en sån där dag

... då jag bara vill krypa upp i någons famn och låta tårarna rulla nerför kinderna. släppa taget om allt. släppa taget om kampen. idag är inte min dag. jag är trött, less, arg och allting känns oöverstigligt. livet känns för jobbigt, för motigt. en sådan där dag då det är jag mot världen och ingenting känns bra.
det har delvis sina orsaker, bland annat en natt utan sömn. grannen i korridoren bredvid, som jag bor vägg i vägg med, hade fest halva natten lång. eftersom det är papperstunna väggar hade de lika gärna kunnat befunnit sig inne hos mig. jag hör varje ord de säger, för att inte tala om att mitt rum gungar i takt med dunkandet i musiken. efter nån timme tappade jag humöret och gick över för att be dem sänka. ett tröstlöst försök att få fulla ungdomar att visa lite hänsyn. det blev en lång natt med andra ord, som resulterar i en förjävlig dag. egentligen vore det bästa att acceptera att jag har en pissdag och låta det vara så. lägga mig på sängen istället för att försöka ta mig igenom en alldeles för avancerad artikel. tillåta mig att vara liten, ledsen och trött. skjuta alla måsten och borden, allt plugg framför mig. till en annan dag med bättre förutsättningar. ingenting blir bättre av att jag försöker tvinga mig till att göra något vettigt. tvärtom känns allting bara ännu värre, svårare och hopplöst. jag skiter i den här förbannad artikeln nu. inget kommer att hända bara för att jag inte har läst den inför föreläsningen imorrn. möjligtvis blir morgondagen bara lite bättre för att jag vilade upp mig istället för att banka huvudet i väggen gång på gång. 
imorgon är en annan dag