varför kan jag inte bli sådär LAGOMT mätt?? antingen är jag lite småsugen eller så är jag proppmätt. kände mig inte riktigt nöjd efter middagen, så med giselas ord i huvudet gick jag och tinade en lussekatt som jag avslutade måltiden med. nu är jag istället mätt, väldigt mätt. kan en lussekatt verkligen göra så stor skillnad? den här mättnaden får det att krypa i kroppen. samtidigt blir jag rastlös av att vara småhungrig också. var finner man det där jämviktsläget någonstans? kanske är det dags att sluta vara rädd för hungers- och mättnadskänslorna och ta dem för vad de är. hungrig=ät, mätt=koncentrera mig på andra saker som ingår i livet förutom mat.
har spenderat eftermiddagen på stan vilket resulterade i egoshopping och fika med en vän. köpte bara saker till mig, vilket ger mig dåligt samvete. "borde" inte slösa pengar på mig själv, är egentligen bara onödigt... men lite glad är jag över den svarta kjolen som satt fint, och hårinpackningen samt hårfönen behövde jag faktiskt.
behöva. behov. konsumtion. lyxkonsumtion.
tack gode gud, nu verkar grannen har lagt ifrån sig gitarren. han verkar ha gett som nyårslöfte att bli lite mer musikalisk, och går in hårt för att öva på sin bas. tyvärr fortplantar bastonerna sig, med lite hjälp av förstärkaren, väldigt lätt och högljutt in till mig så att det inte är någon idé att ha på ljudet på tvn. men nu kan jag alltså göra ett försök till tvtittande, om det nu är något värt att se på de tre kanalerna. annars får det bli en bok på sängen.
en lördagskväll kan spenderas på olika sätt.
Som bokälskare, och som en tjej som mer än gärna spenderar en lördagkväll ensam med en bok så blir jag såklart nyfiken: vad är det du läser som är så bra?? Kram och kämpa på. Fina du.
SvaraRadera1) Lussekatt = jätte mätt ???
SvaraRadera2) Egenshopping = dåligt samvete ???
Johanna lilla, det är så man tror det ska vara, eller hur? Men, det är inte så det behöver vara.
Det är en jättebra fråga. Det är fantastiskt svårt att bli friskare och upptäcka att allting inte är en dans på rosor. Samtidigt är det så befriande att komma hem och gråta över att man känner sig misslyckad på jobbet. Befrielse att känna sig ensam och borträknad när vännerna umgås och du inte är med, istället för att känna sig fet, äcklig och misslyckad som precis ätit. Känslorna försvinner inte, de blir mer som de ska vara och det är hur konstigt som helst. Jag har varit sjuk så länge att jag glömt hur man ska reagera på saker. Jag har liksom ingen känslomässig finmotorik. Ibland blir jag otroligt arg på småsaker, ibland gråter jag över bagateller. Och varje, varje dag ifrågasätter jag alla mina tankar och känslor och undrar vad som egentligen är Katarina och vad som fortfarande är sjukdomen. Och jag svarar nog inte ens på din fråga. Men jag vet vad jag gör. Jag låter allting komma och kännas, försöker att inte stänga någonting ute. Jag skriver otroligt mycket dagbok och försöker bli klok på vad det är som känns. Och jag märker hur mitt fokus flyttas från sjukdomen till allting annat. Massor med saker ute i livet är så läskiga. Mycket läskigare än att vara ätstörd. Jag är livrädd för livet. Jag är livrädd för att vara social. Jag är livrädd för att göra bort mig. För att inte vara tillräcklig. För att misslyckas. Men samtidigt är det en kick i att öva sig i detta, istället för att äta potatismos. För vi är bra tjejer Johanna. Riktigt bra. Annars hade vi inte blivit sjuka. Vi vill så mycket och vill maximera oss i allt. Andas. Och ta en dag i taget. Och fortsätt stimulera mig med dina kloka ord i din blogg. Du är inte ensam och du kan alltid, alltid höra av dig! Kramar om!
SvaraRaderaJag har samma problem!:) Aldrig blir man sådär härligt lagom !;)
SvaraRaderakram