tecken efter tecken. kroppen talar till mig. jag kan inte välja att bara köra vidare och blunda för det jag inte vill se eller veta av. jag känner så väl igen signalerna och vet vad de betyder. vet var de leder.
jag mår visst inte så bra som jag inbillar mig. kroppen talar sitt tydliga språk. jag har varit med så länge att jag är mer än väl bekant med det stadium jag befinner mig i nu.
som jag pratade med en klok person om, att det i mitt nuvarande fall är så att det fysiska inte hängt med det psykiska i utvecklingen. i viss mån hänger de båda förstås samman, men jag har lagt alldeles för stor vikt vid det mentala och försummat betydelsen av att gå upp till en hälsosam vikt. utan en kropp i balans kommer heller aldrig psyket i balans. och fast jag nu psykiskt mår bättre, känner mig mer levnadsglad och hoppfull så är inte kroppen i samma skick. den mår ärligt talat inte särskilt bra, och det kan jag inte längre blunda för då den börjat protestera högre och högre.
när ska jag inse att kroppen faktiskt är förutsättningen för hela mitt jags existens?? jag kan inte tro att jag kan leva ett liv, som alla andra, i en utmärglad och bräcklig kropp som inte orkar fungera som den ska.
jag behöver omprioritera. livet, studierna och allt däromkring finns kvar. men för att till fullo, och i ett längre hållbarhetsperspektiv, kunna njuta och tillgodogöra mig det måste jag se till att ha en fungerande kropp som orkar föra mig genom livet.
jag möblerar nu om mitt inre rum, och sätter kroppen i centrum för en tid tills den automatiskt får det utrymme och den uppmärksamhet den ständigt behöver och förtjänar.
Ja, studierna, livet och allt däromkring finns kvar. Kvar finns också vännerna. De finns för att stötta, prata, skratta och gråta med. Du behöver aldrig vara ensam i din kamp. Du måste kämpa, och föra kampen, själv. Men du är inte ensam.
SvaraRaderaJohanna, man orkar leva, nästan varje dag, i en frisk och sund kropp. Man orkar leva ett liv. En dag kommer du också uppleva det.