balanserar på ett ben

jag packar.
inte inför semesterresan om knappt en vecka, utan jag börjar undan för undan att packa ner mitt hem. allvaret börjar gå upp för mig. hösten närmar sig med stormsteg. jag har av ren bekvämlighet och trygghet blivit kvar här i staden längre än jag någonsin trott. "man vet vad man har, men inte vad man får". nu är det dags. dags att lämna min trygghetszon. dags att ta mig ut i livet. eller kanske ta steget in i livet.
det är en milstolpe i mitt liv att lämna min lägenhet, hemstaden och allt välbekant och tryggt för att börja studera. jag som inte har använt min hjärna på 6 år, då jag gick ut gymnasiet. herregud, kommer jag verkligen att klara av studier på universitetsnivå? rädslorna och tvivlen är många. osäkerheten smyger sig på.
då passar anorexidemonerna på att sätta in sin stöt. de har bara legat där under ytan och lurat hela tiden. bidat sin tid. väntat in det rätta tillfället, när jag är som svagast. när jag är i förändring. när jag lyfter ena benet för att ta ett kliv ut i livet, och då balanserar på ett ben. ett svagt ögonblick.
och det är förbannat lätt att ramla in i deras fälla, som så många gånger tidigare. inte reflektera över vad jag gör, utan bara ta till min gamla vanliga strategi att hantera svårigheter och jobbiga känslor. maten blir mitt verktyg, på fel sätt. jag behöver fortfarande använda maten som mitt verktyg till att bygga en stabil kropp och ett stabilt psyke att orka med att plugga, umgås och LEVA. inte till att slippa känna eller att bli av med den tillfälliga oron och ångesten som osäkerheten och ovissheten skapar inom mig. är det någon erfarenhet jag kan dra av det jag varit med om hittills i mitt liv så är det att jag inte löser några problem genom att kontrollera maten. överhuvudtaget är inte kontroll det jag behöver när livet gungar. jag behöver istället lära mig att böja på knäna och följa med i tillvarons vågrörelser. surfa på vågorna.
jag ser med spänning framemot augusti, då flyttlasset går. en skräckblandad förtjusning. men det är nu jag måste spänna musklerna och stå emot anorexins attack. den ska inte få rätt den här gången, då den skriker att jag är värdelös och inkapabel till att studera eller leva ett normalt socialt liv. jag ska bevisa hur fel dessa påståenden är.
och mitt vapen heter mat. mat ger mig kraft, fysisk och mental styrka och mod att kliva ut i livet och ta för mig vad som faktiskt erbjuds mig precis som alla andra människor. jag tackar JA till livet och NEJ till ätstörningen. jag kan inte längre tro att jag både kan ha kvar kakan och äta av den...