Vemod

Håkan Jurholt pratar om vemod på tv. Likaså var det ett tema som Owe Wikström berörde i sitt sommarprat i p1 för några veckor sedan. Vemod är bland annat vad jag känner just nu, sista natten i Uppsala. Imorgon går flyttlasset och jag lämnar denna stad som jag bara bott i ett år men trivts så bra i. Den är, i mina ögon, lagom på alla sätt och vis. Närhet till det mesta på cykeln eller till fots. En lugn och avspänd atmosfär genomsyrar vardagen här. Det finns plats och utrymme för alla, ingen enhetlig mall som försöker sätta gränser för vad som är acceptabelt eller rätt.
Det är med ett tungt och vemodigt sinne jag konstaterar att jag har gjort mitt val och att det innebär att jag också tvingas lämna allt detta. Tvingas lämna finaste vännerna jag har här i stan. Man ska följa sitt hjärta, tjatas det om, men om man inte vet vad hjärtat säger? Ena stunden känns ett beslut bra för att i nästa ögonblick ge ångest. Det är i ångestens landskap jag ikväll befinner mig. Tvivel, rädsla och oro. Ånger. Vad har jag gett mig in på? Hur kunde jag vara så dum som sagt upp allt jag byggt upp under det gångna året? Jag sa till mig själv att jag aldrig skulle bosätta mig i Stockholm, ändå är det till en förort jag nu styr mitt pick och pack. Nej, det känns inte bra just nu.
Jag vet att dessa känslor samtidigt kan spela mig ett spratt, då de delvis är resultatet av all den oro och osäkerhet en förändring i sig innebär. Jag lämnar det trygga och invanda mot någonting som ännu är diffust, nytt och oförutsägbart. Det i sig skapar oro. Jag är en trygghetsnarkoman och när marken gungar under uppbrott slår ångesten till och vill få mig att fly tillbaka in mot den välbekanta stranden. Men den som inte vågar sig ut på nytt vatten utvecklas heller inte särskilt mycket eller får se andra delar av livet. Därför är det kanske nyttigt för mig, detta uppbrott. Jag ska ge det en höst, se vad jag tycker om det och hur jag kommer att trivas med utbildning och boende. Inte förrän efter att minst åtta veckor har gått ska jag stanna upp och utvärdera det. Först har jag givit det en ärlig chans.
Jag hoppas såklart att det ska bli bra. Jag vill att det ska bli så bra som jag önskar. Jag vill att det ska kännas bra, för det gör det inte nu.
Jag lugnar mig i stunden och tänker att en höst inte är en evighet. Den kommer att gå fort, och nästa termin finns möjligheter till att styra livet i en annan riktning om jag så önskar. Men det kan jag inte veta nu. En dag i taget gäller fortfarande...