Hemlängtan

Det börjar nu gå upp för mig vad jag har gjort, dvs lämnat Uppsala för att bosätta mig i en förort till Stockholm. Frivilligt. Vad tänkte jag?? Jag som avskyr stressen i Stockholm, avskyr att vara beroende av pendeltåg, tunnelbana och buss. Avskyr den täta trafiken och anonymiteten. Men det är här jag är nu och det är bara att gilla läget. Njae, kanske inte gilla men åtminstone för tillfället acceptera att det är här jag ska bo nu ett tag framöver. Kontrasterna är stora i jämförelse med att bo i mitt tidigare studentboende i Uppsala till att nu bo i botten av en villa i ett stort villaområde en bit ifrån centrum. Det känns en smula ensamt och ödsligt, det går inte att komma ifrån. Visserligen är det skönt att ha sitt eget krypin istället för att dela med två andra tjejer som tidigare, men desto tystare. Tankarna mal varför varför jag var så snabb med att ändra mina planer mitt i sommaren och nu hamna här, Var beslutet verkligen så genomtänkt som jag inbillade mig? Var jag medveten om vad det var jag gav upp?
För att svara på era frågor: jag gjorde en snabb u-sväng i mina planer efter att ha kommit hem från semestern i sommar och sökte, och kom in, på arbetsterapeutprogrammet på KI i höst istället för att läsa till sjukgymnast i Uppsala som jag tidigare tänkt. Så det är vad som nu väntar mig. Om två veckor drar det igång, och innan dess kan jag inte göra en rättvis bedömning av situationen. Kanske att det kommer att kännas bättre när skolan drar igång, jag träffar nya kursare och blir mer hemtam här. Men jag kommer onekligen att fortsätta sakna Uppsalas atmosfär och charm. Här finns ingenting av det. Jag är ingen Stockholmstjej har jag insett nu.
För mig själv håller jag i det dolda tummarna för att min kötid i Uppsalahem ska räcka till en lägenhet snart, snart. Får jag ett alternativ att flytta tillbaka till så tar jag det. Tjejen jag köpte kurslitteratur till skolstarten av bodde i Uppsala och hade pendlat in till KI den första tiden och det hade funkat enligt henne. Det skulle kunna vara ett alternativ även för mig, om jag bara hittar ett boende i Uppsala igen. Lättare sagt än gjort.

Men.

Nu är jag här. Och nu.

Imorgon hoppas jag min hyresvärd klättrar på taket och försöker fixa tv-antennen åt mig så att jag kan få igång tvn.