normalt vs onormalt

jag avskyr att känna mig så här mätt. jag vill kunna vara lagom mätt, det är vad jag eftersträvar. en mättnad som gör mig nöjd för stunden, men ändå lite sugen när det är dags för nästa måltid. som det är nu måste jag tvinga i mig kvällsfika trots att magen är som en ballong och signalerar tydligt att den har mer än nog substans kvar att jobba med. detta sätter igång den vanliga cirkusen i huvudet av tankar. tankar som dividerar huruvida jag överhuvudtaget ska äta kvällsmål eller ej, om jag ska äta mindre än jag brukar eller om jag ska äta precis som vanligt och fullkomligt strunta i mättnadskänslan.
ja, jag åt en större middag än vad som är en normalportion. men det är också normalt. det som snarare är onormalt i måltidssammanhang är:
1. att på förhand bestämma mig hur mycket jag ska äta genom blotta ögat
2. dela på en färdig portionsbit (som i det här fallet en laxtournedo, dvs en rullad laxfilé m philadelphiaost)

alltså gjorde jag det rätta, oavsett vad magen signalerar eller tankarna skriker. och hur tror jag att jag ska gå upp i vikt, som jag inser att jag oundvikligen måste göra om jag överhuvudtaget vill bli fri, om jag inte äter mer än kroppens grundläggande behov av energi?? ikväll har jag gjort något bra. jag har försett min kropp med fler högkvalitativa byggstenar som den kan använda till att reparera sig själv och skapa nya celler med. det är ju grundförutsättningen, dvs ett bygge kräver material!

så nu väljer jag aktivt vilka tankar jag ska lyssna till. de negativa och anorektiska tankarna finns där, högljudda och bråkiga, men jag lägger ingen större vikt vid dem. istället tar jag fram min motivationslista och har framför mig när jag nu gör i ordning mitt vanliga kvällsmål. jag fokuserar på mina mål och drömmar, och jag vet vad jag behöver göra för att ta mig dit.

trevlig lördagskväll!