att bryta ihop och gå vidare

jonas gardell berättar i en av sina böcker en historia som har en bra sensmoral. jag är tyvärr värdelös på att återberätta historier, roliga eller ej, men jag gör ett tappert försök med denna:

det var en gång två tomater som var ute och gick, och skulle korsa en trafikerad väg. den ena hann över helskinnad, men den andra klarade sig inte lika bra utan blev påkörd av en bil.
splash! totalt mosad.
då gick den tomat som klarat sig fram till sin inte lika tursamma kamrat och sa:

- kom ketchup, så går vi!

ja, ni har säkert hört den många gånger förut i liknande versioner. dock kanske inte funderat över sensmoralen som går att läsa in i historien. den beskriver livet ganska talande, att vi ibland blir "överkörda", tillplattade och totalt mosade, men att vi trots det måste resa oss och gå vidare i livet.

det är bara att bryta ihop och gå vidare

det stämmer in på mig idag. jag har gått omkring med en molande ångestklump i halsen, som brast när jag var hemma hos föräldrarna på middag tidigare ikväll. då gick det inte att hålla den inom mig längre. tårarna trillade nedför kinderna bara jag öppnade munnen. utan att kunna sätta ord på känslorna var jag så ledsen, med en sådan smärta inom mig. i efterhand är jag glad att jag kunde lätta på trycket, men jag bet ganska snart ihop och samlade mig utan att tillåta mig att verkligen ge utlopp för alla känslor som ville ut.
ja, ja, bättre att pysa lite än inte alls. det är en träningssak för mig, att våga lätta på trycket. min känslokran är och har under alla år varit stenhårt åtskruvad. det är inte "bara" att skruva upp den igen. den sitter hårt åt, och tål bara att ruckas på lite i taget.

en dag ska jag våga släppa fram allt jag går och bär på inombords. våga bejaka och betrakta mina känslor. våga vara i dem, och förhoppningsvis upptäcka att de inte är farliga...