önskar att den här förbannade helgen snart är över. den har gått långsamt, plågsamt långsamt. mörkret lägger sig över stan, klockan är bara fyra men den hade lika gärna kunnat vara tio. då hade jag fått gått och lägga mig, med vetskapen att det snart är måndag.
ensamheten gör ont. alla människor känner sig nog ensamma emellanåt, det är bara att acceptera. jag känner mig ensam, men det är inte liktydigt med att jag är ensam. känslan är jobbig att uthärda, men den går över. bara jag har tålamod och inte kämpar emot. det kommer nya dagar. förhoppningsvis bättre dagar. dagar med mindre smärta.
uppsatsskrivande och bakning har jag försökt distrahera mig med under dagen. det har gått sådär, men brödet blev iaf gott. tomt och ensamt inombords och i korridoren. tittar in i rummen det lyser i, i huset mittemot och undrar om de som sitter där också känner sig lika ensamma som jag?
fan jävla skithelvetes ätstörning!! jag är så förbannad på hur den har påverkat mitt liv, på allt den har berövat mig. förbannad på det faktum att jag sitter här ensam i en studentstad fylld av liv och rörelse. förbannad på att jag inte deltar fullt ut i livet.
jag är verkligen på uruselt humör. vet inte vart jag ska göra av alla de starka känslorna som krigar inombords. jag vill slå, skrika, gråta.
rensa ut skiten.
Gör det då. Gråt, slå, svär. Agera utåt för en gångs skull istället för innåt. Tillåt dig själv att bryta ihop ett par timmar, någon dag, och komma igen.
SvaraRaderaSkit i den jävla ätstörningen!
Ämnet är uttjatat. Ät bara! Gör det enkelt för dig Johanna! Det du behöver göra just nu är bara att äta. Äta mer än du gör nu, för du ska ju gå upp i vikt, eller hur? Ska man gå upp i vikt kan man BARA göra EN SAK: Äta mer än man förbrukar.
Kom ihåg: Du behöver bara göra en sak, äta.
Glöm inte: Det kommer bli bra.
Ja, det kommer att bli bra. Det blir liksom bra. Men det tar tid. Och jag brukar trösta mig med tanken på att jag har något som är viktigare än allt annat. Något som andra inte har. Därför gäller inte samma spelregler för andra som för mig. Och jag kan varje dag välja att göra livet surt för mig. Jag kan välja att spä på alla jobbiga känslor och tankar, genom att fokusera på det negativa. Eller så hjälper jag mig själv med snälla tankar. Du är inte ensam. Inte egentligen va? Är det inte sjukdomen som vill straffa dig med ensamhetstankar? Det är ett trix från sjukdomen och du är starkare än så. Vi vägrar följa dess pipa längre Johanna! Nu är det du och jag och alla andra starka kvinnor där ute som ska slåss och ta livet tillbaka. Det sociala kommer! När du orkar och är redo och har kraft. Just nu gäller mat, mat och vikt, vikt. Hur äckligt och orättvist det än är. Hata, slå, skrik och sparka. MEN GE INTE UPP! För varje negativ tanke, för varje tår äter du lite extra. För att visa att det är slut nu. Inga fler helger i tårar.
SvaraRaderaJag säger som Helena. "Agera utåt", då kanske du får lite skit och känslor utanför kroppen istället för inuti. Det är inte helt lätt dock att vända på det hela. Speciellt inte om det är så att man är bra på att behålla sin kontroll i vanliga fall. Det är svårt, men det går och det kan ofta kännas lite bättre efteråt om man låter känslorna få lite uttrymme. Så skrik och gråt en stundt,.....och sedan upp på banan igen. Du kan fina du!
SvaraRaderaStor kram!