bostadsfråga

är alldeles mosig i huvudet och har rejält ont i ryggen efter att ha suttit här framför datorn och letat bostad den största delen utav kvällen. har skickat iväg ett stort antal mail till folk som hyr ut rum i sina lägenheter, så nu är det bara att hålla tummarna och hoppas på att få napp någonstans. i sista hand får jag ta ett korridorsrum, men det är verkligen nödfall. jag har ingen som helst lust att bo i korridor. känner att jag behöver mer lugn och ro än så. har man en gång haft sin egen lägenhet är det nog svårt att flytta in i korridor. känns som att det är första bostadssteget när man flyttar direkt hemifrån för att plugga, och inte något som är aktuellt för mig. men bostadsmarknaden är kärv och jag har heller inte råd att vara kräsen. tak över huvudet måste jag ju ha, så hittar jag inget annat är det bara att gilla läget och ta ett rum. åtminstone för den första tiden. mitt stora problem blir i såfall att dela ett litet kylskåp med flera andra. jag som behöver ett kylskåp enbart för mina matvaror, för att inte tala om en rymlig frys! ett frysfack räcker inte långt i mitt hushåll! men man kan ju alltid köpa en separat liten frys att ha på rummet om det nu skulle bli så. men jag hoppas hoppas på att få ett rum i en annan lägenhet nånstans. is i magen är det som gäller. det är ju fortfarande två månader kvar, fast visst vore det skönt att ha det fixat och slippa oroa sig på den punkten.
nej, nu måste jag förflytta mig och räta på ryggen en stund. annars kommer jag att bli kutryggig inom en snar framtid. min datorergonomi är lång ifrån optimal...
kanske ska ta och laga lunchlådan tills imorrn så har jag den klar.

sommar, sommar, sommar

soligt väder=dålig uppdatering
sommaren brukar bli en välbehövlig datorsemester, åtminstone står datorn inte på jämt och ständigt som den gör stora delar av resten av året. nu tillbringas inte mer tid än nödvändigt inomhus. klockan är lite över halv åtta på kvällen och det är fortfarande över 20 grader ute. helt underbart, utomlandskänsla :) när vädret är så här vackert känns livet lite lättare, lite enklare. jag lever mer, tillåter mig att leva mer och vara friare. vågar släppa på kontroll och istället släppa in mer spontanitet som sommaren faktiskt till stor del består av. att vara fri är att kunna vara spontan och tacka ja till livet.
idag har jag tillbringat dagen på en strand, ömsom solat, ömsom badat och försjunkit mig i en väldigt bra bok. tyvärr tog den slut nu, men jag har en ny på gång! och så fick jag hem ett gratisnummer av tidningen LEVA i brevlådan idag också som skänker intressant läsning en annan dag på stranden.
kvällen avslutades med födelsedagspicknick tillsammans med föräldrarna då mamma fyller år idag, på en klippa vid nynäsviken. ett kvällsdopp, grillad laxfilé och färskpotatis, vin, melon och på det kaffe och prinsesstårta. och jag tackar ja, till allt! det är frihet. jag har i åtanke att försöka agera som vore jag frisk. det är nyckeln till att faktiskt bli frisk. man är bara så "sjuk" som man gör sig eller tillåter sig att vara. och jag vill inte leva som ätstörd längre. jag är så mycket mer.
kom på att allsången på skansen startar imorgon också, och eftersom mamma var lite sugen på att åka in när det är sånt här underbart väder så var jag inte sen med att tacka ja till det förslaget. så imorrn blir det en tur in till stan. trevligt! livet ska levas nu, inte i oförutsägbar framtid. ska bli roligt att hitta på något bara mamma och jag på tu man hand. vi har en sårig relation att lappa ihop, som inte läker av sig själv utan kräver att vi jobbar på det och försöker hitta tillbaka till varandra utan att ätstörningen finns med i bilden.
nu ska jag leta boende på nätet till vår tripp till kroatien i början av augusti. sommarens kommande höjdpunkt! allt planerande och längtande innan avfärd är också en del av själva resan, ett sätt att förlänga nöjet.

midsommar

GLAD MIDSOMMAR

TILL ALLA ER DÄRUTE I SOMMARSVERIGE!

morgonyoga

kan inte tänka mig så många bättre sätt att börja dagen med än att gå iväg på morgonyoga i strålande solsken. en timme i harmoni med kroppen då jag öppnar mina sinnen. sedan är jag redo att ta emot allt vad dagen har att erbjuda, att handskas med situationer som dyker upp. jag grundar mig och skapar mig den inre balans som jag så väl behöver för att leva i livet och i samklang med kroppen.
sol och bad står på agendan lite senare idag, i sällskap med en vän och hennes lille son.

jag öppnar mig för livets möjligheter

en god natts sömn gör susen

till min stora glädje och förvåning vaknade jag idag med en fot som inte alls gjorde ont. visst var den lite öm om jag klämde på den, men jag kan gå på den utan problem. jippie! det är inte förrän man blir skadad på något vis som man lär sig uppskatta varenda liten detalj i kroppen. fötterna tar jag som självklara, de bara finns där att gå på, bär mig överallt utan att jag skänker dem en tanke eller uppskattning. idag har jag gått omkring och varit så glad över min kropp som faktiskt fungerar så pass bra som den gör med tanke på allt jag har utsatt den för!
kunde gå på midsommarfirandet på äldrecentrum som planerat idag då, som tur var. det var väldigt uppskattat bland gamlingarna. dragspel och gitarr, sång, sill och potatis och jordgubbstårta till efterrätt. en riktig midsommarfest och dagen till ära hade jag blommor i håret. dock ingen krans som jag först hade tänkt göra. blev inte att jag gav mig ut och plockade blommor igår...
efter middagen har jag varit väldigt produktiv och fyllt frysen med en ny omgång matlådor. har gjort lammfärsbiffar, som jag en en riktig hejare på att göra, och kokat egna kikärtor. både billigare och bättre för miljön än att köpa på konserv.
nu går fotbolls-vm i bakgrunden. ska sätta mig och titta lite mer koncentrerat nu i andra halvlek, det är en bra match mellan tyskland-ghana. jag tror tyskland kommer att gå långt i detta mästerskap, men vem jag har som favorit eller tippad segrare vet jag inte riktigt. det viktigaste för mig är att det blir bra och spännande matcher, med högkvalitativ underhållning.

en stukad fot ingick inte i mina planer

sitter vid köksbordet med foten i högläge och väntar på att värktabletten ska börja värka. tills dess får jag se det som en träning i att höja min smärttröskel. f-n vad ont en stukad fot kan göra! jag har haft tur att sällan stukat en fot eller gjort illa mig på annat sätt, men nu var det dags. det lustiga är att smärtan inte kom förrän efter några timmar.
jag var alltså i stallet i förmiddags och hjälpte till att måla om innertaket. när jag skulle kliva ner från stegen såg jag inte färgburken som en annan placerat nedanför och klev således på den vilket resulterade i att jag föll pladask på betonggolvet. visst gjorde det lite ont just då, men jag tänkte att det bara var för att golvet var så hårt och skakade av mig det. höll sen igång under dagen, och så när jag kom hem på eftermiddagen och satte mig ner: PANG! hela foten började bulta och det gjorde/gör fortfarande förbenat ont. jag diagnostiserar mig själv med en stukad fot... trodde inte att det kunde komma så här långt efter själva skadetillfället. som om det inte räckte har jag haft tvättstugan idag och hängt ut sängkläderna på vädring, så jag hade inget val mer än att linka upp och ner i källartrappen ett par gånger och hasa mig ut och hämta sängkläderna. inte det mest ideala för en fot som helst ska vila. men nu sitter jag här, och tar mig heller ingenstans. typiskt!
men som med allt som sker, så får jag försöka se det ur en annan synvinkel. nu får jag ett ypperligt tillfälle till att tillbringa någon/några dagar i fullkomlig stillhet, och möta den ångest och tankar det ger upphov till. jag ska fortsätta äta som vanligt, och bevisa för mig själv att jag inte rusar upp i vikt för att jag inte rör på mig.
det trista är att jag missar midsommarfirandet på äldrecentrum som vi har förberett för imorgon. är inte mycket till hjälp när jag inte kan stödja på foten, suck.
just nu sitter jag bara här och tycker rätt synd om mig själv. skulle vilja ha någon att beklaga mig för, någon som skänker lite medlidande och som jag kan få känna mig liten och ynklig inför. bli omhändertagen, som man blev när man var liten och var sjuk.
men jag är inte ett barn längre. nu är jag vuxen, med det ansvar och förhållanden det innebär. ansvar för mig själv.
dock finns fortfarande den lilla johanna där inom mig. nu är det jag som måste ta hand om henne, och tillgodose hennes behov.

en levande helg

bloggtorka under helgen, men det tyder väl kanske på att jag försöker skaffa mig ett liv...
helgen har gått fort och varit bra på flera sätt. jag har fortsatt i samma anda som efter tripen till münchen förra helgen, dvs försökt att bejaka livet och göra sånt som får mig att känna mig levande.
i lördags var jag bjuden på "bröllopsmiddag" hos föräldrarna tillsammans med deras grannar. bänkade oss framför tvn redan på eftermiddagen efter obligatoriskt fika med kaffe och prinsesstårta. av erfarenhet och vana hade mamma inte dukat en sked till mig eftersom jag i 99% av fallen alltid tackar nej till allt vad fikabröd heter och istället äter mitt mellanmål lite senare. men den här gången kände jag bara att det var så självklart att jag minsann skulle fika med dem jag också! varför skulle inte jag vara värd att äta sådana godsaker jag med? sagt och gjort, en redig bit tårta slank ner utan större problem. istället fylldes jag av en känsla av eufori grundad på att vara som alla andra, att tacka ja till livet. och i samma spår fortsatte kvällen med tre rätters, flera glas vin och drink. utan betänkligheter valde jag att tacka ja till det som bjöds och det andra åt och drack. på så sätt gjorde jag valet enkelt för mig, istället för att vela och behöva fatta ett beslut varje gång något dukades fram. f-n vad stolt jag var över mig själv när jag cyklade hemåt i natten! det behöver inte vara krångligare att leva än vad man gör det till.
söndagen tillbringades tillsammans med två underbara tjejer inne i stan, strosandes genom söder för att sedan hamna på kajkanten vid skeppsbron i sol och blåst. det blir så uppenbart att livet är gjort för att leva i samspel med varandra, i gemenskap och kärlek. kärlek till oss själva och våra medmänniskor.
tack för att jag får ta del av universums oändliga kärlek.

me and my laptop

äntligen, har även jag skaffat mig en laptop! sent omsider, men nu blev min gamla stationära pc så dålig att jag inte hade nåt val. lite dumt att vänta med att köpa en ny dator tills den andra redan pajat, då är det lite för sent att rädda all data...
jag som annars har så svårt att komma till skott och bestämma mig för vilken typ jag ska ha, särskilt när det gäller datorer som jag inte alls är särskilt intresserad eller insatt i, slog helt enkelt bara till på ett erbjudande på nätet. efter bara två dagar hade jag den i handen! snabb affär, med andra ord :)
det värsta med att byta dator är all tid man behöver lägga ner på att få allt installerat och klart på den nya samt flytta all data, musik och dokument. två dagar har jag pillat och pulat, men nu ska väl det mesta vara överflyttat och fixat så att den är körbar. har känt mig en smula avstängd ifrån omvärlden när jag inte har haft samma möjlighet till uppkoppling som tidigare. vad ensam jag känner mig utan internet och alla kontakter jag har via nätet! nästan lite skrämmande, att jag har ett betydligt större socialt kontaktnät i den virtuella världen än i den verkliga. det ser jag dock som en tillfällig snedfördelning, sakta men säkert håller jag på att lägga mer och mer vikt i den andra vågskålen. livets våg.
går bara och längtar/väntar med spänning på att få antagningsbeskedet i mitten av juli. hur det än blir så kommer jag att flytta och plugga i uppsala, för jag har i sista hand sökt en tyskakurs med platsgaranti. dock behöver jag ju ett antagningsbesked för att kunna skriva på ev lägenhetskontrakt såtillvida jag inte hittar nåt boende i andra hand eller liknande, korridorsboende är dock i princip uteslutet... jag behöver bo för mig själv, i min egen lilla lya med eget kök bl a. har man en gång haft egen lägenhet tror jag att det är svårt att byta ner sig till korridor. men kommer man direkt hemifrån tror jag att det är en annan sak, då är det nog inte så påfrestande att bo i korridor med en massa andra att dela gemensamma utrymmen med. kalla mig kräsen, om ni så vill ;p
är i valet och kvalet hur jag ska göra imorrn, om jag faktiskt ska sätta mig på tåget in till stan och ge mig in i den hysteriska folkmassan för att delta i festligheterna. jag är inte särskilt tokig i kungafamiljen, men själva folkfesten kan vara kul att uppleva. får se hur jag gör och vad jag känner för imorrn.
är det nån av er som ska in, eller bojkottar ni bröllopet totalt? jag har undvikit allt vad bröllopssnack och program heter i all media, så kanske är det dags att få sin kungaliga dos imorrn.
vad är mer värt att vara med och fira och hylla, än kärleken mellan två människor?

innerliga vs praktiska val

nu är det gjort. nu finns ingen återvändo.
jag har återkallat min ansökan till studier i höst och gjort en ny sen anmälan till annan kurs på annan ort.
jag har för första gången på väldigt väldigt länge försökt att lyssna och lita till min magkänsla, min intuition som brinner djupt inom mig med vacklande låga. nu har jag gjort ett innerligt val istället för som tidigare praktiska val. jag lyssnar till vad jag vill, egentligen. inte till vad andra tror vara bäst för mig. andras åsikter om mig och min framtid speglar mer deras egna rädslor och begränsningar än vad de säger om mina förutsättningar och förmågor.
ibland måste man våga chansa, ta ett kliv ut i det okända. det kan bara bli bättre, jag kan bara bli fler erfarenheter rikare.

uppsala, i höst kommer jag!

(lägenhet att hyra sökes! om ni känner någon som ska hyra ut sin så hör gärna av er!)

jag vill LEVA

åter igen på svensk mark. helgen har gått alldeles för fort, och då förstår ni att jag har haft det bra.
jag har känt mig så levande, så fri! jag har njutit av att vara på semester och lämnat min vardag med alla bekymmer bakom mig. istället har jag levt för stunden, tagit varje dag som den kommer, en timme i taget. det är så fruktansvärt skönt att slippa planera allting i minsta detalj. bara släppa taget, låta livet föra mig framåt.
münchen är en vacker stad, och mysig. jag avundas min syrra och hennes kille som har tillbringat ett halvår där, men jag är glad att jag reste dit och hälsade på dem medan de är kvar. att få inblick i andras liv ger mig perspektiv på mitt eget, och i detta fallet smärtar det.
kontrasten mellan deras liv och mitt är markant. jag ville inte åka hem. jag ville inte komma hem till mitt liv igen och kliva innanför dörren. men vad har jag för val? detta är mitt liv, jag kommer inte ifrån det. det är vad jag själv har skapat och får stå mitt kast. däremot inte sagt att jag kan göra ett annat val från och med nu och styra mitt liv i en annan riktning. jag vill så oerhört mycket mer med mitt liv. nu har jag fått känna på hur det kan vara att faktiskt leva, fullt ut, och inte bara överleva, som jag sysslar med just nu då jag trampar samma mark under mina fötter vecka ut och vecka in utan att se till att så mycket faktiskt förändras. för vill jag att mitt liv ska se ut på ett annat sätt måste jag aktivt föra in andra saker i livet. det kommer inte komma till mig bara för att jag önskar det. ett första steg ser jag är att ta mig härifrån och byta hemmaort. jag har ingenting som håller mig kvar här. det är endast bekvämlighet (dvs förstahandskontrakt på lägenhet) och tvivel på min egen förmåga som gjort att jag klamrat mig fast vid min trygghet jag byggt upp här. men det finns ingenting mer än det. med en inneboende trygghet kan jag skapa mig ett hem varhelst jag väljer att slå mig ner, istället för att lägga tryggheten i de yttre omständigheterna. jag behöver pröva mina vingar, se mig om och få nya intryck och erfarenheter. det kan jag inte få om jag stannar kvar på den här orten. jag vill se så mycket mer, uppleva så mycket mer! herregud, livet innehåller ju oändliga möjligheter. varför då nöja sig med detta, bara för att det är tryggt? tryggt men fruktansvärt tråkigt och ensamt. så behöver faktiskt livet inte vara, om jag väljer att bryta mig loss.

"jag är här, och mitt liv är bara mitt.
och den himmel jag trodde fanns, ska jag finna där nånstans."

att förändras i andras ögon

på fredag åker jag ner till munchen och hälsar på syrran och hennes kille som bor där tillfälligt. ska bli riktigt roligt att komma iväg på en mini weekend och ha lite semester. om man nu kan kalla det för semester, då jag inte direkt har ett jobb att ha semester ifrån. nåja, jag kallar mitt volontäruppdrag för mitt arbete. det är det också, på sätt och vis.
min kontakt med min syster är inte den allra bästa, och det pga ätstörningen. denna förbannade sjukdom som förstör så mkt, särskilt relationer! och en sårad relation är inte att "lappa ihop" igen, bara sådär. tyvärr är det inte lika enkelt som att läka ett benbrott eller liknande. det tar tid, lång tid att hitta tillbaka till varandra. det tar tid att få omgivningen att våga lita på en igen, att johanna finns där och vill vara en del av deras liv.

tålamod

det går inte att skynda på processen. jag kan inte göra mer än att ta ansvar för mina handlingar, och fortsätta att tydligt välja livet istället för ätstörningen. så småningom kanske mina nära och kära vågar möta mig på vägen, och se den johanna som växer fram och funnits där hela tiden, dock gömd bakom ätstörningen.
precis som att jag behöver acceptera att vägen tillbaka till fri(sk)het kommer att ta tid för mig, behöver jag också acceptera att det kommer att ta tid för andra innan de har förändrat sin syn på mig och den jag är. vad annat kan jag begära?

ser framemot en skojig helg tillsammans med syster, där jag släpper på kraven och förväntningarna på hur jag skulle vilja att vi förhöll oss till varandra och istället utgår ifrån där vi befinner oss nu. vi har trots allt en stabil grund att bygga på.

viljan att fly ifrån sig själv

jag är inte i form idag. det är bara en sån där dag, som kommer med jämna mellanrum. då det är oroligt och jag känner en instinktiv vilja av att fly ifrån mig själv, men vet inte vart jag ska ta vägen. magknip, stressad och orolig utan någon påtaglig anledning. en inre stress som äter upp mig inifrån. om det bara fanns en konkret orsak, något utifrån som påverkat mig, så vore det så mkt lättare att hantera dessa obehagskänslor. om jag kan identifiera problemet kan jag också försöka hitta en lösning till det. när jag nu däremot inte kan se en konkret orsak blir det så mkt jobbigare att härbergera känslorna. jag vet inte hur jag ska handskas med dem, och jag vet inte hur jag ska få dem att försvinna. för det här med att vara i känslorna, surfa på känslovågen, är ingenting jag är särskilt bra på. jag vill bara lägga benen på ryggen och springa ifrån allt vad obehag och ångest heter. trots att jag har försökt den strategin i så många år, och inte lyckats, så inbillar jag mig fortfarande att om jag bara springer tillräckligt fort så kommer jag undan.
men jag kan aldrig fly ifrån mig själv. jag kommer aldrig undan, för jag vet ju inte vad det är jag flyr ifrån. man kan inte fly ifrån det man inte har ord för, eller vet vad det är. det är som att irra runt i ett totalt mörker när man är mörkrädd.
jag är rädd för att fastna i detta tillstånd, att bli fast i denna rädsla och obehag. men jag kan inte dö av rädsla eller av ångest.

även detta är övergående

stockholm maraton

idag har jag varit inne i stan med familjen och tittat på stockholm maraton. jag har en dröm om att någon gång i livet själv springa maran och att åka vasaloppet. två utmaningar jag alltid velat genomföra. det är själva konceptet och helheten som lockar mig, med folkfest samtidigt som det är en utmaning att testa sina egna gränser, att sätta upp ett mål och jobba för att nå det. en utmaning både psykiskt och fysiskt. jag vill så gärna få uppleva den där kicken jag vet väntar på andra sidan mållinjen!
idag fick jag dock nöja mig med att stå vid sidan om och heja på de tusentals löpare som kämpade sig fram längs banan, alla med sin egen löparstil och sina förutsättningar. det är så härligt att se, alla dessa människor som med gemensamma krafter tar sig runt de fyra milen. bara att springa med så många andra löpare, och med den uppslutningen och publikmassorna som kantar banan gör att man orkar mer än man tror.
jag vill också vara en av dem som helt utpumpade, men lyckliga, går i mål på stadion. en av dem som klarade det, som uppnådde sitt mål de så länge kämpat för.
men jag undrar om jag någon gång kommer att kunna det, om det är realistiskt att drömma om för mig med min bakgrund. jag inser att det är att leka med elden, att för en (kommande) f d anorektiker börja med tuff löpträning där det handlar om att hela tiden pressa sig själv och sin kropp att klara lite till, bli lite uthålligare. det är en inkörsport tillbaka till ätstörningen och träningsmissbruket. vore det så klokt att riskera det? nej, inte som det ser ut nu. inte om jag utgår ifrån hur pass känslig och lättpåverkad jag känner mig i nuläget, och förutspår att jag fortfarande kommer att vara i framtiden. löpträning har för mig alltid varit början till en ny nedgång, en ny period ner i ätstörningsträsket.
så jag får nog nöja mig med att fortsätta vara hejande åskådare till maratonlopp, och inse mina egna begränsningar. jag kan inte göra som alla andra, hur gärna jag än skulle vilja. jag kan inte bara "glömma" eller bortse från det jag har med mig i bagaget. det påverkar mig vare sig jag vill det eller inte.

men vasaloppet, det ska jag banne mig genomföra en dag i framtiden! :)

livsögonblick

sommarkväll på en klippa vid vattnet. betraktandes solnedgången. kaffetermosen bredvid. bara naturens ljud, med inslag av en avlägsen båtmotor puttrandes någonstans i fjärran.
ett dopp i havet, i överraskande sällskap av en vattensnok.
jag och ett rådjur i plötsligt möte på vägen ut till klipporna, ett utdraget ögonblick av ömsesidigt betraktande på bara några meters avstånd. nyfikenhet.

dessa stunder tar jag en paus ifrån själva livet. jag bara är. det finns inget då och inget sen. bara allt i detta nu. fullkomlig närvaro. fullkomlig stillhet. fullkomligt lugn.
inga krav. inga måsten. inga dömanden.
harmoni.

och jag inser att livet inte behöver vara så komplicerat och svårt alla gånger. att det ibland kan vara alldeles, alldeles underbart...vackert.
och jag är en del av allt det.
jag är en del av universum, lika fulländad och storslagen.