om vänskap

en söndagseftermiddag värt namnet. cykeltur i solsken ner till centrum. kaffe och rocky roads i sällskap med en underbar tjej. tiden bara försvinner, alldeles för fort. har så mycket att prata om. tänkt att man kan trivas så bra i en persons sällskap. ibland spelar tiden, hur länge man känt varandra, ingen som helst roll. vid första mötet är det bara något som klickar, man känner en genuin värme och förståelse stråla ut från den andra. tillsammans med henne känner jag mig totalt avslappnad, fullkomligt accepterad för den jag är. det är så otroligt skönt att uppleva det, en slags frihetskänsla. frihet i att bara vara, och att det är helt ok. det är något relativt nytt för mig. konstigt nog har jag fått den här känslan, den här upplevelsen, tillsammans med människor jag lärt känna via nätet och inte träffat så många gånger i verkliga livet. det har öppnat upp mina ögon för en ny typ av vänskap, riktig och innerlig vänskap. nu är det upp till mig att förvalta den här gåvan och utveckla den. för det krävs det att jag ger mig själv förutsättningar och möjligheterna att utnyttja min fulla potential. i en underviktig kropp går jag bara på halvfart, både mentalt och fysiskt. jag har så mycket mer att ge, och det vill jag kunna få utlopp för, nu! men det är en omöjlighet i det fysiska tillstånd jag nu befinner mig i. det kan jag inte blunda för. det hindret kan jag inte kringgå. det måste jag ta mig igenom.

brödbaket igår blev inte riktigt så lyckat som jag hade hoppats på. mitt tålamod sabbade för mig, jag hade lite bråttom (som vanligt...) och tog ut bröden för tidigt ur ugnen så de blev inte genomgräddade. smakade därför lite deg och en aning för mycket jäst... men, men en lärdom rikare tills nästa brödbak. dock måste jag äta upp denna sats först, här slängs ingen mat. ska försöka rosta dem så kanske de blir lite mer ätbara.