Till Helena

Tillbaka.

Med stor bokstav i början av meningen. Ordentligt.
Jag har faktiskt saknat bloggandet, eller snarare den del i en gemenskap det faktiskt innebär. Jag får den förmånen att ta del av andras innersta tankar, rädslor, glädje och erfarenheter, så lite orättvist kan jag känna att det är att då inte själv dela med mig. Livet är ett givande och tagande. Jag försöker bära med mig orden: "Ge, så ska du få". 

Det som delvis hindrat mig från att återuppta mitt skrivande här på bloggen är till stor del en prestationsångest. Det finns så många otroligt, kloka, fina och duktiga tjejer som på så vackra och talande sätt förmedlar känslor i ord. Med dem kan jag inte mäta mig. Min blogg kommer inte att innehålla lika vackra bilder, lika snygg layout eller lika inspirerande eller intressanta inlägg. Men det tänker jag strunta i. Jag tänker skriva här för min skull, och för att bloggen utgör en plattform för andra att kunna ta del av mina tankar och på så sätt vara en del i utbytet av livserfarenheter där vi tillsammans kan hämta kraft och styrka att leva.