädd om den kunde hon väl låst in den på sitt rum medan hon var borta? ibland tryter mitt tålamod med vissa personer, och ikväll är ett sådant tillfälle.
dagen började heller inte felfritt. lite småstressad för att hinna till föreläsningen, samtidigt som det är mycket som rör sig och grubblas på inombords. mitt i morgonbestyren börjar jag plötsligt blöda näsblod. suck. kroppen talar verkligen sitt tydliga språk, och säger ifrån på ett effektivt sätt. för när blodet rinner kan jag ju inte göra annat än att släppa allt jag har för händerna och lägga mig på sängen och vänta på att det ska sluta. bara att glömma att försöka skynda sig iväg till skolan. jag kan se en tydlig trend i näsblod när jag är stressad, både tidsmässigt men också på ett djupare plan. det kommer alltid som mest olämpligt, eller är det kanske då jag behöver stanna upp? efter några minuters "time-out" på morgonen kom jag iväg, kanske lite mindre stressad eftersom jag redan accepterat att jag skulle bli sen. inte hela världen.
lite av en mellanvecka schemamässigt den här veckan, vilket passar mig bra. särskilt eftersom jag får finbesök av mamsen mot slutet av veckan!

tittar på halv åtta hos mig och kvällen som går i lchf-dietens tecken. kan inte låta bli att fråga mig var måttan med allt tog vägen? lite av varje, varför ska det vara så fel? att frossa i smör, grädde och kokosfett måste bli rätt trist i längden det med, precis som att bara äta morötter och broccoli.
vad mycket man går miste om av livets goda, om man inte "får" äta bröd, pasta, ris, potatis etc.!
nej, jag har förvägrat mig livets goda alltför länge, så nån lchf-diet är inget för mig! 

chilla frilla

måendet går upp och ner, men det är bara att acceptera att det är det som är livets spelregler. då känner man sig åtminstone levande, till skillnad mot tidigare då ingenting spelade mig någon roll, då jag helt enkelt inte orkade bry mig överhuvudtaget. så egentligen ska jag väl se det som något positivt att jag faktiskt har min toppar och dalar nu, att tillvaron inte alltid känns så kul eller inspirerande. jag är inne i en mental svacka just nu, vilken kommit lite tidigt kan jag tycka med tanke på att det bara gått en månad in på vårterminen. rätt mycket i skolan, och när stressen och prestationskraven kommer in genom ena änden går lusten ut i andra. jag blir mest tvär, trött, oinspirerad och less när det blir för mycket. andra kan chilla, skjuta saker på framtiden och göra arbeten i sista minuten. inte jag. därför kan jag redan nu stressa upp mig för arbeten som ska in senare. att ta en sak i taget, och lita på att det ordnar sig är inte min starka sidan. dock någonting jag behöver träna på, så även att "misslyckas" eller att inte göra allting som "man ska". good enough, var går den gränsen??
en fredag nio till fem i skolan, illa schemalagt... men sen är det återigen helg. veckorna går fort, som alltid när man har mycket att göra. inte mycket planerat i helgen, den får bli som den blir beroende på väder och humör.
just nu går mina tankar till en annan vän vars tillvaro skakar i sina grundvalar...

personlighet

så var helgen förbi, lika fort som den kom. ett tecken på att man har haft roligt? ja, lördagen var helgens höjdpunkt, som vanligt när jag umgås med människorna jag trivs som bäst tillsammans med. att det kan kännas så otvunget och kravlöst att vara tillsammans med andra, det trodde jag inte. det har jag inte riktigt haft erfarenhet av tidigare.
gjorde en fuling idag på eftermiddagen och smet iväg efter halva filmvisningen. den gav mig ingenting, och vi behöver heller inte följa upp den med något arbete. gick därför hem och satte mig att läsa istället. det gäller att prioritera här i livet. göra det som passar en själv bäst, inom ramarna för vad som är acceptabelt förstås.
gör i i ordning för att gå iväg på releasefest för ett radioprogram på studentradion. känner inte alls för det egentligen, är trött och inte alls på något vidare partyhumör men eftersom halva klassen ska dit så hänger jag på. kan gå dit en stund iaf, då kan jag ju åtminstone säga att jag var där.
när ska lusten att festa infinna sig? kommer den alls att göra det, frågar jag mig själv? det är inte vad jag ser livskvalitet i nu, och tveksamt är om jag kommer att göra det i framtiden. min personlighet är en del utav mig. den kommer inte att förändras, bara (förhoppningsvis) komma fram mer när jag låter den göra det på bekostnad av ätstörningen och undervikten.
nu, på med termobrallorna och ut i kylan och mörkret. det blir nog bra när jag kommer iväg.

de kastrerar grisar på tv och jag stänger av ljudet...
kastrering för oss konsumenter, för att köttet ska smaka godare.
den konsumtionen tänker jag inte vara en del utav.

vardagslyx

vardagslyx är det att tillbringa torsdagskvällen på detta sätt: med fantastiskt god sushi och en annorlunda men rolig teaterföreställning, allt i sällskap med en god vän. det var ett tag sedan jag skrattade så spontant och från hjärtat som under kvällen föreställning. en positiv och överraskande upplevelse, då jag inte förväntat mig någonting. gratis är gott, som det så sant heter, och dessa biljetter hade jag kommit över genom studentkåren. teater är underskattat, iaf komedier! och då menar jag inte fars, utan komedi med en kritiskt underton och ett budskap att fundera kring.
en lyckad torsdagskväll utöver det vanliga. då jag inte har något schemalagt mer denna vecka känns det som att helgen tjuvstartat. dock väntar en del plugg imorrn framför datorn, men jag kan lägga upp dagen om jag själv vill. frihet. ser även framemot att min ena lägenhetskompis drar utomlands en vecka, då hon börjar gå mig en aning på nerverna. egentligen har jag mig själv att skylla, att jag inte står upp för mina åsikter och sätter ned foten. samtidigt blir det åtminstone ordentligt gjort när jag gör det, så allt orkar jag inte tjafsa om.
nu ska jag fortsätta kvällen i samma feel good-anda och lägga mig på sängen och bläddra i några magasin jag "lånade" med mig från institutionsbiblioteket. det var inte senaste numren, jag lovar...

kallare än kallast

- 21 grader visat termometern. vart tog våren vägen??
bara att dra på sig termobrallorna, fälla upp huvan och ge sig ut i kylan...

att vara, inte göra

ett nästa steg att ta är att utvidga min trygghetszon. det blir ganska uppenbart när jag är borta en helg, att det inte alls är lika enkelt att lyssna till kroppen och mig själv då jag är bland andra. att vara social och samtidigt känna in och tillgodose mina behov är två saker som var för sig kräver mycket av mig. så mycket att det ena sker på bekostnad av det andra. det ska inte behöva vara så. livet är inte varken eller utan både och. jag tar med mig erfarenheterna och insikterna efter helgen att jobba vidare med. det är bra att jag faktiskt själv kan iaktta och reflektera över mitt agerande. medvetenhet är det första steget för att få tillstånd en förändring av någonting. framstegen på hemmaplan, i min trygghetszon, behöver jag ta med mig ut i livet. mitt mål är att det inte ska behöva spela någon roll var jag befinner mig eller vilka de yttre omständigheterna är, för att jag ska vara trygg i mig själv och i första hand lyssna till mina behov. det har ingenting med egoism att göra, tvärtom. för att kunna vara till glädje för andra behöver jag först ta hand om mig själv. det handlar inte om att göra utan om att vara. genom att själv vara i balans kan jag få andra att må bra i min omgivning.

på väg

sitter hemma i föräldrarnas hus med en hund snusandes vid mina fötter. annars tystnad. lugn. de övriga är iväg och åker skidor. jag tog en promenad längs med vattnet istället. njöt av solen och den underbara naturen jag saknar i uppsala. satte mig på en bänk och lät solens strålar värma mitt ansikte. tankade livskraft och ljus.
hela familjen med respektive är samlade för en söndagsmiddag tillsammans. vid sådana här tillfällen kan jag se vilka framsteg jag faktiskt gjort den senaste tiden, och tillåta mig att glädjas över dem. jag kan utan alltför många störande tankar äta mammas (underbart goda) hemmagjorda semla. jag får inte längre panik över att det kommer att bjudas på mycket god mat som jag inte alls har någon kontroll över. jag kan släppa taget om den kontrollen, och lämna över den till min kropp istället. försöka lita på att den säger till vad den vill ha, och när den är mätt. äta med alla sinnen istället för med huvudet. tillåta mig att njuta av livets goda.
en sådan här avslappnad inställning har jag inte haft tidigare. det är en bit på vägen mot frihet, men endast en bit. det finns mycket kvar att jobba med. dock är det här ett kvitto på att ingenting är omöjligt. det kan bli bättre. jag kommer att ta mig ur ätstörningen. det kommer att ta tid, men det måste det få ta. huvudsaken att jag tror på mig själv och min inneboende styrka. jag kommer att fixa det här, med giselas råd och ovärderliga vänners stöd.
jag är på väg.

och nästa vinter ska jag vara ute i skidspåret med de andra, med en stark och välmående kropp!

sunday roast

så var det vinter igen. snö var väl inte vad jag gick och längtade efter direkt, tvärtom så trodde jag, eller snarare hoppades, på att våren var på väg. ja, ja, den som väntar på nåt gott...
lugn fredagskväll i mitt krypin. blockljuset har snart brunnit ned, jag som alltid glömmer bort att köpa nytt när jag är och handlar. det ljuset brinner varje kväll hos mig. ljus är liv. mer levande än en lampa. sitter här med en kopp kaffe och choklad och är rätt nöjd med vad jag uträttat under dagen. däremot besviken över vad faktorer som ligger utanför min möjlighet att påverka har visat sig innehålla. inte mycket att ha för min del. inte vad jag hade hoppats på, trots att förhoppningarna inte var särskilt höga. ok, då vet jag åtminstone det. det behöver inte vara något negativt.

bra blir det alltid

nybakade bröd ligger och svalnar i köksfönstret. ska ta med mig några till farmor imorgon när jag åker söderut för en helg hos föräldrarna. familjemiddag står på agendan på söndag.
kan inte låta bli att fundera över när den dagen kommer då jag också har en pojkvän vid min sida, på middag hos föräldrarna...

seg i kolan

tror jag har några baciller i kroppen som ligger och lurar. känner mig så där off, satt som bedövad under dagens föreläsning och gick därifrån undrades vad det hade handlat om. är inte på topp just nu, och tror att flera andra orsaker har sitt finger med i spelet. mycket bra samtal med två viktiga personer i mitt nätverk. kanske ska jag se det som något positivt att saker och ting är i gungning. endast i rörelse sker förändringar.
spontan middagsbjudning med flygande jakob satte guldkant på en annars trist, men dock solig, tisdag. lyx att bli bjuden på middag!
huvudvärken vägrar ge med sig och jag är minst sagt seg i kolan. dags för sängen, med andra ord. spelar ingen roll att klockan nyss passerat nio-strecket. sömn botar mycket.
godnatt!

en sån där dag

... då jag bara vill krypa upp i någons famn och låta tårarna rulla nerför kinderna. släppa taget om allt. släppa taget om kampen. idag är inte min dag. jag är trött, less, arg och allting känns oöverstigligt. livet känns för jobbigt, för motigt. en sådan där dag då det är jag mot världen och ingenting känns bra.
det har delvis sina orsaker, bland annat en natt utan sömn. grannen i korridoren bredvid, som jag bor vägg i vägg med, hade fest halva natten lång. eftersom det är papperstunna väggar hade de lika gärna kunnat befunnit sig inne hos mig. jag hör varje ord de säger, för att inte tala om att mitt rum gungar i takt med dunkandet i musiken. efter nån timme tappade jag humöret och gick över för att be dem sänka. ett tröstlöst försök att få fulla ungdomar att visa lite hänsyn. det blev en lång natt med andra ord, som resulterar i en förjävlig dag. egentligen vore det bästa att acceptera att jag har en pissdag och låta det vara så. lägga mig på sängen istället för att försöka ta mig igenom en alldeles för avancerad artikel. tillåta mig att vara liten, ledsen och trött. skjuta alla måsten och borden, allt plugg framför mig. till en annan dag med bättre förutsättningar. ingenting blir bättre av att jag försöker tvinga mig till att göra något vettigt. tvärtom känns allting bara ännu värre, svårare och hopplöst. jag skiter i den här förbannad artikeln nu. inget kommer att hända bara för att jag inte har läst den inför föreläsningen imorrn. möjligtvis blir morgondagen bara lite bättre för att jag vilade upp mig istället för att banka huvudet i väggen gång på gång. 
imorgon är en annan dag

jo, det skulle faktiskt kunna bli lite värre.
om jag förlorade dig...

la dolce vita

champagne. svamprisotto. ostbricka. nybakat bröd. creme brulée med ädelost och kardemummamarinerade päron. vin och mera vin.
en försenad julklapp från syster, middagsbjudning hemma hos dem. min lillasyster är helt fantastiskt duktig på att laga mat! bättre julklapp hade jag inte kunnat få. det var en mycket trevlig kväll hos dem, tillsammans med andra syrran och hennes kille som fått samma julklapp. en smak av la dolce vita. men deras värld är inte min värld. kändes som jag bara var på besök i deras tillvaro, som ligger långt ifrån min egen vardag. att smita in på operakällaren för en glas champagne en fredagseftermiddag, bara för att man känner för det, existerar inte ens i fantasin i min verklighet.
jag kan inte undgå att känna mig malplacerad och lite utanför i deras sällskap. systrarna har så mycket mer gemensamt och delar en verklighet som är långt borta för mig. känner mig otillräcklig, som att jag är där på nåder. jag och mitt liv är totalt ointressant i det sammanhanget, och jag har svårt att passa in.
missförstå mig inte, jag tycker väldigt mycket om mina systrar och de är väldigt fina människor. min känsla av utanförskap och missanpassning kommer inte så mycket av deras agerande som utav underliggande känslor och förnimmelser. ibland tror jag att jag tänker och känner alldeles för mycket. är det något negativt? kanske, kanske inte. beror vad man gör av sina känslor, hur man styr sina tankar.
efter en sådan här kväll rörs mycket känslor upp inombords. det är så mycket enklare att bara stänga in sig i sin bubbla, leva i sin egen skyddade vardag och inte konfronteras med andras verkligheter. men det är ingen lösning. det har jag provat, och se vart det har lett mig. när man inte vet var man har sig själv, sina gränser och sina uppfattningar är det kanske inte så konstigt att det blir oroligt i möten med andras. då känner jag mig som en liten sliten eka utan åror ute på ett stormigt hav. kastas fram och tillbaka. hur balanserar man på vågorna?
förvirrat inlägg. så är det just nu.

begär

klockan är bara fem men jag skulle lugnt kunna gå och lägga mig som det känns. en lång och rolig gårdag tillsammans med kursarna, sätter sina spår. en natt fylld av mat och musik och alldeles för lite sömn. tre timmar är en tredjedel av vad jag egentligen skulle behöva sova, därav mitt zombieliknande tillstånd idag. tack och lov att vi har egen inläsningtid både idag och imorrn. känner mig gammal när det tar tid att återhämta sig efter partaj, innan jag blir människa igen.
det var riktig klassresa-déja vú. kan sakna sådana här lägervistelser från barndomens engagemang i idrottsföreningar. det har sin charm, men en övernattning är fullt tillräckligt. det blev mycket mat, musik och bastubad, som avslutades med en isande dusch eftersom varmvattnet snabbt tog slut. uppiggande var ordet!
som vanligt följs en dag med festligheter och avsteg från vardagens rutiner med ångest. inte fylleångest som för många andra, utan matångest. förbannad ätstörningsångest som inte lämnar mig någon ro varken i kropp eller själ. vill bara glömma, kunna radera ut alla info om allt jag åt igår. det där ordet lagom är en fantasi som inte existerar i verkligheten. det är som att något inom mig säger att jag måste "passa på" att äta när jag hamnar i sådana här sammanhang, när jag vågar släppa lite på kontrollen. då tappar jag den istället. hunger- och mättnadskänslor kopplas bort till förmån för begäret som verkar omättligt. tre portioner efterrätter, alla tillräckligt stor nog i sig, bara för att det stod framme på buffébordet och jag inte kunde bestämma vilket av dem jag skulle ta. sedan en jäkla paltkoma, eller chokladkoma kanske är ett mer passande namn. innan kvällen (natten) var över hade buffébordet länsats en andra gång. jag äter bara för själva ätandet, inte för att kroppen är hungrig och signalerar efter mat. kommer jag någonsin hitta tillbaka till ett normalt förhållningssätt till mat och ätande?

klassresa

idag står sociala aktiviteter på schemat. inte alla kurser som har det inskrivet i planeringen! vi ska iväg till en kursgård här i närheten där vi ska umgås och övernatta. får flashbacks från klassresor i grundskolan. kan nog bli rätt kul, om inte annat ett tacksamt avbrott i pluggandet. underbart vårväder är det dessutom ute, vilket gör mig lätt i sinnet. det finns hopp om vår i år också. sådana här dagar skulle jag vilja ta en solstol och sätta mig mot en husvägg. vända ansiktet mot solen. sluta ögonen och bara lyssna. känna. känna värmen. känna livet. jag ska nog ta och leta upp en egen plats att ta min tillflykt till och njuta av våren. den är på gång, det är ju redan februari! så skönt att veta att januari nu ligger bakom mig, en tung och lång månad. nu kan det bara bli ljusare och varmare.
passade på att vädra sängkläderna idag när solen skiner och det fläktar lite. ska nog gå och ta in dem nu så jag inte glömmer dem ute när jag drar iväg...