tillbaka i barndomstrakterna, där jag tillbringat mina första 18 år. en lång tid av mitt hittills relativt korta liv. dock känns livet på den här platsen som en annan tid, ett annat liv. jag har ingen längtan tillbaka hit, känns som att tiden stått stilla här. det är ingen framtidskommun direkt. nej, jag är glad att familjen tog det stora steget och flyttade. det har jag aldrig ångrat. jag har aldrig längtat tillbaka, varken då eller nu.
bor tillsammans med föräldrarna hos deras bekanta under vår vistelse här. de är jättetrevliga och gästvänliga, men jag känner att det tar på krafterna att vara så social och trevlig hela tiden. vara till lags, lyssna intresserat och hänga med i för mig många gånger rätt ointressanta samtalsämnen. det är psykiskt tröttande att inte kunna slappna av och kunna vara sig själv, att ständigt gå omkring med den där leende masken och låtsas att allt hela tiden bara är bra. fast klockan bara är strax efter nio på kvällen skulle jag redan vilja krypa till sängs. sluta mina ögon och släppa taget om dagen, låta nattens vila ta över. jag ska trots allt tillbringa flera dagar till här. jag kan inte behöva vara übersocial hela tiden. inte så konstigt att jag många gånger tycker att det är så krävande och jobbigt att umgås med andra, då jag inte tar hänsyn till mina behov utan istället följer min påhittade gyllene regel som säger att vara andra till lags är det enda som betyder något. det är det enda som berättigar min existens.
har således tagit min tillflykt hit till datorn för en stund. jag tror att jag "pustar ut här", surfandes ett tag till, innan jag sen går och lägger mig. vem tackar mig för att jag tvingar mig att hålla mig vaken när jag egentligen är trött?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar