ensamhetens lov

tack och lov börjar påskhelgen lida mot sitt slut, och det blir vardag igen. jag har inte haft någon vidare påsk. har faktiskt inte firat överhuvudtaget, då föräldrarna varit upptagen med att renovera huset, båda systrarna befinner sig utomlands och inte hade möjlighet att komma hem, samt farfar som ligger på sjukhus. helgen har istället gått i ensamhetens och ångestens tecken. fyra långa dagar. fyra dagar med för mycket tid att tänka och älta över hur tomt och innehållslöst mitt liv är. fyra dagar att stå ut med den intensiva och plågsamma längtan efter sällskap, efter gemenskap och kärlek. efter vänner och pojkvän. det är den största anledningen till att jag avskyr helger och högtider. det är ju då man ska umgås med sin släkt och vänner, ha roligt. men om man knappt har några vänner? om familjen är upptagen på sitt håll, levandes sina självständiga liv? då blir det bara jag kvar. jag i min ensamhet.
det var inte tänkt att detta skulle bli ett självömkande inlägg. tvärtom, jag är fullt medveten om att det är på grund av mina egna tidigare vägval i livet som jag nu befinner mig här. men jag är fast besluten att ändra på det. det som gör att det känns så tröstlöst emellanåt är att det krävs både tid och tålamod. att skaffa sig en vänskapskrets och ett kärleksfullt förhållande är inget man gör från ena dan till den andra. jag kan bara börja förändra mig själv, mina handlingar och min inställning till saker och ting. sedan ha tillit till livet och dess visdom. ha tillit till att möjligheterna kommer att öppna sig för mig, när tiden är mogen. när jag är redo att se dem och ta dem till mig.
sådana här dagarna, när jag inte har någonting att göra, blir min enkla lösning att hänge mig åt mat. dock inte på samma destruktiva vis som tidigare. istället ger jag mig i kast med storkok och matlådetillverkning som jag fyller frysen med. det tar både tid och kräver min uppmärksamhet. jag kan gå in i matlagningen och för en stund glömma verkligheten. men sen kan man fråga sig hur konstruktivt det är att fortfarande använda sig av maten som ett sätt att hantera svåra känslor eller som nu, ensamheten och sysslolösheten? det leder inte närmare ett friskt och mer innehållsrikt liv, att fortsätta fylla det med mat. det är bara en annan sida av samma mynt.
jag behöver föra in fler delar i livet, istället för att som nu låta allt handla om mat, arbetsträning och familj.
jag vill inte ställa mig och laga mat när jag har tråkigt. vad är det för liv??
jag vill hellre ringa en kompis, gå över till en vän och glo på tv i mysbyxor halva kvällen, prata strunt eller ta en fika i solen på en uteservering!
hur kommer jag dit? hur förändrar jag livet i den riktningen, när jag inte vet var jag ska börja (mer än att få ordning på maten som är grunden för ett socialt och rikt liv)?
av tidigare erfarenheter har jag lärt mig att allt inte ordnar sig bara för att jag blir normalviktig. visst, det är ett problem mindre, men alla andra områden i livet ser inte ut som den drömbild jag hade skapat mig...