musikterapi

ibland tror jag nästan att jag är manodepressiv. vissa perioder är jag under isen och orkar inte ta mig för någonting, känner ingen motivation eller lust till livet. andra perioder känner jag mig tvärtom; hoppfull, stark och fylld av framtidstro och motivation. just nu är jag inne i en sådan bättre period, då jag vill så mycket. jag vill leva! jag planerar in saker, gör aktiviteter, tar mig för utmaningar och är så social som jag orkar och vill vara.
idag har jag gjort slag i saken och hämtat upp gitarren från källarförrådet där den har varit förvisad sen jag flyttade hit (snart 3 år sen...). stämde den hjälpligt med en sajt på nätet och cyklade sen förbi bibblan på vägen hem och lånade två kompböcker. jag kan inte spela gitarr, men har länge velat lära mig och tänkt att jag ska försöka ge mig på det för mig själv hemma.
när jag väl kom igång och bläddrade i boken var jag fast. tittade upp på klockan och såg att fyrtio minuter bara hade försvunnit medan jag suttit och gnolat och knäppt lite på strängarna. påminns om hur mkt jag har saknat musiken, och hur betydelsefullt det är för mig. hur bra jag mår av att hålla på med musik, prestigelöst vill säga. jag har alltid hållit på med musik sen jag var liten, först sjungit i kör flera år och efter en obligatorisk blockflöjtsperiod, följt av en kortare utsvävning på fiol, hittade jag mitt instrument klarinetten. den höll jag mig till i över 8 år, men i takt med att ätstörningen nästlade sig in i mitt liv och allt jag sysslade med kom att handla om prestation och att duga eller ej blev trycket till slut för hårt och jag slutade tvärt. det var andra året på gymnasiet, och sen dess har jag rört klarinetten endast en gång på ca 7-8 år. det säger en hel del om hur mkt ångest och prestation som är förknippat med det...
därför är det ett ganska stort steg för mig att våga ta i ett instrument igen, utan att bli förlamad av krav på att det ska låta bra. det är lite lättare när det rör sig om ett instrument jag är helt nybörjare på. att ta fram klarinetten och spela igen, det ligger fortfarande långt i framtiden... där är jag inte än. jag är inte stark nog att hantera alla känslor som kommer att komma då, inte heller det faktum att det inte alls kommer att låta lika bra som det gjorde när jag övade som mest. om jag ens får ljud i den nuförtiden...
gitarren får bli mitt musikaliska experiment framöver. jag försöker se det som min egen rehabilitering, min egen musikterapi. vart det leder, det får jag se.

det är inte målet som är det viktiga, utan vägen dit