sköna söndag

började söndagsmorgonen i sängen med ett avsnitt av "ensam mamma söker". kan inte minnas sist jag tillät mig att stanna kvar och ligga och dra mig i sängen istället för att omedelbart stiga upp när jag vaknar. att bara "lata" mig är lite tabu för mig, något som ger mig oerhört dåligt samvete såvida det inte sker på kvällstid och jag har varit produktiv tidigare på dagen. man hör hur andra människor spenderar sina söndagar med att göra "ingenting", ligga länge och mysa i sängen, kanske se en film för att sen beställa hämtmat framemot eftermiddagen. det är något helt främmande för mig, men onekligen låter det rätt skönt. dock kan jag bara inte se mig framför mig i det scenariot. jag skulle verkligen må dåligt av att tillbringa min söndag på det sättet. visst är vi alla olika, men lite av varje egenskap tror jag vi mår bäst utav. jag behöver helt klart föra in lite mer av orden layed back i min vokabulär. det är ok att inte vara effektiv hela tiden. framför allt är det ok att slappa och ta det lugnt utan att ha behövt göra sig förtjänt av det först. därför behöver jag inte ha dåligt samvete för min start på denna söndag. tvärtom, var det faktiskt rätt skönt att ligga kvar under täcket och småle åt spirande kärlek på tv. vädret uppmuntrar heller inte till att gå ut, då det småduggar och är gråare än gråast. riktigt trist. kollade vädersajten som säger att det ska klarna upp frampå dagen, så då blir det en shoppingtur till ikea med H. behöver inhandla glasburkar att förvara min surkål (som är under tillverkning) i. om jag nu lyckas bättre med den än med mitt surdegsexperiment...

så svårt att kombinera

åh, varför ska det vara så svårt att kombinera ett socialt och aktivt liv med att försöka bli fri från en ätstörning??
dagen har verkligen visat det tydligt. hade inplanerat att följa med en kurskompis hem till henne på födelsedagsfika och ridning eftersom de har gård med hästar. lät jätteskoj, och jag har hållit mig ifrån att banga ur under veckan trots att tankar har kommit och gått att det skulle bli för jobbigt ur flera aspekter och att det vore bättre att jag stannade hemma istället.
vi drog iväg efter förmiddagens föreläsningar, en tur ner på stan och sen bussen ut på landet. vi var väl framme vid tre-tiden och jag hade väl i mitt stilla sinne tänkt att vi med stor sannolikhet skulle fika först och rida sen. men nej, vi drog ut i stallet på en gång och gav oss iväg ut på en tur med hästarna. blev en jättemysig ridtur. vad jag har längtat efter att sitta på hästryggen igen! längtat efter stallmiljön och det lugn det ger mig. lugn och tankefrihet. vi var borta en lång stund, och när vi kom tillbaka var det redan skymning och en titt på klockan visade på strax efter fem. om jag inte redan var lite småhungrig innan vi gav oss av så var det i allafall inget emot nu. så länge vi var ute och red var tankarna och koncentrationen fullt upptagen med det, men nu gjorde sig kroppen och dess behov tydligt hörda. vad jag behövde nu var mat, riktig mat. det började ju närma sig middagstid snarare än fikatid. dock var det fika som gällde. åt av tårtan som bjöds, precis som alla andra, men det kändes långtifrån bra. dels så sjunker humöret och orken i botten när jag inte fyllt på energidepåerna, dels blir det väldigt oroligt inombords när matstrukturen raseras. andra kanske kan klara sig utan mat 6 timmar och sen nöja sig med en tårtbit.
inte jag.
nu är jag hemma igen, trött efter en lång dag med för lite mat. har dock gjort vad jag kunnat för att tillfredsställa kroppen nu, sent omsider.
dagen visar bara så tydligt hur svårt det är för mig att kombinera den sociala delen av livet med att samtidigt försöka ta mig ur ätstörningen. jag behöver struktur, planering och en måltidsordning som inte tål att rubbas alltför mycket. att hävda och stå upp för mina behov istället för att hålla tyst och anpassa mig efter andra är inte en strategi som fungerar längre. jag måste bli bättre på att prioritera mig själv i första hand, istället för att försöka passa in i andras levnadsmönster och livsstilar.
men det är svårt. väldigt svårt. jag har inte talat om min ätstörning för någon här i stan. visst, jag är inte dummare än att jag fattar att folk ser min magra gestalt och själv kan dra slutsatser utifrån det, men det är inget jag själv tar upp och ingen har heller frågat. att då behöva förklara att jag måste äta när andra inte gör det, blir svårt. jag har inte mod nog att göra det.
är lösningen att istället tacka nej till umgänge och stanna hemma och äta mina viktiga måltider eftersom jag uppenbarligen inte klarar av att kombinera dem särskilt bra?
dagen kanske är ett exceptionellt dåligt exempel, en utsatt situation där det inte fanns några som helst möjligheter till alternativ eller nödlösningar. varje gång jag träffar kompisar befinner jag mig ju inte mitt ute på landet med en timmes resväg hem.
nej, vill bara lägga denna dag bakom mig.
istället väljer jag att minnas en väns kloka ord ifrån gårdagskvällen.

trötter

trött tröttare tröttast

kom nyss hem från dagens sista föreläsning. skola hela dagen och nu är hjärnan helt död. orkar inte tänka någon vettig tanke. orkar inte vara social. orkar verkligen inte öppna kurskompendiet och förbereda inför morgondagens seminarium. det får bli ett senare problem.
för tillfället är det enda rimliga att göra att krypa upp i sängen bland mina kuddar och slötitta på tv. det är ju bondeprogrammet senare ikväll. ska även tala om för min nya rumskompis att hon gärna får använda sina hörlurar när hon spelar på sin synth efter kl elva på kvällen...

imorgon är en ny dag

felprioriteringar

känns som att jag ständigt gör felprioriteringar, oavsett vad jag väljer. önskar att det fanns en levnadsmanual för johanna, där det klart och tydligt framgick hur hennes liv skulle levas och vilka val som var de rätta i varje enskild situation. ha, vilket önsketänkande! och kanske ganska trist också, men dock enkelt. känns som att jag missar hela poäng med livet, det där med friheten att själv skapa sitt liv. mig ger det bara ångest.
men att fly in i ätstörningen löser ingenting. ändå så är det lockande. lockar med en falsk "fristad", likt en hägring i horisonten som man aldrig når fram till.

livskvalité för mig

lördagen har bjudit på en blandad kompott av plugg, shopping på ICA maxi och lindex, pallande av äpplen, fönsterpyntande med granris och en mysig eftermiddag på kafé med fina vännen. är det något jag tycker är värt att lägga mina pengar på så är det att gå på restaurang eller kafé med vänner. sitta och prata och umgås över en god måltid. efter att ha nekat mig den delen av livet under så lång tid börjar jag nu förstå dess värde, vad det är som gör att människor allt som oftast umgås över en bit mat/fika. tillsammans med andra är det dessutom lättare för mig att uppskatta mat. mat smakar bättre i sällskap, helt enkelt. att unna mig att äta och fika ute är ett sätt som jag inser ger mig mer livskvalité. jag väljer att lägga pengar på det, hellre än prylar. pengar får inte sitt fulla värde förrän de används.
hade tänkt cykla iväg och lyssna på en gospelkonsert nu ikväll, men bekvämligheten satte stopp för det. det räckte med att jag tittade på termometern i fönstret för att jag skulle bli kvar inomhus istället. tända ljus och duntofflor lockar mer än att sätta mig på cykeln och ge mig ut i mörkret. nu när det blir kallare och kallare ute blir jag samtidigt mer fast hemma. jag avskyr att frysa, och det gör jag så gott som jämt den här årstiden. när jag väl blivit kall tar det evigheter att få upp värmen igen. därför ska det mycket till för att gå utanför dörren på kvällstid. mörkret och kylan tror jag är en isolerande faktor för många människor. vetekudde,tekopp och duntofflor är mina trogna följeslagare den här halvan av året. visst har det en viss mysfaktor, men jag föredrar utan tvekan sommarhalvåret. dock har alla årstider sin tjusning, och jag försöker ta tillvara på det. fick lite sol i ansiktet idag när jag cyklade ner på stan och det får jag nöja mig med. imorgon ska det regna/snöa.

drummel

verkligen inte min eftermiddag. när jag kom hem efter en heldags projektarbete mötte en frän lukt mig i dörren. gick in i köket, och ser att min surdeg som jag startat (första gången jag provat att sätta en surdeg) och placerat på elementskyddet tagit sig ut ur burken. surdeg rinnande nedför elementet, hälften av smeten redan "gräddad". utan att ta fysikens lagar i beaktande ställer jag mig vid diskbänken och öppnar locket....SPLASH!....surdegen exploderar av trycket och sprider sig över halva köket inkl taket. om det luktade illa innan så var det ingenting jämför med nu. bara att sätta igång att försöka torka bort allt smet och klet, vilket tog sin lilla tid. när jag så ska torka vid elementet stöter jag till orkidén som står på fönsterbrädan så att den åker i golvet och jorden sprids över golvet. tur i oturen att krukan var av plåt... så efter skurningen var det dammsugarens tur. som om min fumlighet inte nått sin gräns så lyckas lite senare med att välta omkull den fulla tekoppen när jag ska öppna microluckan (varför varför var jag tvungen att ställa koppen där framför??) så efter dammsugning blev det torkning av golv. dock inte med såpavatten utan grönt te. kanske funkar lika bra? jag drar mig för att vistas i köket mer ikväll, men oundvikligen måste jag stöka runt en sista gång snart och fixa kvällsfika, dock med extrem aktsamhet.
nej, kvällen har inte gått min väg. men vem har sagt att allt ska gå lätt alla gånger? och varför klaga på banaliteter? kanske det behövdes en städning (ja, med största sannolikhet behövs det fortfarande det men det ligger inte endast på min lott...).

dag och natt

det är på kvällen allt kommer över mig. livet drabbar mig. under dagen är det rätt lugnt, då är jag fullt sysselsatt och det finns inget utrymme för djupare tankar eller känslor. men kvällstid är lika med tanketid. mörkret omsluter mig, både bildligt och bokstavligt talat. jag önskar att dagarna endast var ljusa, att så fort det började skymma var det natt och därmed sovtid. jag vill slippa dessa mörka, långa och jobbiga kvällar. skulle jag bara kunna sova fler timmar skulle jag med glädje gå och lägga mig direkt efter middagen, och inte vakna förrän det ljusnade igen. de flesta önskar att dygnet hade fler vakna timmar.

inte jag.

alternativkostnad

väljer att lyssna till kroppen ikväll. att göra ett val innebär automatiskt att välja bort någonting annat. det är det som utgör dess alternativkostnad, dess egentliga värde.
ikväll väljer jag bort folkdansen. jag väljer även bort föreläsningen om fairtrade-kakao i bolivia. istället tillbringar jag kvällen i hemmets lugna vrå, efter en heldag med intensivt projektarbete. det är både psykiskt och fysiskt påfrestande med grupparbete, men väldigt roligt och givande! jag tänder lite ljus i oktobermörkret, äter middag och socialiserar med min nya korridorsgranne. plöjer några sidor i kurslitteraturen men framför allt ägnar jag kvällen åt slappande. det är tillåtet att göra det ibland. jag behöver inte ta tillvara på varje lediga tid, känna att jag gör något produktivt eller sitter med näsan över böckerna för att förbereda mig inför kommande seminarier eller deadlines. jag måste inte alltid vara på väg någonstans. det är tillåtet att bara vara ibland, inte tänka framåt utan stanna upp och njuta av stunden just här, just nu. titta på tulpanerna i höstfärger på nattduksbordet som jag köpte när jag var inne i stan i helgen (dock inte utan dåligt samvete för att jag "slösade" pengar på nåt till mig själv). bläddra lite i ett livsstilsmagasin som legat begravd under pluggböckerna. tillåta mig att sakna vovven en smula.
det är alltför lätt att tro att livet är någonting som väntar längre fram. så står man där en dag, tittar tillbaka på sitt liv och inser att man har glömt bort att leva.
nej, det är inte det jag vill uppleva. jag vill så mycket mer. de åren som gått kan jag inte leva om, men nuet ligger i mina händer.

antiklimax

hade tidigare planerat att gå på konsert för världens barn med lokala band här i stan ikväll, men sen hade jag ingen att gå med så jag skrotade den idén tills några minuter innan det började. då jag såg att jag fått napp på fb om sällskap, några kursare skulle dit som jag kunde hänga på. snabba ryck! på med några anständiga kläder, borsta håret, lite mascara och läppglans och så ut i höstkylan och iväg på cykeln. sen när jag kom ner på stan, visade det sig att det inte var där jag trodde att det skulle vara. snopet! inget mobilnummer till nån av de andra. kände inte för att springa runt på stan med temperaturen nere på nollgraders strecket och försöka leta rätt på var det verkligen skulle äga rum, så det var bara att dra på sig luvan och hoja hem igen... nu sitter jag här, en halvtimme senare igen, efter en vända ner på stan. misslyckat försöka till en social fredagskväll. ja,ja, jag grämer mig inte mer över det men det är så typiskt när jag väl är lite spontan och försöker ta mig ut i uppsalanatten. istället får det bli en kväll framför lite världens barn-gala på tv ist, beroende på hur länge jag står ut (bosse bildoktorn dök precis upp i rutan...). jag är ändå rätt trött efter en effektiv dag bestående av städning, handling, matlagning för att fylla på frysen, färdigskrivande och inlämning av pm och ett givande samtal som ger mig en hel del att reflektera över.

i eftermiddags snöade det för första gången! nu är vintern snart här på riktigt. blandade känslor. inte än, snälla, dröj lite till! låt mig få njuta av hösten ytterligare några veckor. såklart låg den snö som föll inte kvar, dock var det riktigt vitt i luften där ett tag. måste ha varit ett snömoln som kommit ur kurs från sin nordligare bana ;)

nu ska jag krypa upp i sängen med en kopp riktigt kaffe (lindvalls såklart!). vår nya kaffebryggare är ett välkommet tillskott i köket!

bondekärlek

dagarna och veckorna går alldeles för fort nu, jag hinner inte med! vill kunna stanna tiden, ta ett djupt andetag och verkligen njuta av denna korta tid på hösten då träden bär sina vackraste färger och luften är krispig och lättandad, innan det blir för kallt, grått och regnigt. det märks tydligt på mornarna hur snabbt dagens ljusa timmar minskar i antal. nu är det mörkt när jag motvilligt stiger upp.
idag har varit en bra dag, en dag med stor variation men kanske inte lika mycket effektivitet. det beror på hur man värderar vad som är effektivt och värdefullt arbete och vad som inte är det. en röst inom mig tjattrar om att jag inte läst lika mycket kurslitteratur som jag borde ha gjort, inte fått lika mycket skrivet på uppgiften som ska in på fredag. istället har jag ägnat en stor del av eftermiddagen åt fika (hemmagjord variant av äppelpaj med choklad, mumma!) och prat med en fin vän, lite socialiserande med den nya korridorgrannen och ommöblering av mitt rum. blev bättre än innan, mer hemtrevligt och mindre kontorslikt. tack ida, för hjälp och inspiration! själv är jag inte särskilt estetisk av mig, bryr mig mer om funktion än stil och utseende. av ren lathet, eller annan prioritering, har jag inte gjort nåt åt rummet sen jag flyttade in, men fina ljusstakar i inflyttningspresent satte fart på min svaga heminredningsnerv. klart att jag ska ha det fint på min lilla yta!
nej, nu ska jag ägna en timme åt tv-tittande, något som det annars blir väldigt lite av. bonde söker fru är ju lite smågulligt sådär :)
och när det råder torka på den egna kärleksfronten så får jag gotta mig åt andras sprittande känslor!
tids nog kommer väl kärleken in i mitt liv också. kanske jag får ta och skriva till en bonde jag med??

om vänskap

en söndagseftermiddag värt namnet. cykeltur i solsken ner till centrum. kaffe och rocky roads i sällskap med en underbar tjej. tiden bara försvinner, alldeles för fort. har så mycket att prata om. tänkt att man kan trivas så bra i en persons sällskap. ibland spelar tiden, hur länge man känt varandra, ingen som helst roll. vid första mötet är det bara något som klickar, man känner en genuin värme och förståelse stråla ut från den andra. tillsammans med henne känner jag mig totalt avslappnad, fullkomligt accepterad för den jag är. det är så otroligt skönt att uppleva det, en slags frihetskänsla. frihet i att bara vara, och att det är helt ok. det är något relativt nytt för mig. konstigt nog har jag fått den här känslan, den här upplevelsen, tillsammans med människor jag lärt känna via nätet och inte träffat så många gånger i verkliga livet. det har öppnat upp mina ögon för en ny typ av vänskap, riktig och innerlig vänskap. nu är det upp till mig att förvalta den här gåvan och utveckla den. för det krävs det att jag ger mig själv förutsättningar och möjligheterna att utnyttja min fulla potential. i en underviktig kropp går jag bara på halvfart, både mentalt och fysiskt. jag har så mycket mer att ge, och det vill jag kunna få utlopp för, nu! men det är en omöjlighet i det fysiska tillstånd jag nu befinner mig i. det kan jag inte blunda för. det hindret kan jag inte kringgå. det måste jag ta mig igenom.

brödbaket igår blev inte riktigt så lyckat som jag hade hoppats på. mitt tålamod sabbade för mig, jag hade lite bråttom (som vanligt...) och tog ut bröden för tidigt ur ugnen så de blev inte genomgräddade. smakade därför lite deg och en aning för mycket jäst... men, men en lärdom rikare tills nästa brödbak. dock måste jag äta upp denna sats först, här slängs ingen mat. ska försöka rosta dem så kanske de blir lite mer ätbara.

bakterapi

idag är en sån där ensamdag. frivilligt vald eller ej, känslorna pendlar fram och tillbaka. ena stunden kan jag tycka att det rätt skönt att ha hela dagen för mig själv, ingen stress och jag kan förfoga över dagen som jag själv vill. i nästa stund knyts det åt i bröstet, ensamhetskänslan blir stark och obarmhärtig. jag försöker att välja att inte dras med i den och låta den förstöra min dag. den får väl komma då, men jag tänker inte ägna den mer uppmärksamhet än den redan tar.
förmiddagen var jag effektiv och pluggade. fick en hel del gjort vilket betyder att jag lyckats sänka stressnivån över pluggbiten ett snäpp inför kommande vecka. det stör mig att jag ska vara så oerhört stresskänslig!
efter lunch cyklade jag iväg till coop och storhandlade en hel del ekologiskt (pluspoäng till mig). ska bli bättre på det, att prioritera vad jag lägger mina pengar på. bra mat är värt att betala för. resten av eftermiddagen har jag ägnat åt brödbak och städning. nu doftar det ljuvligt av nygräddade frallor som ligger på mitt fönsterbräde och svalnar under bakduken. vad mycket bättre (och förhoppningsvis godare) bakresultatet blir när man vågar använda riktiga ingredienser och följer recepten! det är toppen att ha tillgång till en ugn igen. bakning är en slags terapi. det är lite meditativt att stå där och knåda degen, att skapa någonting med händerna. jag tycker mycket om att baka, och längtar till den dag jag även kan njuta av egna nybakade kanelbullar eller varför inte en kladdkaka. inte bara äta det borta hos någon när det bjuds till fikat.
lördagskvällen tillbringar jag hemma. dock är det inte så här jag vill att mitt liv ska se ut. jag vill ju så mycket mer. hur ska jag någonsin nå dit??

tillfälliga motgångar

just nu vill jag helst av allt bara lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och försvinna från världen. ibland blir det bara för mycket. livet känns för övermäktigt, för svårt. ska det vara så här jobbigt att leva?
småsaker har spätt på mitt redan labila tillstånd. skulle springa in på affären i förmiddags, och i all hast låste jag cykeln med det permanenta låset i bakhjulet jag annars inte använder. en sekund för sent såg jag att det inte satt någon nyckel i... kånkade cykeln hem. letade förtvivlat efter en nyckel utan resultat. kånkade cykeln vidare genom halva stan till en cykelverkstad som tog sig an utmaningen att forcera låset, men han var lite skeptisk verkstadskillen. håll tummarna för att han sågat sig igenom låspinnen tills imorrn när jag återkommer! utan cykel är jag helt handikappad här i stan. dagens strapatser fortsatte med föreläsning och utdelande av skrivuppgifter på det här blocket, samt uppstart av projektarbetet som kommer att löpa parallellt resten av terminen. kändes som att få ett stenblock nedsläppt över en. stress och press. hur ska jag hinna med allt??
tankarna virvlar fram och tillbaka. vilken svag/lat/oduglig människa jag är som inte kan hantera sådana här saker. flera tiotusentals personer studerar på universitet/högskola och fixar det utmärkt samtidigt som de lever ett rikt studentliv. jag kämpar för att hålla mig flytande.
jag är oduglig på att leva, helt enkelt. men vad har jag för val?

ibland känns allt bara så hopplöst. men mitt i allt det svarta finns det små ljusglimtar att istället fästa blicken på. jag har ett trivsamt hem. jag har råd att äta bra mat. jag behöver inte frysa. jag har fina omtänksamma vänner. och framför allt har jag en familj som älskar mig.
det betyder allt.

jagad, av vad?

nyss hemkommen från en fika med en god vän på stan. ett välbehövligt avbrott i hemstudierna, idag har vi inga schemalagda föreläsningar. dock har jag inte fått mycket gjort hemma. har suttit med böckerna framför näsan under förmiddagen, men koncentrationen har lyst med sin frånvaro. läser samma sidor om och om igen utan att ta in vad som faktiskt står. mina tankar är på helt andra håll. de snurrar runt i sitt eget universum, ett kaotiskt universum.
det är oroligt inombords. ett tryck över bröstet som vägrar lätta. en krypande rastlöshet. jag vill fly, men vet inte från vad eller vart jag ska ta vägen. det känns som att någonting jagar mig, en mörk dold skugga som jag inte kan gömma mig för. jag får ingen ro. jag kan inte slappna av.
känner inte alls för att gå iväg på kören ikväll, men jag vet med mig att det är när jag känner så här som jag faktiskt behöver ta mig iväg och göra någonting annat för en stund. inte vara ensam med mina tankar. inte låta dem ta överhanden. istället fortsätta att leva, hur jobbigt det än är. jag kan inte ta en paus ifrån själva livet, hur gärna jag än skulle vilja. jag har försökt, och visst har jag till hälften lyckats, men till vilket pris? jag har bara skjutit problemen framför mig. verkligheten kommer ikapp förr eller senare.
maten står i ugnen. utanför fönstret är solen på väg ner bakom hustaken, men förgyller ännu några minuter lönnens brinnande lövverk.
just nu är det allt.
jag behöver inte göra livet mer komplicerat än så.
här och nu.

närhet och kärlek

ljusen är tända. det ryker ur tekoppen. jag bäddas in i höstmörkret, andas lite lättare. ångestkurvan har passerat sin topp för den här gången. kan man någon gång bli "van" vid ångesten? jag har inte blivit det. den blir inte lättare att hantera för varje gång. jag vet hur den fungerar rent fysiologiskt, men vad hjälper det när förnuftet och logiken sätts ur spel av känslorna?

jag har som sagt haft en bra helg hemma hos föräldrarna, men att det också varit jobbigt kan jag inte bortse ifrån. det är så många känslor som blossar upp, känslor jag helst vill skjuta ifrån mig och inte hantera just nu. känslan av ensamhet. en stark längtan efter närhet och kärlek. att ha någon att älska och som älskar mig för den jag är. för första gången var hela familjen samlas samtidigt, dvs båda mina systrar med sina respektive pojkvänner, jag och så föräldrarna. oundvikligen så kommer jag att känna mig som femte hjulet under vagnen. udda. som jag önskar att jag också hade någon vid min sida. ja, jag är avundsjuk på mina systrar, att de har två så fina pojkvänner. kommer jag någonsin att hitta någon? min största rädsla är att vara ensam resten av livet, att aldrig hitta någon att dela mitt liv med. att aldrig skaffa mig en familj. att aldrig få bli mamma.
satt bredvid en mamma och hennes två småflickor som jag småpratade med på tåget på vägen hem. barn är verkligen så underbara! de får en glömma allt annat för en stund, och vara närvarande i nuet. jag kan inte föreställa mig ett liv utan egna barn. det skulle vara ett halvt liv.
självklart mal oron i bakhuvudet huruvida jag ska ha förstört alla mina chanser att få barn i och med svälten. en tanke som jag försöker hålla så långt ifrån mig som möjligt för att inte falla ner i avgrunden av ältande och självanklagelser. det leder ingen vart.
det som varit kan jag inte göra någonting åt, inte heller framtiden. nuet är det enda som finns.

i nuet finns alla möjligheter

ångesten

jag steker kantareller och lyssnar på "air" av johann sebastian bach. allt för att försöka dämpa ångesten som slog emot mig som en vägg på tåget på vägen hem. har haft en trevlig helg "hemma" hos föräldrarna, men nu kommer alla känslor över mig på en gång. det är roligt att träffas hela familjen, men jag kommer inte ifrån att det rör upp en massa känslor inom mig som jag helst vill lägga locket på. det lyckas sällan, utan kommer efteråt, som nu.
andas. ett ögonblick i sänder.

även detta är övergående

känslor är just bara det, känslor