återigen en lång tystnad. det är så mycket annat som tar all tid och kraft. sista rycket, räknar ner dagarna till måndag då det värsta är över. då jag kan pusta ut lite och ge mig själv en klapp på axeln för att jag, förmodligen, tagit mina 30p den här terminen också. jag har stängt av allt annat de senaste veckorna för att orka. för att hålla ihop. jag är rädd vad som kommer att hända när jag sedan lättar på locket, när jag inte längre kan gräva ner mig i studier. om det är jobbigt nu är det inget emot vad jag har att vänta.
så, vad väntar jag på? jo, att den här terminen ska vara över, att kraven och alla måsten lättar och att det ska bli sommar.
sen sen sen. en ständig flykt och jakt på en annan tillvaro. jakten på någonting som inte existerar. det gör endast nuet.
ja, det krävs mod att våga leva.
Ja, det där stämde verkligen. "det krävs mod för att våga leva". Ta en dag i taget så ska du se att du kommer klara av nuet också, även om det blir tufft ibland så kommer du ha modet att våga leva.
SvaraRaderaKram på dig!
Har du gått under jorden? Slutat att blogga? Saknar dina inlägg här...
SvaraRaderaTack snälla du för inlägget i min blogg! Så glad jag blev och så mkt det värmde. Dina ord andas insikt, även om du skildrar svårigheter i livet. Kom ihåg att många av dessa måsten du känner inte alls behöver vara en sanning. Många måsten konstruerar vi själva, för att inte säga alla.
SvaraRaderaFina Johanna. Tack för din fina och kloka kommentar. Och jag har faktiskt märkt att det som fungerar allra bäst är att göra precis som du sa: ta ett steg tillbaka och BARA BARA fokusera på min kamp och framförallt mina mål. Varför gör jag detta? Varför utsätter jag mig för all ångest? Varför rusar jag rakt mot tjock-ångest-väggen? Jo, för att jag inte vill ha det såhär längre. Jag vill vara fri, frisk och lycklig. Och det går inte, om jag först inte tar mig igenom det äckliga, olyckliga och jobbiga. Så är det bara. Och under tiden kan jag träna mig i att kräva respekt - det är någonting jag aldrig kunnat, men kanske en vinst som sjukdomen faktiskt kan ge mig? Men du, jag saknar dina ord! Hur går det för dig? Kan du inte skriva igen? :)
SvaraRaderaFin text. Kram.
SvaraRaderaJohanna, jag vet inte hur jag ska komma i kontakt med dig, så jag skriver här och hoppas du läser. Tar alltid till mig dina ord, läser och försöker förstå. Alltså inte vad du skriver, för det är alltid solklart, utan varför vi hamnade här. Två så fina tjejer :). Hur har du det? Kämpar du? Hur långt har du kommit? Vad brottas du med? Tyckte alltid att vi var så lika, att dina tankar kunde varit mina egna. Vill så gärna att det ska gå bra för dig.
SvaraRaderaTack! Varm kram tillbaka och hoppas att det är bra med dig, trots tystnaden här...
SvaraRaderaTack vännen! Saknar dig, du finns i mina tankar. Tänk, nu var det nästan precis ett år sedan vi var i Kroatien, längtar faktiskt tillbaka dit...var rädd om dig och stor kram!
SvaraRadera