sitter vid köksbordet med foten i högläge och väntar på att värktabletten ska börja värka. tills dess får jag se det som en träning i att höja min smärttröskel. f-n vad ont en stukad fot kan göra! jag har haft tur att sällan stukat en fot eller gjort illa mig på annat sätt, men nu var det dags. det lustiga är att smärtan inte kom förrän efter några timmar.
jag var alltså i stallet i förmiddags och hjälpte till att måla om innertaket. när jag skulle kliva ner från stegen såg jag inte färgburken som en annan placerat nedanför och klev således på den vilket resulterade i att jag föll pladask på betonggolvet. visst gjorde det lite ont just då, men jag tänkte att det bara var för att golvet var så hårt och skakade av mig det. höll sen igång under dagen, och så när jag kom hem på eftermiddagen och satte mig ner: PANG! hela foten började bulta och det gjorde/gör fortfarande förbenat ont. jag diagnostiserar mig själv med en stukad fot... trodde inte att det kunde komma så här långt efter själva skadetillfället. som om det inte räckte har jag haft tvättstugan idag och hängt ut sängkläderna på vädring, så jag hade inget val mer än att linka upp och ner i källartrappen ett par gånger och hasa mig ut och hämta sängkläderna. inte det mest ideala för en fot som helst ska vila. men nu sitter jag här, och tar mig heller ingenstans. typiskt!
men som med allt som sker, så får jag försöka se det ur en annan synvinkel. nu får jag ett ypperligt tillfälle till att tillbringa någon/några dagar i fullkomlig stillhet, och möta den ångest och tankar det ger upphov till. jag ska fortsätta äta som vanligt, och bevisa för mig själv att jag inte rusar upp i vikt för att jag inte rör på mig.
det trista är att jag missar midsommarfirandet på äldrecentrum som vi har förberett för imorgon. är inte mycket till hjälp när jag inte kan stödja på foten, suck.
just nu sitter jag bara här och tycker rätt synd om mig själv. skulle vilja ha någon att beklaga mig för, någon som skänker lite medlidande och som jag kan få känna mig liten och ynklig inför. bli omhändertagen, som man blev när man var liten och var sjuk.
men jag är inte ett barn längre. nu är jag vuxen, med det ansvar och förhållanden det innebär. ansvar för mig själv.
dock finns fortfarande den lilla johanna där inom mig. nu är det jag som måste ta hand om henne, och tillgodose hennes behov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar