att lyssna till sin kropp

blev inte mätt efter middagen, bestående av fisk och potatis. av erfarenhet vet jag med mig att det är en måltid som mättar ganska dåligt, oavsett om jag komponerar ihop det till att innehålla matcirkelns alla delar och tillräckliga mängder. hmm, någonting säger mig att det fett jag tillför inte räcker. för att bli av med det här j-vla suget jag kände nu efter måltiden, gick jag i skafferiet och tog mig en näve blandade mandlar och solrosfrön. det hjälper mot suget. inte ett äpple, som anorexin försöker intala mig att jag ska ta istället, eller en morot. det är inte vad kroppen skriker efter.
att lyssna till sin kropps signaler och tillfredsställa dess behov är svårt, riktigt svårt. för hur vet man vad den vill ha? hur vet man vad som är rätt och fel i virrvarret av tankar och känslor och väldigt subtila signaler som man inte har en aning om hur man ska tolka??
och på allt detta den stränga rösten från anorexin som dånar i bakgrunden, mässande sina lagar och regler.
motstridiga budskap, som bara jag kan analysera och välja vilka jag ska agera på. försöker acceptera att enda sättet att lära mig är att prova mig fram. se vad som fungerar, vad som inte gör det och dra lärdom av erfarenheterna.
jag har kommit en liten bit på väg. jag vet nu med mig vad som ger mer sug än annat, vilken mat som mättar och som inte gör det, vad som minskar suget och vad som bara är ett självbedrägeri att äta.

det tar tid. tid att våga lita på sin kropp. tid att lära känna sin kropp, att förstå vad det är den försöker förmedla.

en process som måste få ta tid.
acceptans