lördag 27 augusti 2011

Beethovens pianosonater

Jag fixar nya flyttkartonger och då drar flyttcirkusen igång igen. Om vädret imorrn inte blir lika fint som idag så blir det till att vara inne och börja packa ner alla mina prylar och kläder som jag för inte alltför länge sedan packade upp. Ja, ja det ska kännas att göra misstag. Kosta på både ekonomiskt, fysiskt och mentalt. Men så är det väl för att avskräcka en för att göra dem igen och förhoppningsvis tänka till en extra gång före i framtiden när jag fattar beslut. Är det något jag har lärt mig så är det att hädanefter inte vara så snabb med att själv fatta beslut utan att ha pratat om saken med andra och inhämtat deras synpunkter och åsikter.
På måndag drar studierna igång igen, med en förhoppning om en plats på kursen Socialpsykologi A. Jag står som första reserv men har ännu inte blivit kallad. Dock litar jag inte på postgången när jag har hattat runt på adresser den senaste tiden så jag åker dit på måndag och pratar med dem direkt istället för att invänta något brev som kanske kommer fram x antal månader senare med eftersändning. Ska bli en intressant kurs att läsa, och om jag kan prata med någon förståndig studievägledare kanske jag kan finna några alternativ att använda den kursen och mina tidigare i en framtida examen. Det får visa sig så småningom.

Lyssnar på sändningen av Filharmonikernas konsert från Sjöhistoriska museet i somras som just nu visas på SVT2. Jag märker hur mycket jag tycker om klassisk musik, och saknar att spela det själv som jag tidigare gjorde när jag aktivt spelade klarinett. Klassisk musik är som balsam för själen. Istället för min vanliga spellista på Spotify satte jag på Beethovens pianosonater i eftermiddags när jag kom hem efter en tur till farmor.
Sol, värme och en kopp kaffe på farstubron, ett ögonblick i livet.

torsdag 18 augusti 2011

Jag är värdefull

Jag börjar närma mig ett beslut, men egentligen har det inte varit så mycket att fundera på utan svaret har hela tiden funnits inom mig. Sen är det upp till mig att våga lyssna till, och följa min intuition. Den blir tydligare i samtal med andra nära, och kloka, vänner. Att högt reflektera kring saker hjälper en att skapa tydligare konturer kring sina diffusa aningar och funderingar.
Återstår den jobbigaste biten i hela cirkusen: att berätta för föräldrarna hur läget är och vad jag bestämt mig för. Jag kan bara ana deras häftiga reaktion. Inget som jag ser framemot då jag är en väldigt konflikträdd person och helst bara vill vara alla andra till lags, men jag behöver ta tjuren vid hornen och stå mitt kast. Ja, jag har gjort ett grovt och förhastat misstag men jag kan inte fullfölja det jag föresatt mig bara för att leva upp till andras förväntningar.
Det är ok att göra misstag, om än väldigt obekvämt och obehagligt.
Här gäller att återigen skilja mellan det jag gör och den jag är.

Och jag är värdefull oavsett yttre omständigheter.

tisdag 16 augusti 2011

Ovärderlig vänskap

Vad skulle jag göra utan min älskade vän?
Hon som alltid finns där.
Bryr sig.
Lyssnar.
Stöttar.
Kommer med kloka råd.

Och Dig har jag flyttat ifrån...

Virvelvind

Mitt inre är i uppror. Tankarna virvlar runt utan början och utan slut. Känns som att hela min framtid står på spel. Vad ska jag göra av situationen? Hur ska jag välja att gå vidare? Lyssna på min magkänsla eller köra på det jag bestämt sedan tidigare och se vart det leder?
Valet står mellan att börja på arbetsterapeutprogrammet vid KI och se vad jag tycker om det, eller att läsa socialpsykologi A vid UU och då pendla den första tiden tills jag fixat nytt boende i Uppsala. Innerst inne känner jag att jag inte är en storstadstjej och inte vill bo i Stockholm eller i dess kranskommuner, jag trivs inte med tempot och den splittrade atmosfären som råder. Jag vill bo i en mindre stad som är greppbar och där tempot är lite lugnare. Uppsala. Börjar jag på en 3-årig utbildning är jag fast här, vare sig jag vill eller inte. Det känns inte bra att göra det om jag inte kan tänka mig att fullfölja den. En termin på arbetsterapeutprogrammet går inte att tillgodoräkna sig i någon annan utbildning. Om jag väljer att istället ännu en termin läsa en lös kurs, kan jag tänka mig att börja på sjukgymnast i Uppsala till våren istället. Det som jag egentligen sökt i första hand redan nu till hösten men ändrade.

Bostadssökande

Någon som kan tipsa om ledigt boende i Uppsala?
Allt av intresse mottages tacksamt!

måndag 15 augusti 2011

Hemlängtan

Det börjar nu gå upp för mig vad jag har gjort, dvs lämnat Uppsala för att bosätta mig i en förort till Stockholm. Frivilligt. Vad tänkte jag?? Jag som avskyr stressen i Stockholm, avskyr att vara beroende av pendeltåg, tunnelbana och buss. Avskyr den täta trafiken och anonymiteten. Men det är här jag är nu och det är bara att gilla läget. Njae, kanske inte gilla men åtminstone för tillfället acceptera att det är här jag ska bo nu ett tag framöver. Kontrasterna är stora i jämförelse med att bo i mitt tidigare studentboende i Uppsala till att nu bo i botten av en villa i ett stort villaområde en bit ifrån centrum. Det känns en smula ensamt och ödsligt, det går inte att komma ifrån. Visserligen är det skönt att ha sitt eget krypin istället för att dela med två andra tjejer som tidigare, men desto tystare. Tankarna mal varför varför jag var så snabb med att ändra mina planer mitt i sommaren och nu hamna här, Var beslutet verkligen så genomtänkt som jag inbillade mig? Var jag medveten om vad det var jag gav upp?
För att svara på era frågor: jag gjorde en snabb u-sväng i mina planer efter att ha kommit hem från semestern i sommar och sökte, och kom in, på arbetsterapeutprogrammet på KI i höst istället för att läsa till sjukgymnast i Uppsala som jag tidigare tänkt. Så det är vad som nu väntar mig. Om två veckor drar det igång, och innan dess kan jag inte göra en rättvis bedömning av situationen. Kanske att det kommer att kännas bättre när skolan drar igång, jag träffar nya kursare och blir mer hemtam här. Men jag kommer onekligen att fortsätta sakna Uppsalas atmosfär och charm. Här finns ingenting av det. Jag är ingen Stockholmstjej har jag insett nu.
För mig själv håller jag i det dolda tummarna för att min kötid i Uppsalahem ska räcka till en lägenhet snart, snart. Får jag ett alternativ att flytta tillbaka till så tar jag det. Tjejen jag köpte kurslitteratur till skolstarten av bodde i Uppsala och hade pendlat in till KI den första tiden och det hade funkat enligt henne. Det skulle kunna vara ett alternativ även för mig, om jag bara hittar ett boende i Uppsala igen. Lättare sagt än gjort.

Men.

Nu är jag här. Och nu.

Imorgon hoppas jag min hyresvärd klättrar på taket och försöker fixa tv-antennen åt mig så att jag kan få igång tvn.

söndag 14 augusti 2011

Spontanitet är att leva i nuet

Nu ska jag sova sött efter en intensiv dag med packning, städning och sedan upp-packning och mera städning. Men jag har börjat komma i ordning, eller åtminstone fått in grejerna i skåp och lådor. Sedan återstår det större arbetet med att göra sig hemmastadd och fixa det hemtrevligt i lägenheten. Det får bli en annan dag, för nu är jag helt slut och ska nyduschad krypa ner i sängen. Tv fungerar inte så jag lyssnar på p2 på radion, lite lugn och harmonisk klassisk musik som har positiv påverkan på mitt sinne inför natten.
Imorgon ska jag utforska omgivningarna lite bättre på cykel, spana in var man närmast kan storhandla och kanske ta en sväng till IKEA om andan faller på. Annars nöjer jag mig med att fortsätta pyssla i lägenheten och boa in mig. Det får morgondagen utvisa.
Jag försöker att föra in mer spontanitet i mitt liv och inte alltid bestämma vad och hur jag ska göra saker på förhand utan istället lyssna till vad kropp och själ vill i stunden. Det kan man aldrig förutspå eller veta i förväg. För det krävs medveten närvaro.