kommunikation

så var det söndag igen och ännu en vecka till ända. snart är det oktober! hösten går även den fort, och jag att jag måste passa på att ta tillvara på denna vackra årstid. det har jag lyckats rätt väl med idag, då solen visat sig dock utan att värma. höstvindarna viner och får löven att rasa från träden. önskar att de kunde sitta kvar och lysa med sina vackra färger ett tag till. tog först en promenad i ett skogsområde i närheten till mig, där de dessutom hade någon typ av bygdedag med lite loppis och marknadsstånd där jag fyndade en stor tekopp med fat för en tia. sedan tog jag cykeln till stadsparken för att se om jag kunde hitta några kantareller. tyvärr är jag inte den enda som letar svamp i den närmsta skogen som finns till hands i stan, vilket gjorde att resultatet av svampletandet blev klent. några ynka kantareller blev det, som strax ska hamna i stekpannan med en klick smör. mmm, smörstekta kantareller tillsammans med ugnsbakade rotfrukter och kycklingfilé. söndagsmiddag!
igår kom föräldrarna förbi en sväng med lite vinterkläder och skor som jag haft i förrådet hos dem. det börjar bli dags för lite varmare grejer, framför allt mössa och vantar på kvällarna. tog en tur på ikea tillsammans med dem och kom därifrån med en kontorsstol till mig. jag har underbara föräldrar, som alltid ställer upp och stöttar mig på alla tänkbara vis. är jätteglad för stolen, det är sådan skillnad nu att sitta och plugga vid skrivbordet. axlarna och ryggen värker inte efter 10 min längre. jag inser vikten av en ergonomisk arbetsställning! jag försöker samtidigt kontinuerligt jobba med yogaövningarna jag fått som ska stärka ryggen och axelpartiet, så det ska nog bli mindre värk hädanefter.
jag kan inte komma ifrån hur jobbigt det känns att behöva se framför allt mammas frustration, oro och ilska över min situation och min sjukdom. den tar sig uttryck i anklagelser och "tjat" men jag vet att det egentligen inte är adresserat som så. det är snarare jag som mottager henne ord på det viset, men när jag redan från början har en stark självanklagelse som jag försöker att jobba bort så kommer hennes som ytterligare en sten på berget. det hjälper mig inte, tvärtom. samtidigt finns det längre inga ord kvar. ur ett perspektiv tänker jag att vi inte längre borde prata om detta tillsammans något mer, eftersom alla ord redan är sagda. jag vet att lösningen inte är att sopa problem under mattan eller låtsas att de inte existerar, men det är inte riktigt så jag menar. snarare att vi inte kommer längre, att de inte kan stötta mig mer genom våra dialoger. de har aldrig varit särskilt konstruktiva. om vi ska kommunicera i fortsättningen inom det här området tror jag att vi istället behöver övergå till att till största delen använda oss av gester och handling. då syftar jag framför allt på mig själv. att i handling visa dem vad jag menar, vad jag vill och vart jag är på väg.

ord är inget annat än just ord