lyxade till mellis på eftermiddagen med en skummad latte. behövde göra någonting för att höja mitt humör för idag är ingen bra dag. ångesten kryper i kroppen, får inte utlopp. önskar att jag kunde gråta. få ur mig allt det som gör så ont, så ont inombords. men det fastnar som en tjock slemmig klump i halsen. ett tryck över bröstet. luften blir trög att andas.
ibland är det bara så jobbigt att leva.
tog mig ändå ut en stund efter lunch när solen tittade fram. gick ner på stan, shoppade en födelsedagspresent till en vän och satte mig en stund på stadsbiblioteket och bläddrade förstrött i några tidningar utan att egentligen bry mig vad som stod. tankarna flipprar fram och tillbaka utan att jag kan fokusera dem. ett flipperspel i kroppen. kan jag inte bara få lite lugn och ro?!
ser mig i spegeln och skräms av min egen spegelbild. hur vågar jag egentligen visa mig ute ibland folk? det är inte så där jag vill uppfattas. det jag ser stämmer inte alls överens med min egen bild av mig själv, varken på insidan eller utsidan.
att jag skulle gå iväg på danskursen ikväll är uteslutet. det är det sista jag har lust med idag. vem vill frivilligt dansa med min glåmiga gestalt? jag hade då inte velat det. vet inte om jag ska fortsätta på dansen överhuvudtaget. visst tycker jag att det i grunden är rätt kul att dansa, men just nu förtas glädjen i dansen av min negativa självuppfattning. om jag skäms över min uppenbarelse och inte trivs i min kropp blir det bara ännu värre när den ställs i centrum som den gör i en pardans.
ge mig ett piller som jag kan ta och sen vakna upp i en normalviktig kropp som jag trivs i!! att det ska vara så jäkla svårt, och en så lång väg, dit. jag kämpar och kämpar, men aldrig tillräckligt. jag tar bara i så att jag står stilla i strömmen. kommer inte framåt.
vad skulle det innebära, rent konkret, för mig att mobilisera viljan och ta kraftigare simtag? hur långt fram är det till målet, där jag sen kan få "pusta ut"?
1 november idag. vart har hösten tagit vägen? snart är det advent, lucia, julafton, januari och så en ny termin med nya beslut att fatta...
Gör jag dig besviken om jag skrivet att pusta ut aldrig kommer? Inte i den mån att allt är över, klappat och klart, färdigt. Man blir aldrig färdig. Man blir normalviktig, ja, men tankarna ligger och skaver titt som tätt ändå. Inte sjukliga eller fixerade, mer nojjiga och uppmärksamma. Tänk om jag ramlar tillbaka? Tänk om det blir som förut? Jag är livrädd att det ska bli som förut. Det jag försöker säga är att ett friskt liv så lätt förskönas. Det är nog viktigt att komma ihåg, att även om att bli fri från äs inte löser alla problem så får inte det hindra en att fortsätta, för det är värt det. Lätt.
SvaraRaderaJag tror precis som Helena att man aldrig kommer kunna pusta ut helt och fullt. Men att man istället lär sig att hantera det på en konstruktivt sätt.
SvaraRaderaÄven om det känns som om du står stilla just nu, försök se de små positiva framstegen du tagit. Tillsammans blir de säkert ganska stora om du ser tillbaka? Tror du inte? Ibland behöver man en lite påminnelse om att det går framåt och att det går att bli "frisk", även om det kanske inte känns så just nu. Du gör förändringar i ditt liv, bra förändringar, försök tänk på dem. Du är bra vet du:)