kan det bli bra ändå?

snart ännu en vecka till ända. även fast det är en mörk och tung tid nu så går veckorna fort. dagarna må gå långsamt, men att det redan är fredag igen imorrn förvånar mig. det var ju nyss helg! borde vara ett gott tecken när man tycker att tiden går fort = då har man roligt. vet inte om det stämmer riktigt för min del, snarare att jag har mkt att göra. vill heller inte att tiden ska gå så fort just nu. egentligen skulle jag vilja stanna tiden, "komma ikapp" livet, innan jag går vidare och åldras. men det är tyvärr inte möjligt. jag kan bara acceptera att jag är där jag är, utgå ifrån det och göra det bästa möjliga av nuet. som det är nu så tar jag inte tillvara på livet, lever inte fullt ut. lever inte som jag skulle vilja. jag står med ena benet ute i livet och andra i min ätstörningsbubbla. en svår och krävande balansgång som inte går att hålla särskilt länge. varför tror jag att det skulle vara jobbigare/svårare att ta steget fullt ut i livet, att stå med båda fötterna på samma ställe, istället för att hålla mig kvar i ätstörningen? det är ingen livlina, tvärtom. men för mig har det blivit min livlina, min trygghet. en falsk inbillad trygghet.
jag måste våga tro på att det går att finna en annan trygghet i livet. en trygghet som bottnar i mig själv, och inte i yttre omständigheter som jag tror mig kunna kontrollera.

livet går inte att kontrollera.
det behöver inte kontrolleras.

det blir bra ändå.