tunnelseende. det känns som att det är så jag måste rikta in fokus för att klara av det här med viktuppgången. det är något ofrånkomligt, jag måste helt enkelt ta mig upp till en rimlig vikt där kroppen kan få tillåtelse att fungera som den ska och jag själv en möjlighet att utnyttja min fulla kapacitet. det är på en normalvikt hela grunden i projektet att bli fri ska byggas. en stadig och solid grund. innan grunden är gjuten kan inte finarbetet göras. då kan inga väggar resas, fönster sättas in eller färg på fasaden målas. därför är ingenting viktigare i nuläget än att först se till att bygga den där grunden. ta mig upp till en normal vikt och stanna där. först då kan jag egentligen ta itu med problemen och svårigheterna som möter mig där, i den situation jag då befinner mig i. jag kan inte fantisera om den redan nu, och försöka utarbeta strategier för att kunna hantera en framtid som är lika oviss som vem som ska vinna storvinsten på nästa lottodragning. det är mest slöseri med resurser, mina egna och andras.
och för att jag ska lyckas komma dit, på egen hand, krävs att jag sätter på mig skygglappar, lyfter blicken och tar sikte på målet långt där framme och sen bara kör med mitt eget mantra dunkandes i huvudet. inte flackar med blicken, inte tittar åt sidorna eller bakåt för att se om någon jagar mig. då tappar man fart. fokus framåt. bara jag och målet.
jag behöver inse att jag måste ta steg för steg i en viss ordning. det går inte så bra att försöka hoppa upp och ner i trappan mellan olika steg. istället gå nerifrån och upp. ett steg i taget. just nu är jag här, på det här trappsteget. fundera på vad det är jag behöver göra för att ta mig till nästa nivå. återigen sätta mig ned och göra upp delmål. bryta ner hela jätteprojektet till mindre, hanterbara delar.
jag måste öka takten, för fortsätter jag i nuvarande tempo kommer jag att låta ätstörningen ta ytterligare månader av mitt liv, och det är inte det framtida liv jag drömmer om. men det är så svårt att acceptera att för varje kilo jag går upp så krävs det ytterligare ökningar av matintaget för att ta mig till målet.
aldrig får jag vila, eller tillåta mig att luta mig tillbaka.
Du grejar det Johanna! STOR KRAM!
SvaraRaderaDu har tyvärr helt rätt. Det finns inga genvägar. Anorexin kan aldrig besegras som underviktig, det är helt enkelt för svårt. Jag bara önskar att jag kunde banka in i dig att det inte blir svårare bara för att man väger mer =). Hur ska jag förklara? Hmm. Viktuppgång suger. Det är ett hån och en ångestframkallande knytnäve i magen varje gång. Men samtidigt så är fördelar så många att det inte är värre att vara underviktig än att väga lite mer. För nackdelarna med undervikten är så förbannat många. Och egentligen är det väl ganska dumt att må dåligt på förhand över en viktuppgång som du vet MÅSTE komma. Ta chansen och må dåligt av den på riktigt istället och korta ner dagarna som du ger till anorexin. Usch, nu lät detta som kritik och det menar jag absolut inte! För jag vet att man måste vara redo och allt det där. Men jag vet också att man aldrig blir riktigt redo och att ursäkterna ibland är alldeles för många och genomskinliga. Bra med delmål, men fastna inte i formuleringar. Det är bara genom handling som något händer... Låter verkligen som en gnällig gnällspik nu. How to turn it around? Jag menar att jag gillar dig och jag tror på dig och därför vill jag att du ska få må bra! Jag vill ha med dig i mitt friskhetståg och jag vill att du ska börja idag, för jag vill äta morotskaka och mysa med dig snart! Heja Johanna!
SvaraRaderaMåste bara säga, figthas på nu! Du kan och du vill och du kommer klara detta. Små steg blir snart stora vet du, om du bara ger dig fan på att klara det....och det vet jag att du gör!
SvaraRaderaOch nu till dsv.... Jag går fortfarande där mån-fre, käkar frukost, och två dagar är jag med på praktisk grupp. Man får göra lite vad man känner för och vad man orkar med just för dagen. Ibland eget pyssel, ibland ngt spel, eller kanske avslappning i "vita rummet", som ska verka avslappnande tydligen :S. Det känns i alla fall som om upplägget är bra för mig just nu. Hoppas du får en superduper bra lördag idag. Kramar!
Massa varma tankar till dig Johanna!
SvaraRaderaDu grejar det här!
Ta hand om dig och ha en finfin vecka!
kram