vad gör man när man inte orkar plugga? jo, man åker och handlar istället. lika bra att passa på nu när det är bra underlag på cykelbanorna. plogade och inte halkiga, det vet man aldrig hur länge till de är. jag skjuter upp läsandet till imorgon kväll istället och hoppas att koncentrationen är väsentligt bättre då. hmm, hoppas kan man alltid...
efter dagens föreläsning om diskursanalyser är jag på det klara med att jag inte ska läsa någon kurs i vetenskapsteori, hur intressant och fascinerande föreläsaren än försökte intyga att det var. jag ser ingen framtid för mig inom den akademiska världen. visst tycker jag att det är väldigt intressant och lärorikt det jag studerar nu, och jag tycker om att få lära mig saker, suga åt mig ny kunskap och insikter. men allt detta presterande och inpassning i ramar och regelverk trivs jag inte med. överhuvudtaget har jag väldigt svårt att förhålla mig till bedömande aktiviteter. varför måste man jämt och ständigt prestera och bli bedömd? jag önskar jag bara kunde läsa den här kursen för att det är så roligt att lära sig nya saker, bara gå på föreläsningarna och seminarierna utan att känna pressen att det ska leda någonstans. tror faktiskt att jag skulle få ut minst lika mycket av det då, om enbart lusten fick driva lärandet och inte pressen eller kraven. men så ser inte den verklighet vi lever i ut i. och det är bara att gilla läget och anpassa sig till det.
dock frågar jag mig själv om jag någonsin kommer att kunna hantera stress och krav på ett bra sätt? kanske kommer jag alltid att vara mer stresskänslig än andra, och behöva acceptera att jag inte kan ha lika många järn i elden OCH samtidigt må bra i mig själv.
ätstörningen har alltid fungerat som en bra ursäkt i den här frågan, då jag kunna skylla på den för att slippa krav, främst från mig själv, på att prestera och duga. men det går inte att leva livet hela livet med en ursäkt. jag måste stå för den jag är, utan en ätstörning till mitt försvar. jag behöver acceptera mina egna begränsningar och hitta mitt sätt att leva, min balans i livet. jag kommer inte att kunna vara lika "duktig" och högpresterande som många andra i samhället, men jag kanske har en plats där ändå.
kanske kan jag duga ändå...
detta har jag också funderat på många gånger under tiden jag "gav upp" min ätstörning. för min del hade jag flera år under tiden jag återhämtade mig då jag vilade mycket och presterade lite, succesivt har jag "ökad" på tempot igen lite i taget, och succesivt har jag blivit bättre på att hitta min "balans" och känna min gräns. detta är något som få människor är bra på så jag ser det som en bonus efter att ha varit sjuk länge...:) lita och lyssna på dig själv! kram Sigrid
SvaraRadera