på väg

sitter hemma i föräldrarnas hus med en hund snusandes vid mina fötter. annars tystnad. lugn. de övriga är iväg och åker skidor. jag tog en promenad längs med vattnet istället. njöt av solen och den underbara naturen jag saknar i uppsala. satte mig på en bänk och lät solens strålar värma mitt ansikte. tankade livskraft och ljus.
hela familjen med respektive är samlade för en söndagsmiddag tillsammans. vid sådana här tillfällen kan jag se vilka framsteg jag faktiskt gjort den senaste tiden, och tillåta mig att glädjas över dem. jag kan utan alltför många störande tankar äta mammas (underbart goda) hemmagjorda semla. jag får inte längre panik över att det kommer att bjudas på mycket god mat som jag inte alls har någon kontroll över. jag kan släppa taget om den kontrollen, och lämna över den till min kropp istället. försöka lita på att den säger till vad den vill ha, och när den är mätt. äta med alla sinnen istället för med huvudet. tillåta mig att njuta av livets goda.
en sådan här avslappnad inställning har jag inte haft tidigare. det är en bit på vägen mot frihet, men endast en bit. det finns mycket kvar att jobba med. dock är det här ett kvitto på att ingenting är omöjligt. det kan bli bättre. jag kommer att ta mig ur ätstörningen. det kommer att ta tid, men det måste det få ta. huvudsaken att jag tror på mig själv och min inneboende styrka. jag kommer att fixa det här, med giselas råd och ovärderliga vänners stöd.
jag är på väg.

och nästa vinter ska jag vara ute i skidspåret med de andra, med en stark och välmående kropp!