mod att leva

återigen en lång tystnad. det är så mycket annat som tar all tid och kraft. sista rycket, räknar ner dagarna till måndag då det värsta är över. då jag kan pusta ut lite och ge mig själv en klapp på axeln för att jag, förmodligen, tagit mina 30p den här terminen också. jag har stängt av allt annat de senaste veckorna för att orka. för att hålla ihop. jag är rädd vad som kommer att hända när jag sedan lättar på locket, när jag inte längre kan gräva ner mig i studier. om det är jobbigt nu är det inget emot vad jag har att vänta.
så, vad väntar jag på? jo, att den här terminen ska vara över, att kraven och alla måsten lättar och att det ska bli sommar.
sen sen sen. en ständig flykt och jakt på en annan tillvaro. jakten på någonting som inte existerar. det gör endast nuet.
ja, det krävs mod att våga leva.

 för alltid i mitt hjärta

störtskön läkare

gick ut ifrån läkarhuset med ett leende på läpparna. träffade en riktigt skön läkare, och vi pratade mer om annat än om det jag var där för. men jag fick svar på mina frågor också :)
tänk vad ett trevligt bemötande och lite småprat kan göra. det krävs bara att vi tar oss tid och är närvarande i möten med varandra. ser individen som den unika person den är, inte bara en utbytbar kugge i samhällsmaskineriet. 

when, tell me when

det var allt en dålig comeback. skyller på att det är mer än mycket att göra så här de sista veckorna på terminen. skolkade från kvällens föreläsning och prioriterade att sitta hemma och plugga istället. jobba med de uppgifter som ska in, prioritering av tid och energi. två veckor till, sen är den tyngsta biten gjord och jag kan börja se framemot sommaren.
men nu har jag gjort kväll. sitter med fönstret öppet och släpper in kvällens dofter och ljud. en och annan mygga letar sig in. hör sorlet av ett gäng ungdomar som grillar i parken utanför, men överröstad av musiken från musikalen "chess" som spelas på spotify. åh, vad tycker mycket om den musikalen! skulle mer än gärna se den igen om den spelades här i sverige, med samma ensemble som senast.
känner mig upprymd. ingen aning om varför. är det kanske känslan av sommar? en uppsluppen stämning som genomsyrar staden. vårkänslor. korridorgrannen som svävar på små rosa moln och sjunger för sig själv. kärlek. önskar jag också var kär, eller åtminstone hade någon att drömma om och som fick det att pirra i magtrakten. istället får jag nöja mig med att le åt hennes förälskelse. men när, om inte på våren/sommaren önskar man som hetast att man själv förälskad gick hand i hand med någon längs vattnet?

en dag är det min tur att möta någon. en dag... när?

vardagslyx

guldkorn i vardagen är att hitta kallrökt lax till extrapris i mataffären.
åh, vad mycket gott man kan göra av det!

stressallergi

ja, jag känner mig allergisk mot stress. det utlöser en kraftig negativ reaktion hos mig. kan inte alls hantera det. känns som att hela världen ska rasa ihop, som en mardröm där man springer och springer för att undkomma det som jagar en men benen känns som bly och det går i slow motion. vill bara lägga mig ner och gråta. låta hopplösheten och ångesten härja bäst den vill, tills den lämnar mig och drar vidare. funderar på att hoppa av ena kursen jag läser. jag orkar inte.

vem är det egentligen jag försöker bevisa någonting för? mig själv. jag vill visa att jag klarar av att studera. att jag kan skaffa mig ett liv. men i den strävan lurar jag samtidigt mig själv eftersom jag prioriterar fel. så länge jag inte gör mig fri från ätstörningen och finner en balans i kropp och själ kan jag aldrig tro att jag ska lyckas på andra områden i livet. man kan inte börja bygga taket på ett hus...
misslyckande. ja, nog är det ett sådant att behöva hoppa av en kurs. inte ta alla poängen som jag föresatt mig. men att tacka nej till en sak öppnar för att tacka ja till annat. att nedprioritera en uppgift gör att andra kan prioriteras upp. viktigare saker.
vad vinner jag på att bita ihop och kämpa mig blodig för att det ska ge fler poäng i studiemappen och se bra ut på ett cv?

tro

jag tror så mycket. tror mig veta hur verkligheten fungerar. vilka konsekvenser det ena eller det andra handlingsalternativet ger. hur jag kommer att reagera. hur andra kommer att reagera. vad det sedan kommer att leda till. osv. osv. att tro är en aktivitet man kan ägna sig åt i all oändlighet utan att komma verkligheten, eller "sanningen" för den delen, närmare. tro blir en inskränkande och bindande boja om man inte sätter den i ett större sammanhang. testar den mot det som omger den. livet utanför. verkligheten. är du tillfreds och nöjd i din tillvaro, byggd på din tro, så är det väl bra så. men är du fast i ett fängelse är det kanske dags att testa denna tros giltighet. det är annars som att sitta instängd i en fängelsecell som man tror är låst, medan nyckeln i själva verket sitter i och bara är att vrida om för att komma ut. tror du att dörren är låst, och nöjer dig med det, så är den också det. men vågar du prova om det faktiskt är så, eller om det finns alternativa tolkningar av verkligheten, så finner du en möjlighet till frigivning. du byter då din tro mot en annan. en mer funktionell och gångbar en.
men tron kan bara testas i verkligheten, i sitt sammanhang. att testa dess giltighet i teorin gör ingen skillnad, ger inget resultat.

positivt besked

yes, sommarjobbet är fixat!
ett frågetecken och orosmoment som kan rätas ut.

du-jag

vissa dagar är bara så fruktansvärt tråkiga, som denna måndag. våren lyser med sin frånvaro, känns som höstvindar ute. jag gick t o m ner och hämtade upp min skidjacka från förrådet för att ha när jag ger mig iväg till skolan senare. kvällsföreläsning på schemat. gillar det inte då dagen blir så lång och seg. sitter hemma och försöker plöja lite kurslitteratur men koncentrationen vill inte infinna sig, vilket resulterar i att jag städar och målar naglarna istället. väldigt ineffektivt, särskilt när resten av veckan är fullspäckad och det inte finns tid för egen inläsning. ja,ja, det ordnar sig alltid i slutändan. jag har ju läst all kurslitteratur hittills, troligen den enda som har en sådan uselt studieteknik... fyra veckor kvar, sen är det över för den här terminen.
vill egentligen inte alls tänka på framtiden. just nu går ingenting att planera. jag vet varken ut eller in. vet inte hur jag ska gå vidare, vad nästa steg ska bli. jag behöver nog sätta mig ned och tänka. bolla tankarna med någon, för ensam går jag lätt vilse i mina egna tankar och invanda spår. ibland behöver man bara höra andras åsikter eller syn på saker och ting. utan att de kommer med några svar, bara erbjuda en ny infallsvinkel. samtal kan leda till nya möjligheter, att nya tankar och vägar öppnar sig för en.
utbyte. samspel.
det behövs ett det-du för att man ska uppleva sitt jag.

ge sig själv tid

motivationen för plugg är på nedåtgående, som för många andra i dessa tider. bara fyra veckor kvar av terminen. maj går nog fort, åtminstone om det stämmer att "tiden går fort när man har mkt att göra" ( eller var det roligt? ;p). jag ska klara av den här terminen också, ta mina 30 p som jag föresatt mig att göra. men det känns inte bra. långtifrån. innerst inne går jag emot mina värderingar. jag prioriterar fel, för prioritera tvingas jag göra. nu har jag försökt detta i snart ett år, dvs både kämpa med studier och mot anorexin. två var för sig stora och krävande projekt. för stora för att jobba med samtidigt. åtminstone för mig. det är dags att inse det, inse mina begränsningar. inse att det är så jäkla tufft för mig att göra mig fri från ätstörningen att jag behöver ha 100% fokus på det, och bara det, om jag ska vinna den kampen. hur gärna jag än vill gå vidare med livet så är jag inte mogen för det ännu. det där med en sak i taget, det är inte min starka sida. jag har så jäkla bråttom med allt, springer från det ena till det andra utan att löpa hela linan ut. så fort det börjar kännas lite bättre, ja då tolkar jag det som att det är dags att börja ta itu med nästa uppgift istället för att stanna i det som är och bygga en solid grund att senare, när jag är redo, gå vidare utifrån.
att ge sig själv tid. det är att vara snäll mot sig själv och ödmjuk inför livet.

en fortsättning

ett långt uppehåll från bloggen. funderingar på att lägga ner den, men jag märker samtidigt att jag saknar det lite. saknar kontakten med andra här. därför är jag tillbaka, men i vilken omfattning och med vilken kvalitet på inläggen får vi se. jag skriver främst för min egen skull.
mår, till skillnad från majoriteten av uppsalas studentinvånare, rätt bra idag trots en heldags valborgsfirande. skönt. högtider måste inte innebära stora mängder alkohol och redlös berusning. det är inte allt eller inget.
cyklade genom uppsalas skräpfyllda gator nu på förmiddagen för att sätta mig på universitet och plugga. skriva klart den där essän som ska in. flydde från korridoren som stinker av gammal fylla, avslagen öl, matrester, diverse kroppsodörer och diskberg. det där får nån annan ta hand om. hoppas jag.
behöver knappast trängas med andra om utrymme på universitetet. det ekar tomt i lokalerna, bara jag och en kinesisk utbytesstudent i hela huset. öde. studiero åtminstone.
vad mycket mer man får gjort när man inte är utslagen dagen efter festande, men så kan man ju festa på olika nivåer...
nu kommer regnet.