så svårt att kombinera

åh, varför ska det vara så svårt att kombinera ett socialt och aktivt liv med att försöka bli fri från en ätstörning??
dagen har verkligen visat det tydligt. hade inplanerat att följa med en kurskompis hem till henne på födelsedagsfika och ridning eftersom de har gård med hästar. lät jätteskoj, och jag har hållit mig ifrån att banga ur under veckan trots att tankar har kommit och gått att det skulle bli för jobbigt ur flera aspekter och att det vore bättre att jag stannade hemma istället.
vi drog iväg efter förmiddagens föreläsningar, en tur ner på stan och sen bussen ut på landet. vi var väl framme vid tre-tiden och jag hade väl i mitt stilla sinne tänkt att vi med stor sannolikhet skulle fika först och rida sen. men nej, vi drog ut i stallet på en gång och gav oss iväg ut på en tur med hästarna. blev en jättemysig ridtur. vad jag har längtat efter att sitta på hästryggen igen! längtat efter stallmiljön och det lugn det ger mig. lugn och tankefrihet. vi var borta en lång stund, och när vi kom tillbaka var det redan skymning och en titt på klockan visade på strax efter fem. om jag inte redan var lite småhungrig innan vi gav oss av så var det i allafall inget emot nu. så länge vi var ute och red var tankarna och koncentrationen fullt upptagen med det, men nu gjorde sig kroppen och dess behov tydligt hörda. vad jag behövde nu var mat, riktig mat. det började ju närma sig middagstid snarare än fikatid. dock var det fika som gällde. åt av tårtan som bjöds, precis som alla andra, men det kändes långtifrån bra. dels så sjunker humöret och orken i botten när jag inte fyllt på energidepåerna, dels blir det väldigt oroligt inombords när matstrukturen raseras. andra kanske kan klara sig utan mat 6 timmar och sen nöja sig med en tårtbit.
inte jag.
nu är jag hemma igen, trött efter en lång dag med för lite mat. har dock gjort vad jag kunnat för att tillfredsställa kroppen nu, sent omsider.
dagen visar bara så tydligt hur svårt det är för mig att kombinera den sociala delen av livet med att samtidigt försöka ta mig ur ätstörningen. jag behöver struktur, planering och en måltidsordning som inte tål att rubbas alltför mycket. att hävda och stå upp för mina behov istället för att hålla tyst och anpassa mig efter andra är inte en strategi som fungerar längre. jag måste bli bättre på att prioritera mig själv i första hand, istället för att försöka passa in i andras levnadsmönster och livsstilar.
men det är svårt. väldigt svårt. jag har inte talat om min ätstörning för någon här i stan. visst, jag är inte dummare än att jag fattar att folk ser min magra gestalt och själv kan dra slutsatser utifrån det, men det är inget jag själv tar upp och ingen har heller frågat. att då behöva förklara att jag måste äta när andra inte gör det, blir svårt. jag har inte mod nog att göra det.
är lösningen att istället tacka nej till umgänge och stanna hemma och äta mina viktiga måltider eftersom jag uppenbarligen inte klarar av att kombinera dem särskilt bra?
dagen kanske är ett exceptionellt dåligt exempel, en utsatt situation där det inte fanns några som helst möjligheter till alternativ eller nödlösningar. varje gång jag träffar kompisar befinner jag mig ju inte mitt ute på landet med en timmes resväg hem.
nej, vill bara lägga denna dag bakom mig.
istället väljer jag att minnas en väns kloka ord ifrån gårdagskvällen.