närhet och kärlek

ljusen är tända. det ryker ur tekoppen. jag bäddas in i höstmörkret, andas lite lättare. ångestkurvan har passerat sin topp för den här gången. kan man någon gång bli "van" vid ångesten? jag har inte blivit det. den blir inte lättare att hantera för varje gång. jag vet hur den fungerar rent fysiologiskt, men vad hjälper det när förnuftet och logiken sätts ur spel av känslorna?

jag har som sagt haft en bra helg hemma hos föräldrarna, men att det också varit jobbigt kan jag inte bortse ifrån. det är så många känslor som blossar upp, känslor jag helst vill skjuta ifrån mig och inte hantera just nu. känslan av ensamhet. en stark längtan efter närhet och kärlek. att ha någon att älska och som älskar mig för den jag är. för första gången var hela familjen samlas samtidigt, dvs båda mina systrar med sina respektive pojkvänner, jag och så föräldrarna. oundvikligen så kommer jag att känna mig som femte hjulet under vagnen. udda. som jag önskar att jag också hade någon vid min sida. ja, jag är avundsjuk på mina systrar, att de har två så fina pojkvänner. kommer jag någonsin att hitta någon? min största rädsla är att vara ensam resten av livet, att aldrig hitta någon att dela mitt liv med. att aldrig skaffa mig en familj. att aldrig få bli mamma.
satt bredvid en mamma och hennes två småflickor som jag småpratade med på tåget på vägen hem. barn är verkligen så underbara! de får en glömma allt annat för en stund, och vara närvarande i nuet. jag kan inte föreställa mig ett liv utan egna barn. det skulle vara ett halvt liv.
självklart mal oron i bakhuvudet huruvida jag ska ha förstört alla mina chanser att få barn i och med svälten. en tanke som jag försöker hålla så långt ifrån mig som möjligt för att inte falla ner i avgrunden av ältande och självanklagelser. det leder ingen vart.
det som varit kan jag inte göra någonting åt, inte heller framtiden. nuet är det enda som finns.

i nuet finns alla möjligheter